DU&JAG
I Johan Carlgrens gillestuga i Visby är det tätt mellan instrumenten; synthar, gitarrer, ett trumset, det mesta som behövs för att livet ska gunga. Som en liten musikstuga.
Han har tagit över villan där han växte upp och är nu själv sedan länge vuxen. 40 år, fru, två barn och jobb, men alltjämt musiken i blodet.
Det är här vi ses för att minnas det som var, i ett rum fullt av toner: Johan, Ida Rickardsson och Christian Björkman, tre av alla ungdomar som då var runt 20 och satsade på musiken.
Vi skulle kunnat stämt möte där allting hände, på Kung Magnus väg, där det nu står inglasade bostadsrätter. Men där svänger det alltför lite i dag.
För det var verkligen så, det svängde i Musikstugan. En plats för kreativiteten, en plats där drömmarna sträckte sig långt över ringmuren där i fonden.
– Åh, saknade Musikstugan, jag önskar den fanns kvar! som Christian uttrycker det när jag tar kontakt för det här reportaget.
Sommaren 2000, snart 20 år sedan nu. Jag och fotograf Tommy Söderlund gjorde ett långt reportage om Musikstugan på gamla slakteritomten i Visby, publicerat över fyra sidor i tidningen.
”Välkommen in i rockmusikens hjärta” löd rubriken.
Musikstugan var från början laboratorium till det slakteri som en gång låg där. Huset var därefter såväl godisbutik som sybehörsaffär innan det på senhösten 1997 omvandlades till replokal under kultur- och fritidsförvaltningens överinseende.
Det var en lång kamp som till slut givit resultat. Att starta grupper är nämligen lätt, att hitta någonstans att larma och stå i är svårare.
Men till slut hade Gotlands kommun, som det då hette, givit med sig och beviljat pengar. Vid den här tiden fick verksamheten 100 000 kronor i kommunalt bidrag, av vilka 70 000 gick till hyra.
Resterande 30 000 kronor kunde sedan användas till att inreda de åtta rummen och kanske även fixa spelningar.
Varje dag i veckan fylldes Musikstugan med unga musikanter, ofta repade flera band samtidigt. Influenserna kom från grupper som Nirvana, Pearl Jam och Led Zeppelin.
Och vem spelade egentligen med vem? Ibland var det inte givet. Det jammades med dem som råkade var där.
Reportaget inleddes så här:
”Det händer att punkrocken larmar så att väggarna bågnar, att basgångarna mullrar så det hörs bort till ringmuren.
Det händer att trumslagare repar så att grannarna får spel. Det händer att rockband bildas och rockband lägger ner. Det händer att det rent av händer så mycket att ingen riktigt har koll på vad det egentligen är som händer.
Välkomna till Musikstugan, den unga rockmusikens hjärta i Visby”.
Vi reser tillbaka till den tiden i det här reportaget, till den tid då Göran Persson var statsminister, "Rederiet" gick på tv och The Ark slog igenom, bort från de inglasade bostadsrätter som i dag ligger längs Kung Magnus väg, tillbaka till den här blomstrande bandfloran.
Håll i er, det är inte bara namedropping, det är ett helt ösregn.
Stereo Generator, Astral Breakdown, Fretless, Tony Clifton, Intelligirl, Plain, Stolen from Joen, Allt ert e vårt, Bones Band som sedan blev The Grand Grace, Deliver the Liver, The Great White Plague, Yardarm och Kinkaid som med åren utvecklades till Novak och sedan Antennas, Paralive, Aldo, Phoenix Foundation, Galaxy Gramophone, Kalas, Darva, Fruit of the Gloom, Brabazone Aeroplane, Själ, Deuced, The Drapes, Beast of Bourbon, Plastic Planet, Adespica, Gilmour, The Drapes och Eternal Eclipse.
Okej, alla höll inte höll till i just Musikstugan, men de var samtida och lirade emellanåt på Club Shindig och Club Bronson, två rockklubbar som blev frukter av all musikalisk iver. En gotländsk "one, two, three, four"-generation.
Utöver alla dessa fanns även det arbetsmarknadspolitiska projektet KFS, Kommunens Fina Saker, där fem ungdomar rent av fick betalt för att repa. En av dem var just Johan Carlgren.
Det har gått 20 år sedan det där reportaget och de många fler som kom att bli. Jag besökte ofta Musikstugan, satt med reporterblocket i den nedsuttna soffan och tog del av drömmar och visioner om framgång och turnéliv, om skivinspelningar, hits, ära och berömmelse.
Det var stort. Vackert, verkligen.
Framtiden glänste som en polerad cymbal.
Nu träffas vi igen, några som var med de där kreativa åren; Johan, Christian och Ida. Så nyss är det och så länge sedan.
Alla har de fortsatt att musicera och syns varhelst det "one, two, three, four"-räknats in.
Carlgren spelar klaviatur ibland annat Jono och rätt nybildade Juno Arcade, Ida sjunger i det sistnämnda, Christian sjunger i bandet Linedance Fever. Samtliga medverkar mellan varven i Wall of Sounds husband.
De skulle bli rockstjärnor och resa runt jorden. Så blev det inte, de landade gott ändå. Men de fick de där viktiga åren gemensamt, här och nu reser de i sina egna minnen.
Sångaren Christian Björkman är i dag 40 år, bor i Visby med familjen och arbetar som fysisk planerare inom Region Gotland.
"Vi i Kinkaid kom dit när allt varit igång några månader. Först fick vi repa i källaren, efter ett tag flyttade vi upp till de större rummen. Vi delade replokal med Intelligirl och Galaxy Gramophone.
Som jag minns det var vi där varje dag, det var en plats där man växte upp, kan man säga. De sena ungdomsåren och de tidiga vuxenåren, en plats för ordnat och oordnat ansvar. Det var klara förhållningsregler men ändå kunde vi känna oss fria.
Alla ville bli rockstjärnor, det var ju målet, det fanns ingen hejd på drömmarna. Några lyckades faktiskt, som Stefan Helleblad, Isak Sundström med Pascal och vi i Antennas, som Kinkaid utvecklades till, hade ändå en viss framgång i Österrike, haha. Musikstugan ligger till grund för så väldigt mycket, de allra flesta som höll till där håller fortfarande på med musik i någon form
Hela miljön var fantastisk, den gamla banvallen, grusplanen för parkering, industrikänslan i området, det sista som fanns kvar av det äldre Visby, kan man säga.
När jag nu själv är förälder ser jag ju vilken fantastisk plats det var. Det var där alla polare fanns, en kreativ fritidsgård, det finns inte i dag på samma sätt. På ett sätt saknar jag det, och i min yrkesroll som fysisk planerare kan jag nog tycka att det som byggdes där sedan inte var särskilt lyckat”.
Ida Rickardsson, 39, bor i Väskinde med familjen och har omskolat sig från att driva musikskolverksamhet till tandsköterska. Sången var och är hennes instrument.
”Vi satsade hårt med Paralive, det var rep två gånger i veckan, varje tisdag och torsdag. Vi var så många i bandet, åtta stycken, så det krävdes att det var rätt uppstyrt. Men annars hängde man ju där ändå ibland, det gick att komma dit när som helst på dygnet, som jag minns det.
Vi var inte så många tjejer, det var jag och Jennie Jakobsson från Paralive och Moa Widjer som spelade med Själ. Jag tror inte det var fler, men det spelade ingen roll, det var härligt att vara där. Och när jag tänker på det nu, vilken otrolig möjlighet att få vara med om att bygga upp det där!
Vi fick skivkontrakt och släppte en singel med Paralive, sedan krånglade det med skivbolag och det blev inget av det. Jag har fortsatt att sjunga men inte varit med i något band sedan dess, inte förrän nu med Juno Arcade. Det är skitkul, bara folk från Musikstugan i det bandet.
Och i Wall of Sound-bandet är det också i stort sett bara folk som repade i Musikstugan för 15-20 år sedan, det ser man vilken betydelse den hade.”
Johan Carlgren, 40, är grafisk formgivare i familjeföretaget och tvåbarnsfar. Hans klaviatur har hörts i alla möjliga sammanhang.
”Musikstugan saknas Gotland i dag, så är det verkligen. Jag vet flera som drömmer om att starta något liknande, en kreativ plats där man kan repa och spela in, där en begåvad 15-åring kan få tips av en begåvad 40-åring. Det är det fina med musik, det finns inga åldersgränser.
Vi repade mycket med Paralive. Jag, Stefan Helleblad och Jocke Janthe kom in lite senare i bandet, det var där i replokalen vi alla åtta träffades samtidigt första gången.
Som jag minns det gick man in genom dörren, nedför trappan och rakt in i vårt rum och började repa. Två gånger i veckan. De flesta banden höll sig till sitt, men man hängde ändå med varandra, ibland tog man synthen under armen och hoppade in med något annat band.
Det var en underbar tid, de allra flesta håller fortfarande på med musik i någon form, vissa nådde riktigt långt, för Daniel Gibson, som var hjärnan i Paralive, ledde till en internationell position som producent och tekniker. Han brukade spela in de olika banden på sin porta. Så Musikstugan var verkligen viktig för många.
När jag tänker på det i dag känns det väldigt länge sedan, som ett tidigare liv. Men samtidigt är bilderna väldigt tydliga”.
Jag tar mig tillbaka till stämningen i den där gamla huset på Kung Magnus väg. Så här var det, så här skrev jag:
”Okej, häng med, vi knallar runt. Där är allrummet med den trasiga grammofonen, nedsuttna soffor, mattorna fulla av damm, en avslagen trumstock, ett vitt ensamt plektrum, väggar i gult, en kassett med tejpen utdragen.
Och kolla där, där inne repar Astral Breakdown, kolla ormgropen av kablar, några trasiga strängar, en cymbal, nej två, en bandare, mickställ, ett par gitarrer, ännu en cymbal, och där, kolla utvikningstjejerna på väggen, gamla foton, en bucklig cola-burk, en virveltrumma som är paj.
Kaos. Och skapariver. För kaos är som bekant granne med Gud och där kaos finns är det inte långt till genialiteten.”
Under det här reportaget har jag varit kontakt med flera som vittnar om Musikstugans betydelse. Edward Forslund, i dag boende i Väskinde och aktiv i banden Riddarna och Pink Milk, är kanske mest lyrisk av alla:
"Det var en speciell magi, jag kände knappt någon där men ville så gärna vara en i gänget. Till slut fick jag och några kompisar en lokal, kakel på väggarna, jag tror det var en gammal toalett. Det var himlen för oss. Vi var i ett sammanhang, vi var på insidan. Så många där som jag såg upp till och som inspirerade mig. Jag tänker ofta på det stället.
Ur verksamheten i Musikstugan växte, och det är viktigt, kulturföreningen Rockförvaltningen fram. Föreningen startade våren 2002 med Lars Frank vid rodret, anställd av diverse studieförbund. Frank hade en tid sin egen lilla orkester; Lars Frank & Landshövdingens barn.
– Jag kan lugnt säga att det var ett race utan dess like. Rockförvaltningen kom i helt rätt tid och behovet var enormt. För den generation som föddes i skiftet 70-80-tal var det här en tid av outtömlig glädje och stora drömmar, minns han.
Men också en hel massa jobb. Från starten 2002 till hösten 2006 stod Rockförvaltningen för omkring 300 arrangemang plus en hel massa föreläsningar och musikbranschrelaterade utbildningar, i samarbete med olika studieförbund drev man också ett 20-tal replokaler.
Kronan på verket var klubben Shindig som kördes på Effes, i dag Wisby Hof, i stort sett varje torsdag. Ofta ett fastlandsband och ett från Gotland på scen.
– Det är nog det jag är mest stolt över, säger Lars Frank. Att vi gjorde Shindig. Det blev hundratals klubbkvällar som gav eko även på fastlandet.
I dag finns historien om Rockförvaltningen bevarad på Landsarkivet, bland annat i form av flera pärmar med artiklar från GT och GA.
2005 revs Musikstugan sedan kommunfullmäktige beslutat att lägenheter skulle byggas på området. En epok i gotländskt kultur- och musikliv var över, men än lever den gott i minnet hos de som var med.
Och som Christian Björkman alltså sade när jag först tog kontakt inför det här reportaget:
– Åh saknade Musikstugan!. Så synd att den inte finns kvar.
Fler bilder från Musikstugan finns att se på helagotland.se