Den sista september gjorde Mats Hermansson sin sista dag som domprost i Visby domkyrkoförsamling, en tjänst han haft i 12 år.
– Även om det varit motgångar och svårt ibland, så har det varit roligt och lärorikt. Jag tycker att vi som församling har lyckats åstadkomma massor av angelägna och viktiga saker, säger han.
Under hans tid som domprost i Visby har Mats Hermansson inte duckat för att delta i debatter eller sticka ut hakan när det gäller exempelvis hbtq-frågor, flyktingar eller eu-migranter. Detta har han gjort genom att till exempel hissa prideflaggan, ringt i kyrkklockorna för att störa ett seminarium som hölls utanför domkyrkan och flyttat in i domkyrkan, och fastat under en vecka som en protest mot utvisningen av asylsökande. För detta har han fått mycket uppmuntran, men det har också provocerat.
– Det finns en lite gammal bild av vad kyrkans uppdrag är. När en del människor tänker kyrka så ser de framför sig en manlig präst som står långt fram i kyrkan och pratar, länge. Men går man till kyrkans källa och tradition handlar det om att ta parti för utsatta, och därför måste kyrkan vara en aktör i samhället, säger Mats Hermansson.
Varför tror du att det provocerar?
– Det rör om för mycket i en del människors bild av kyrkan. Jag menar att kyrkans kärna handlar om att finnas mitt i samhällsdebatten och vara en tydlig röst för de som ingen röst har. Där tycker jag att vi som församling har varit tydliga, men visst finns det en del som blivit provocerade av det, säger han.
Det är just detta som Mats Hermansson säger sig vara mest stolt över, när han blickar tillbaka på sina tolv år. Att kyrkan har öppnat upp och "sänkt trösklarna och höjt taket" mot samhället.
Genom att sticka ut hakan har han fått sin beskärda del hot och hat. Mestadels har folk delgett sina åsikter om Mats på sociala medier och via mail, men han har även blivit anmäld till domkapitlet ett antal gånger.
– Jag tror inte att någon präst i kyrkohistorien har varit anmäld så många gånger som jag. Jag tror att det är för att jag drivit ett förnyelsearbete, och då blir man inte omtyckt. Jag har känt en viss stolthet över att vara anmäld för det betyder att jag har varit angelägen.
Vid några tillfällen har Mats Hermansson polisanmält. Till exempel när han förra sommaren fick ett brev hemskickat till sig som var undertecknat Nordiska motståndsrörelsen, eller den gången någon kastade en sten in genom fönstret i bostaden.
– Det är inte så att det är ett självändamål att provocera folk, men gör man något angeläget får man räkna med att det får konsekvenser. Man får inte vara rädd för det.
I juni i år beslutade kyrkorådet att Mats Hermansson får lämna sin tjänst på grund av brister i ledarskap och efter en längre tids problem med den psykosociala arbetsmiljön i församlingen. Han berättar att han fick beskedet på mail sent en kväll.
– Det första jag gjorde var att gå upp i ateljén och börja skissa på en bild. Det är den bästa bilden jag gjort hittills.
Var det speciellt att få beskedet via mail?
– Ja, jag hade inte valt att skicka mail.
Håller du med i någon del av kyrkorådets kritik?
– Ja, fast min lösning hade varit en annan. Mitt förslag till åtgärd var att de skulle anställa en HR-expert. I en sådan här stor organisation måste man ha någon som är expert på personalfrågor. Man kan inte som enskild människa klara av att ha hela kapaciteten. Den tjänsten är egentligen omöjlig. Jag hoppas att de hittar någon bra lösning på det framöver, för min efterträdares skull, säger han.
Finns det någonting du ångrar?
– Den frågan är lite filosofisk. I min arbetsledning ångrar jag egentligen bara att jag inte ännu tydligare sa att vi måste ha förstärkning. Jag har ju sagt det sedan 12 år tillbaka, men jag skulle ha sagt det nästan som ett ultimatum.
Flera gånger under intervjun säger Mats Hermansson att han ser avslutet på sin tjänst som en möjlighet. Kommande år ska ha spendera i sin ateljé med att måla, och han har tio utställningar planerade fram till i vår. Dessutom skriver han på en roman med självbiografiska inslag från hans uppväxt. Vad som ska hända på jobbfronten i övrigt lämnar han öppet.
– Folk tror att det är så dramatiskt att sluta. Vad var det Prussiluskan i Pippi Långstrump sa? "Det var roligt när du kom men lika roligt när du gick". Så är det för mig med. Det var roligt att komma hit och lika roligt att sluta, avslutar Mats Hermansson.
