Matbutiker, strömningstjänster, städföretag och IT – listan över verksamheter som fått ett uppsving i pandemitider är förvånansvärt lång. Hit hör även friluftsliv, det har Friluftsfrämjandet Gotland erfarit den senaste tiden.
– Vi har blivit tvungna att utöka med nya grupper, och ändå är det fullt. Vi är ganska säkra på att det delvis är en coronaeffekt. Jag menar, det är lätt att hålla avstånd ute i naturen, säger Stefan Wramner, en av flera ledare inom organisationens klassiska Skogsmulle-koncept.
Runt 50 barn i åldrarna 3-13 deltar för närvarande i Friluftsfrämjandet Gotlands pedagogiska utomhusaktiveter. Tjusningen? Först tar vi på oss de vuxna glasögonen.
– Jag har varit ute i naturen hela mitt liv. Och då vill man ju att det intresset ska gå i arv, att ens barn ska inse hur fantastiskt rogivande och underbart det är, säger Elin Nysten, ledare hon med.
Vi möts upp vid Galgbergets naturreserverat strax innan hon, Stefan Wramner och tolv skogsmullar ska ge sig ut på dagens strövtåg. Man ska lära sig att "visa hänsyn till naturen och allemansrätten", som det heter i Friluftsfrämjandets avsiktsförklaring.
Nu barnperspektivet:
Varför är det så kul att gå i skogen?
– Mm ... Mm ... Vet inte, säger Vincent Silfwerbrand, 5 år, innan huvudet borras djupt in i mamma Marlenes axel.
Men så fort det vinkats farväl till föräldrarna vid avlämningsplatsen blir skogsmullarna mer snacksaliga. När de samlats i sin grotta för att sjunga namnleken ber Ludwig Homp rentav om att få ordet.
– Får jag säga något till alla innan vi börjar sjunga?
– Javisst, Ludwig, säger Stefan Wramner.
– Då skulle jag vilja säga att det skulle vara så himla bra om ingen slängde några saker i naturen. Ok?
Ledarna har inpräntat vikten av att hålla rent i skogen, och ingen är mer nitisk än unge Homp. På den korta vandringen till grottan har han hittat flera glasskärvor och fimpar – skräpplockartroféer som snabbt försvinner ned i ledarnas plastpåse.
Efter sångstunden påminner Elin Nysten och Stefan Wramner barnen om de magiska orden "Hej – kollikokk". Upprepas de tillräckligt många gånger och tillräckligt högt kan man få besök av självaste Skogsmulle, originalet, berättar de.
Barnen gör ett försök, för full hals.
– Hej – kollikokk!
Ingenting händer.
Skogsmulle, en märkvärdig typ, glöms för stunden. Det har blivit hög tid för dagens planerade aktivitet: En linbana som slingrar sig upp för en sluttning i skogen. På vägen dit rycker Ludwig Homp i reporterns kavaj. Han vill visa något. Den här gången är det inte skräp.
– Kolla! Den här pinnen ser ut som en kanon, säger han och går till anfall mot en tall.
Han och de andra hinner knappt påbörja strapatsen utmed den snåriga linbanan förrän Elin Nysten utbrister:
– Nämen, hör ni inte? Det är något som låter där borta. Kan det vara ... Kommer ni ihåg vad man säger?
Barnen ser mest förvirrade ut. Ledaren får hjälpa dem lite på traven.
– Hej ... kollikokk!
Mycket riktigt börjar det röra sig i buskaget. En efter en får fem- och sexåringarna syn på den märkliga figuren som kommer gående längs stigen.
Elin Nysten ger inte upp.
– Titta! Vad säger vi, barn, kommer ni ihåg?
Det lyckas inte nu heller. De tolv förblir mållösa.
Colin Staflund bryter till slut tystnaden. Inte med ett "Hej ... kollikokk" visserligen, utan:
– Oh my god! Skogsmulle finns på riktigt!
Varför det är så kul att gå i skogen?
Därför!