De hade ett barn tidigare, Elin Hellström och Oskar Äng. När Svantes lillebror så skulle födas i augusti i fjol hoppades de att allt skulle förlöpa som det gjort första gången.
Inget fanns heller som tydde på motsatsen; en bra graviditet och en förlossning som gick fint, den 31 augusti kom pojken till världen.
– Jag hade honom på mitt bröst, han var lugn och harmonisk…i dag tänker jag att det antagligen berodde på syrebristen, säger pappa Oskar.
Den närmsta tiden kom att bli en såväl geografisk som framför allt känslomässig resa för de nyblivna tvåbarnsföräldrarna.
Kast mellan förtvivlan och en aning av hopp, ”försiktigt positivt” var ett uttryck de lärde sig. Två steg fram och ett tillbaka. Kafka-känsla. Så beskriver de tillvaron. Allt flöt samman.
– Det var en situation utan kontroll…man bara ÄR, säger mamma Elin. Men vad som än skulle hända, de där första sex timmarna vi fick skulle ingen kunna ta ifrån oss.
För så här var det. Sex mysiga timmar efter Olles födelse gjordes en rutinmässig syrekontroll där resultatet inte såg särskilt gott ut.
”Jag måste nog låna pojken ett tag” lät sköterskan meddela.
…och från en stund till nästa blev det febril aktivitet på Visby lasarett och Oskar, som är vårdutbildad, märkte på stämningen att något inte var som det skulle.
Ett svårt hjärtfel hade gjort läget akut och Olle flögs ett par timmar senare, vid tvåtiden på natten, med ambulanshelikopter till Universitetssjukhuset i Lund.
Föräldrarna hann ge Olle en puss, skicka med en filt och viska ”vi ses snart”, men förstod innerst inne att det kunde vara det sista de såg av honom.
Så blev det inte, i dag är Olle en glad krabat, fascinerad av den snö som faller den dag den här intervjun görs.
Men Elin och Oskar har så klart reflekterat:
– Mitt i allt hade vi en sagolik tur. Tur att en barnkardiolog var i tjänst den natten, tur att det fattades djärva beslut som sparade vikt och bränsle.
Detta gjorde, har de förstått, transporten till Lund möjlig utan mellanlandning.
Elin och Oskar bokade första morgonflyget till Malmö medan mor- och farföräldrarna fick ta hand om storebror Svante. När de sedan kom fram till barnintensiven i Lund fick de veta att den första akuta operationen gått bra.
Ändå återstod så mycket innan allt var över. Så mycken kamp, så mycken oro. Intensivvård i respirator och efter två veckor ytterligare en stor ”open heart”-operation.
Efter 24 dagar i Lund fick familjen slutligen återvända hem till Gotland.
– Att en av kirurgerna kallade det för det mest extrema fall av överlevnad och återhämtning han sett sätter det hela i perspektiv, säger både Elin och Oskar.
Hur framtiden blir vet ingen, förstås. Inget tyder på att hjärnan skadats, Olle är glad och alert när han inte är hungrig eller trött.
– Det var ett farligt hjärtfel, nu är hjärtat lagat. Så försöker jag tänka. Vi måste kunna leva i nuet och vara glada för det, säger Elin.
– Ja, precis. Livet sattes på paus, men nu har vi börjat leva igen. Om Olle är glad så är jag glad, säger Oskar.
De både vill genom det här reportaget skicka kraft till familjer som drabbas av liknande öden, men också uttrycka all sin tacksamhet över hur vården fungerat.
– De har varit helt makalösa. Man kan få vänta en stund på akuten ibland, men när det verkligen gäller är det fullt pådrag. Vi är så oerhört tacksamma för allt.