När Mia Stuhre tog över rollen som Almedalsveckans projektledare år 2017 hade hon ingen aning om vilken uppmärksamhet hon skulle få i sin roll. Hon såg det mest som ett spännande uppdrag som innefattade något hon brinner för: Möten mellan människor.
Tre år senare har hon hunnit få både ris och ros för sitt arbete. Hon har synts i en mängd intervjuer där hon med kraftfull röst har framhävt sin tro på arrangemanget.
Personligen har jag reagerat på hennes tydliga dialekt och undrat hur det kommer sig att skånskan Mia Stuhre flyttade till Gotland. Det visade sig att det var just en dialekt som fick henne att packa flyttlådorna och ändra hemort till Visby.
Men det kommer vi tillbaka till lite senare.
Först tar vi oss över havet till samhället Sjöbo i Skåne. Det var här Mia Stuhre växte upp i en 60-talsvilla tillsammans med föräldrarna och sin sju år yngre lillebror. Ja, och så var det alla de andra barnen på gatan förstås.
– Bara inom kvarteret bodde det tjugo ungar som lekte tillsammans, så den bild jag har från den tiden är att det alltid var massa barn hemma hos oss, berättar Mia medan vi slår oss ner på en av bänkarna i naturreservatet Södra hällarna.
Det är sen eftermiddag och solen har påbörjat sitt försiktiga dyk ner i det blå. För Mias del är denna intervju bara ett av dagens alla möten, vilket är vardag för en som är engagerad i fyra olika föreningar vid sidan av jobbet.
– Jag älskar föreningslivet och att man får träffa så många olika människor med ett gemensamt intresse. Redan som tonåring var jag väldigt aktiv och engagerade mig som ledare i scouterna, gymnastiken och även i kyrkan. Jag tror inte på att säga nej när man får ett tillfälle och jag tänker att man alltid kan börja med att säga ja.
Att ta vara på möjligheter är något hon har med sig hemifrån. Hennes föräldrar hade båda drömt om att plugga vidare, men fick aldrig den chansen av olika anledningar. De var därför noga med att lära dottern att: "Vill man, kan man, ska man".
De orden ekade i Mias huvud när hon bestämde sig för att flytta till Växjö, som var jättelångt bort i skånska mått mätt, för att studera till civilekonom på nuvarande Linnéuniversitetet. Också där var hon snabb med att ta sig an nya uppdrag och blev engagerad i både festutskottet och programföreningen. Att föra samman folk är något som kommer naturligt för henne, menar hon.
– Även om jag inte har någon ledarroll så är det som att det sitter i ryggmärgen att jag vill samla folk. Jag vill inte att någon ska bli lämnad utanför.
Skulle du beskriva dig själv som extrovert?
– Ja, absolut. Vissa behöver gå in i sig själva och ta det lugnt på soffan när de är trötta, men jag behöver träffa andra för att ladda mina batterier.
Under åren som ung vuxen hann hon även med de "klassiska" resorna. Tågluff i Europa, backpacking i Asien och ett utbytesår i Wales. Den resa som framför allt skulle komma att påverka hennes liv var ändå den till Gotland sommaren 1998.
– Mina tjejkompisar kom på idén att vi skulle åka till Gotland och jag tyckte det lät kul för jag hade bara varit i Visby med jobbet tidigare. Och som sagt, jag säger ju aldrig nej, så jag sa ja.
Vecka 27, av alla veckor, utforskade de öns stränder, natur och nattliv. En av festkvällarna började Mia att prata med gotlänningen Tobbe inne på Donners brunn.
– Jag var egentligen inte ute efter något eftersom jag var i ett förhållande som var på väg att ta slut. Men det var ju den där förbannade dialekten. Jag kunde inte släppa den och dagen efter sa mina kompisar: "Är du kär eller, det enda du pratar om är den där killens dialekt", berättar hon med en nyförälskad tonårings leende.
En solstråle blänker plötsligt till i silversmycket som hänger runt Mias hals. Ett Gotland i miniatyr. Ön som numera är hennes hem.
För Tobbe visade sig vara hennes stora kärlek och 2001 valde hon att definitivt lämna det liv hon hade byggt upp i Stockholm, med eget företag och vänner, för att flytta till Visby.
– Jag blev väldigt väl mottagen i Tobbes krets men jag minns när jag för första gången hälsade på någon på stan som inte Tobbe kände. Det var en bekräftelse på att jag också hade mitt sociala sammanhang och det var ett väldigt viktigt ögonblick för mig. Då slutade jag att vackla mellan Stockholm och Visby.
Mannen hon hälsade på heter Bengt och de hade lärt känna varandra under åren som Mia jobbade på dåvarande Högskolan på Gotland. I dag är de båda drivande i Visby vespaklubb.
En annan Bengt har också satt spår i Mias minne. Det var när hon hade projektlett den nationella konferensen Offentliga rummet år 2015 som uppdragsgivaren höll ett tacktal och uttryckte: "Vem vet var vi ser Mia i framtiden. Kanske kommer hon att leda Almedalsveckan".
Ack så rätt han hade.
Dock tog Mia inte bara över rodret för Gotlands största arrangemang, hon gjorde det även mitt i en storm.
– Mitt första år som projektledare säger Löfven att han inte ska komma, regionen höjer marktaxorna och NMR kommer till Almedalsveckan. Jag förstår inte hur vi lyckades hantera allt detta men på något sätt gjorde vi det.
I år är Almedalsveckan inställd men den är minst lika aktuell ändå och många har åsikter kring hur veckan bör utvecklas. Studenter vill se den mer integrerande och Gotlands förenade besöksnäring efterfrågar en bättre styrning.
Vad tänker du kring kritiken?
– Vi jobbar ständigt med att göra den mer integrerande. Vi kan inte tvinga arrangörerna till upplägg men vi kan tipsa dem om att ha en bredd. Sedan kan jag hålla med GFB om att organisationen är svårstyrd. Det kan bli mycket politik i det eftersom alla ska vara överens. Samtidigt är det så fantastiskt, att vi har en demokratisk styrning.
Hur känns det för dig att kritiseras?
– Jag älskar mitt jobb, men det är just mitt jobb och jag försöker att inte ta det personligt. Sedan är det klart att det kan ta hårt ibland.
Plötsligt börjar alarmet på Mias mobil att pipa och hon flyger upp från bänken.
– Oj vad tiden har gått! Förlåt. Jag måste skynda mig. Varje onsdag spelar familjen Pokémon go och de väntar på mig, ursäktar sig Mia innan hon gåspringer till sin bil och lämnar mig ensam på hällarna.
Nog att Mia Stuhre verkar ha många bollar i luften och många personer som drar i henne, men plötsligt blir det tydligt vilka det är som kommer i första hand. Och då menar jag inte Pokémons.