En bild från Andrées polarexpedition från Nils Strindberg.
I juli 1897 lyfte Salomon August Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg för att resa med vätgasballongen Örnen från dåvarande Spetsbergen med sikte på Nordpolen. Tanken var att en boj skulle släppas ned där – som ett bevis på att de tre svenskarna nått platsen. Men försöket misslyckades och de tre männen försvann spårlöst.
Först 33 år senare hittades deras kvarlevor på Vitön i norra ishavet, runt Svalbard, av en norsk expedition.
Bea Uusma, författare och forskare, har sedan mitten av 90-talet försökt ta reda på vad som hände med deras expedition och skrivit boken "Expeditionen: min kärlekshistoria", som vann Augustpriset 2013.
Hon har även rest till Vitön, gått igenom mängder med material, undersökt kläder, och även försökt läsa deras dagböcker. I förra veckan undersöktes Andrées sista dagbok vid Riksantikvarieämbetets laboratorium i Visby.
Med hjälp av ny teknik hoppas de kunna läsa dagboken som senast undersöktes 1931. Bea Uusma har varit i Visby som gästkollega till Riksantikvarieämbetets kulturarvslaboratorium.
Arbetet med att försöka tyda dagboken inleddes förra måndagen och det var första gången som Bea Uusma själv fick se den. Anledningen till det är att dagboken är i så pass dåligt skick och lätt kan bli förstörd.
– Jag kan så fruktansvärt mycket om den här expeditionen. Mycket mer än de här gubbarna på 30-talet som satt i en vecka och försökte komma fram till en lösning. Jag är övertygad om att när den här veckan är slut, då kommer vi att skriva om historien, säger hon i en intervju med Riksantikvarieämbetets K-podd, och fortsätter:
– Det här har varit en av de roligaste dagarna i mitt yrkesliv.
Bea Uusma tittar på materialet vid Riksantikvarieämbetet i Visby.
Bea Uusma har samlat ihop en grupp bestående av Sveriges ledande experter inom papperskonservering och analysmetoder för att tillsammans kunna gå igenom materialet som man får fram. Redan i inledning av sitt arbete kring expeditionen var hon inne på det man nu gör i Riksantikvarieämbetets lokaler.
– Jag har forskat kring det här i decennier. Från början var jag en intresserad person, sedan blev jag läkare och började forska i det här. När jag går tillbaka till mina gamla anteckningar som jag gjorde för 20 år sedan, då ser jag att jag skrivit om att man borde lysa med någon sorts lampa så att det går att tyda texten, säger hon.
Magnus Mårtensson, projektledare från Riksantikvarieämbetet, säger att det är väldigt spännande att få vara med i arbetet och att det varit roligt dagar i laboratoriet. Bea Uusma har deltagit som gästkollega vid Kulturarvslaboratoriet. Personer får då möjlighet utifrån sin egen frågeställning utföra tester och analyser med laboratoriets utrustning.
– Vi gjorde flera olika tester med instrument som vi har på labbet. Dels har det varit roligt att ha en kollega som Bea som är väldigt kompetent och har en stor kunskap och dels har det varit roligt att få jobba med någonting som Andréexpeditionen, det kanske är lite extra spännande, säger Magnus Mårtensson och fortsätter:
– Alla projekt som vi får in genom att man blir en gästkollega är väldigt spännande för oss. Ofta är det en fråga som man funderat på i många år som vi tillsammans försöker få svar på.
Bea Uusma framför datorn där man kan se del av den sista dagboken som nu undersöks.
Bea Uusma säger att det är väldigt spännande att få vara med i samband med undersökningarna. De använder bland annat en metod som heter mikro-XRF och grundämnesanalys.
– XRF är som en slags grundämnensfotografering, man kan på en yta ta reda på vad det är för sorts grundämnen som finns där. Vi hoppas att det i blyertsen finns andra grundämnen än vad som finns i pappret. I blyertsen kan det bland annat finnas betong, då kanske man kan särskilja pappret och pennan.
Hon säger även att det kan ta tid innan det blir officiellt vad man kommer fram till. Bea Uusma har inte heller bestämt hur resultaten ska presenteras.
– Det fina med att forska på Andréexpeditionen är att det gjorts så mycket fel. Analysmetoderna har förbättrats rejält och det man fick fram tidigare har till stor del handlat om gissningar. Nu har all tidigare kunskap fått läggas åt sidan och vi har fått börja om, säger Bea Uusma och fortsätter:
– Jag är författare och skriver hela tiden. Det kommer bli någon bok så småningom, den första boken tog tio år och på något sätt kommer jag vilja dela med mig. Jag skriver skönlitterärt samtidigt som det kan bli någon forskningsrapport.