Mikael Väärä tränar praktiskt taget varje dag. Är det inte tillsammans med löpargrupper så hänger han på gymmet eller springer en runda på egen hand. "Då får jag en bättre anledning att duscha" som han uttrycker det.
Du&Jag
Det var tänkt att bli på annat sätt. Han såg sig i framtiden som elektriker, Mikael, han som just var på gång att slutföra el- och energiprogrammet på gymnasiet. Bara knappt ett år kvar, till sommaren skulle han ta studenten.
Men så plötsligt hoppade ett rådjur upp på vägen mellan Follingbobacke och Dalhemsvägen och ändrade allt.
Så här löd första notisen på Helagotland, morgonen den 21 september 2016:
”Under tisdagskvällen for en personbil av vägen, i höjd med Stora Vede i Follingbo.
Enligt polisens stationsbefäl var det en man och en kvinna i 20-årsåldern som var med i olyckan. Det är mannen som flugits till Karolinska. På onsdagsmorgonen fanns inga nya uppgifter om hur läget är för de skadade.
Räddningstjänsten fick klippa loss två personer som satt fast i bilen och enligt larmet, som inkom klockan 17.30 under tisdagskvällen, var en person medvetslös”.
Helagotland har till dels följt Mikaels öde sedan den där ödesdigra dagen för snart nio år sedan då han faktiskt var en hårsmån från att mista livet.
Vi ska återvända dit, men först ska vi alltså notera det som närmast är ett mirakel.
Efter att ha brutit nacken och ådragit sig 50 hjärnblödningar springer han numera maraton, och det trots att hans ena ben inte riktigt vill hänga med.
– Jajamän, Stockholm Marathon förra året var mitt första, det var tufft med sådan värme, säger han.
I år är han anmäld till ännu en stockholmsmara och strax före den väntar även de 21 kilometerna i Göteborgsvarvet. Han blir ivrig bara han tänker på att stå där i startleden.
– Det är det här jag brinner för nu, säger han. Löpningen ger mig så mycket, jag är med på det mesta, jag försöker springa ifatt livet, kan man säga.
När bilderna tas till det här reportaget har ett löpargäng just samlats vid Söderport i Visby för att sedan köra intervaller i Palissaderna. Oberoende av varandra kallar tre personer honom för ”Vår solstråle”. För att han sprider så god energi, alltid är på gott humör och ibland sjunger en stump under passen.
Ett rådjur befann sig plötsligt på vägen, Mikael Väärä väjde och satte bilen i ett träd. Det var nära att kosta honom livet.
Men åter till den där septemberkvällen när det så smått börjat skymma. Mikael skulle skjutsa hem en kompis men de tog först en sväng med hans svarta Saab 93, alltid kul att komma ut och köra lite.
Plötsligt hoppade alltså det där rådjuret upp och Mikael gjorde som man inte ska göra, det är så han säger det:
– Jag väjde för djuret och brakade in i ett träd, tror jag. Som man inte ska göra, men det är lättare sagt än gjort, särskilt som jag inte haft körkort särskilt länge, bara sedan i slutet av maj.
Vad minns du själv från olyckan?
– Inte mycket. Ingenting. Bara det där att vi skulle ta en extrasväng med bilen och det där rådjuret.
Mikael Väärä bröt nacken och fick 50 hjärnblödningar i olyckan i september 2016. Sedan dess har han svårigheter med närminnet.
Strax bakom hon kom familjen Lindh-Sporre körande, de var på väg till VOK-stugan för ett träningspass i orientering.
De såg ett rökmoln bakom kurvan, anade att något hänt och väl framme fick de se en totalt kraschad bil vid sidan om vägen.
– Den var ett vrak. Helt totalförstörd, har David Lindh sagt i en tidigare intervju med Helagotland.
Vid olycksplatsen stank det av bensin, risken fanns att bilen skulle fatta eld. Medan David stängde av tändningen ringde hans hustru Ulrika 112. I förarsätet hängde Mikael i bältet, medvetslös, Ulrika höll upp hans huvud så luftvägarna blev fria.
Det tog sju minuter för ambulans och räddningstjänst att ta sig till platsen och Mikael flögs sedan direkt till Karolinska sjukhuset i Solna för vård.
Enligt räddningspersonalen råder ingen tvekan om att Mikael dött om han inte fått den hjälp familjen Lindh-Sporre gav, något som familjen sedan belönades för då den röstades fram till priset Hela Gotlands hjälte.
Mikaels kompis ådrog sig turligt nog relativt lindriga skador, bruten arm och nyckelben.
Familjen Lindh-Sporre fick priset "Hela Gotlands hjälte" 2017, nominerade av Mikael Vääräs familj. Dan Ahlström, David Lindh, Albin Lindh, Marita Martell Ahlström, Ulrika Lindh-Sporre, Alva Lindh och Towe Pettersson.
På Karolinska konstaterades tidigt mycket svåra skador; bruten nacke, punkterad lunga, två stora och 48 mindre hjärnblödningar.
I fem veckor låg Mikael i koma, hela tiden hade han sin morfar Dan vid sin sida. Medan barnbarnet låg förankrad vid slangar och maskiner hade han, och resten av familjen, sina trauman att bearbeta.
De kastades mellan förtvivlan och hopp för ingen visste om Mikael skulle klara sig, om han skulle bli ”ett paket” eller kunna återgå till det relativt normala.
Så småningom började han återvända till livet, först rörde han ett finger, sedan, plötsligt ”Hej moffa”.
Det var en lyckochock för morfar Dan och förstås hela familjen.
Mikael Väärä och några av hans löparkamrater. Här har han fått ett sammanhang han trivs i och kan vara den han är.
Mikael och jag träffas för den här intervjun vid grossisten Solar i Visby, där har han sin dagliga verksamhet. Han plockar upp varor, tar emot kunder och lite av varje.
Det är en fast punkt att hålla sig i, så nära en vanlig vardag han kan komma, tror han.
Men han har också kämpat sig hit, tränat hårt, både på Korpen i Visby och under fem veckor i Danderyd, sedan han kunnat lämna Karolinska.
Den 7 februari 2017, ett knappt halvår efter olyckan kunde han mirakulöst nog ta sina första steg.
– Men det är värre med finmotoriken och framför allt med minnet, säger han. Jag har svårt att komma ihåg saker.
I hemmet finns en mängd medaljer från diverse lopp att bita i för Mikael Väärä.
Ja, så är det. Under den här intervjun säger han ofta ”ja, jag tror det”, ”jag vet inte riktigt” och ”jag kommer inte ihåg”. Det är främst närminnet som tagit stryk.
– Men jag försöker minnas ifatt och ibland gör jag det.
Hur då, menar du?
– Ibland på eftermiddagen kan jag komma ihåg vad jag gjorde på morgonen, den kan klarna efteråt. Men jag har också skapat rutiner för att klara vardagen.
Det innebär att han lägger in planering och tider i telefonens kalender, hemma i lägenheten har han en tavla där han skriver upp vad som är på gång.
– Det gäller bara att komma ihåg att göra det. Och att titta i telefonen, säger han med ett skratt.
Händer det att du missar?
– Ja, det händer, men det brukar gå rätt bra ändå. Och jag tränar mig mer och mer.
Situationen är som den är, det har han förlikat sig med, säger han. Studenten har han inte tagit och elektriker blir han sannolikt aldrig. ”Det kan ju få förödande konsekvenser om jag glömt att stänga av strömmen”, som han säger.
I början var det jobbigt men med tiden accepterade han att det inte går att påverka historien, bara se framåt.
– Och skam den som ger sig, jag är tacksam att det blev som det blev, att jag fick en andra chans.
Mikael Väärä har svårt med närminnet efter bilolyckan på hösten 2016.
Med tiden lärde han sig alltså att gå, knappt ett halvår därefter, sommaren 2017, kunde han börja cykla och så småningom körde han också bil.
Det var laddat i början och första halvåret hade han morfar vid sin sida.
– När jag började känna mig säker kunde jag börja köra ensam igen, det var skönt. Men jag har respekt för vad som kan hända på vägen. Det borde för övrigt alla ha.
Han har sedan olyckan fortsatt kontakt med familjen Lindh-Sporre, och det tack vare Mikaels familj som kallar dem ”Mikaels änglar”.
Albin, Ulrika, Alva och David Lindh är nominerade till Hela Gotlands Hjälte efter att de räddat livet på 18-årige Mikael Väärä.
De skriver till varandra emellanåt och har för vana att fira Mikaels ”andra” födelsedag, det vill säga dagen för olyckan, den dag han hade något av änglavakt.
– Det var de som tog kontakt med oss, vi visste ju inte vem personen i bilen var men familjen hade frågat räddningstjänsten efter våra namn. Det känns tacksamt att ha den relationen idag, säger Ulrika Lindh-Sporre när jag slår en signal.
Hon är imponerad över Mikaels mindset och hans sätt att ta sig an de svårigheter han möter:
– Han är en riktig atlet efter sina förutsättningar och borde kunna fungera som förebild för många, säger hon.
Mikael Väärä tar täten när träningspasset drar igång. Ytterst sällan, för att säga aldrig, missar han en träning.
Efter olyckan försvann många av Mikaels tidigare vänner, det är inte ovanligt när någons liv i ett slag blir annorlunda. Istället har han tagit plats i en helt ny gemenskap. Löparnas.
Märkligt, tycker han. Ja, faktiskt.
– Jag var aldrig intresserad av idrott förut, det värsta var när vi skulle till Gutavallen och springa på idrottslektionerna. Jag avskydde det.
Den enda fysiska aktivitet han ägnade sig åt var att cykla mellan barndomshemmet nära Södervärn, där han växte upp med sin mamma sedan de flyttat från Örebro när han var tre, och gymnasieutbildningen på norr i Visby.
Mikael Väärä tänker aldrig ge upp. Hans motto är "Det är bara att gasa". Ett drygt år efter den svåra bilolyckans sprang han Lucialoppets fem kilometer på en dryg halvtimme.
Men sedan året efter kraschen är han alltså dedikerad långdistanslöpare. Han är med i tre olika löpargrupper, de samlas måndag, onsdag och lördag.
Första loppet var Lucialoppet i december 2017, ett drygt år efter bilolyckan. Han sprang då fem kilometer med sin krängande stil på 35 minuter.
– Jag tyckte det funkade bra och alltid kan man överraska någon, sken han efter målgång.
Mikael missar sällan ett enda pass. Dels är det en rutin att hålla sig till – allt inskrivet i hans telefon – och dels ger det gemenskap och en anledning att ta en dusch.
Ja, han säger det så. Skrattar mycket, skämtar ofta:
– Jag mår dåligt om jag inte får springa och det ger mig en bättre anledning att duscha.
Flera stycken i löpargruppen kallar Mikael Väärä för "vår solstråle" för att han sprider så positiv energi.
Mikael är ett bevis på att det går att ta sig an det närmast omöjliga. Motoriken har fått sig en törn och hans droppfot innebär att foten inte riktigt går att lyfta.
– Den kommer inte riktigt in i hjulet, som han uttrycker det. Men det gör inget, löpningen och samvaron där gör mig bara gott.
Till sommaren är han alltså anmäld till först halvmaran Göteborgsvarvet den 17 maj och därefter Stockholm Marathon den 31 maj.
Hans mål är att ta sig i mål, men varför inte också sikta på att slå fjolårets tid. Drygt fyra och en halv timme; 4.36,59.
En tid som många torde kunna vara avundsjuka på, men som Mikael bedömer som ”nja, det var väl inget vidare”.
Men viktigare ändå är väl att, som du säger, ”springa ifatt livet”?
– Ja, så är det ju, det sprang ifrån mig men nu är jag på väg att komma ifatt.