Under många år bodde och levde Per Gäfvert i Stockholm, för drygt tio år sedan flyttade han åter till Visby. Här får han det lugn och den trygghet han behöver.
Du&jag
Det var den 2 september 2003 och Per var arg. Han blev alltid arg när han drack alkohol, raseriet bubblade i honom.
Oklart varför och oklart på vad. En grundsvärta, bara. Inte så att gav sig på folk, det var mer en ångestdriven självdestruktiv ilska.
– Jag hade varit på rockklubben där på bottenplan, Debaser, jag stack ut därifrån och upp en våning och kastade mig ner i asfalten, berättar han.
Själv minns han ingenting, men människor som fanns i närheten har berättat.
Drygt 21 år har gått sedan dess. Han är inte helt återställd och kommer heller aldrig att bli, men idag lever han ett efter förutsättningarna fullgott liv hemma på Gotland.
– Jag är samma person som jag var, men ändå en helt annan. Tryggare, lugnare…det är lite svårt att förklara.
Vi ska återvända till ”olyckan”, som han kallar den, och vem han var vid tiden, men först ännu längre bakåt, till uppväxten i Vibble.
Den var så bra den kan bli, mor, far och två systrar. Per spelade fotboll, från Kvartersligan och sedan genom tonåren i IFK Visby.
När det var gymnasiedags bytte han inriktning mot det konstnärliga. Han hade fått en gitarr av sin morbror när han gick i åttan, morbrodern som heter Lennart Westberg och själv är gitarrist.
– Men nu valde jag estet-bild. Jag var aldrig inne på att bli konstnär men jag hade ingen lust att läsa tyska och sådant, skrattar han. Så det blev vad det blev, och jag har alltid haft lätt för att både måla och skriva.
Hur tänkte du dig framtiden, vad skulle det bli av dig?
– Rockstjärna.
Rockstjärna, alltså?
– Ja, skriva låtar, spela in skivor, uppträda. Jag hade kommit i kontakt med Eric Palmqwist, det var i och för sig efter gymnasietiden och vi spelade en del tillsammans, på Schenholms, bland annat. Jag var förband till både Folkvagn och EP’s Trailer Park.
Han tror att det var så. Han är ganska säker men inte helt hundra, minnet är inte helt pålitligt efter hjärnskadan.
Vissa perioder är höljda i mörker, men ibland silar ljuset in
– Jag minns ofta specifika händelser, men inte sammanhanget. Jag minns att jag sett Pearl Jam i London, till exempel, men ingenting runt omkring. Minns att jag var med Eric när de spelade in sin skiva.
Ett halvår efter studentexamen flyttade Per till Stockholm, levde Stockholmsliv, gick en filmutbildning, jobbade på fritis på Alvikskolan och trivdes med det.
Där skötte han sig, säger han. I veckorna skötte han både sig själv och jobbet.
Men på helgerna blev det med tiden mer och mer alkohol och det var då hans mörka inre ofta gjorde sig påmint.
Det var inte så att han ville dö, men han ville i perioder heller inte vara vid liv. Han har skrivit en låt som heter just så: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”.
Och så kom den där olycksalig kvällen på Debaser Slussen i Stockholm i september 2003.
Per Gäfvert alias Per Gevär.
Per var där tillsammans med den flickvän han då var förlovad med, det var hon som ringde ambulansen. Detta har han inget minne av, inte fallet, så klart, men heller inte att de ens varit tillsammans.
Även hon genomled förstås ett trauma den kvällen och tiden efteråt. Precis som övriga anhöriga; föräldrar, syskon och vänner.
Utgången var oviss och en tid svävade Per mellan liv och död. Han behandlades på flera olika sjukhus, först intensivvård och därefter en lång tid av rehabilitering.
Jag frågar, där vi sitter i Vårdklockans kyrka i Visby, vilket som är det första han minns efter olyckan och han säger att…
– …jag vet inte, minns inte. Det är så mycket som flyter ihop. Som jag sade, jag minns små specifika situationer, men inga sammanhang.
På promenad genom stan, han gillar att vandra omkring och prata med folk, en livsstil han finner trygghet i.
Året före olyckan är helt svart, även de första åren i Stockholm då han börjat återhämta sig hyggligt. Han minns att han gick i olika verksamheter men inte vilka och han minns att han aldrig fick någon ro.
Han hade assistenter och det, tillsammans med Stockholms höga tempo, gjorde honom bara stressad.
– Det bästa jag gjorde var att flytta tillbaka till Gotland. Jag har stort behov av att känna mig trygg och det kan jag göra här.
Så rockstjärna i Stockholm…den tiden är förbi?
– Haha, jag spelade faktiskt en del i Stockholm innan olyckan, men ja, den är förbi. Jag var där förra året med mamma och pappa…vad är det för ställe! Det är bara stökigt och stressigt, ingen bra plats för människor. I alla fall inte för mig.
Det har tagit tid, många år, men i dag känner Per Gäfvert att han lever ett efter förutsättningarna bra liv.
Minnet spelar ibland sina spratt. Han minns specifika tillfällen från sitt tidigare liv, men sällan sammanhang.
Det är drygt tio år sedan Per flyttade åter till Visby, elva, kanske tolv. Han klarar sig i dag själv och har egen lägenhet.
Tillfreds med livet är han, säger han.
Han är blind på vänster öga vilket ibland skapar yrsel. Hjärnskadan har gjort att han har problem med rörelsemönstret men över lag har han landat i det goda.
Hur mår du i dag, Per?
– Ganska bra, skulle jag säga. Ja, bra. Jag är samma person men ändå en annan. Jag sköter mig, dricker ingen alkohol, bakar mitt eget bröd. Jag klarar mig helt själv, det är väl ganska bra efter att i början ha haft assistenter dygnet runt.
Sådan kan den te sig emellanåt, tillvaron. Yr och suddig och bara snurrande runt.
Per Gäfvert i juli 2000, bilden tagen i samband med en intervju om hans musikskapande. Han skulle just vara förband till EP's Trailerpark på den krog som då hette Schenholms.
Något jobb i egentlig mening har han inte, däremot vad han kallar verksamhet, med stöd av socialtjänsten.
Tre förmiddagar i veckan håller han till på Korpens chefskontor där han städar, vattnar blommor, kokar kaffe och gör diverse inköp. Umgås och sprider trivsel.
På torsdagarna skriver han krönikor som han publicerar på Facebook under sitt alias Per Gevär. Då får han låna ett rum i Vårdklockans kyrka, där han också musicerar tillsammans med Sara Boström några timmar varje vecka.
En hel del av dessa texter finns för övrigt publicerade i en ny bok, utgiven av Coop Records; ”Denna gråa vardag”. Det är något som gjort honom gott:
– Det känns helt fantastiskt. Det är texter huller om buller, men det är sådan jag är, skrattar han. Alltid lite yr i huvudet, det blir lite som det blir.
Per Gäfvert, eller Per Gevär som är hans alias, fick nyligen boken "Denna gråa vardag" utgiven på Coop Records.
"Denna gråa vardag" innehåller krönikor och sångtexter.
Det var alltså gotlänningen, musikern och i dag också konstnären Eric Palmqwist som Per mest umgicks med i Stockholm. De har än idag kontakt och ses då och då:
Jag slår en signal till Eric, som alltjämt bor i Stockholm, för att höra hur han ser tillbaka på den tiden.
– Vi hade mycket roligt ihop. Vi fungerade som stöd för varandra de där åren, tror jag, vi fann varandra för att orka leva. Han gjorde bra låtar, jag minns jag hjälpte honom att spela in och producera upp några av dem.
Han beskriver den Per var då som känslig, ömtålig och med lite dålig självkänsla, precis som han själv var och hade:
– Det gjorde att han blev lättstött och hamnade i en del trubbel i samband med alkohol.
Per Gäfvert kommer alltid i tid. Till allt. Alltid.
Den kvällen olyckan hände var även Eric på Debaser, men upplevde aldrig själva fallet.
– Efteråt var jag ofta och hälsade på honom, han var ju illa däran både i kroppen och psyket. Någon gång tog jag med en gitarr och spelade några låtar, han kunde sjunga med i alla.
Det var låtar från EP’s Trailer Parks debutplatta ”Apartment Recordings”, utgiven år 2000, den som Per var med när den spelades in. Han hade nu, efter olyckan, ingen aning om vilka låtar det var…
– …men han kunde ändå alla texter, berättar Eric.
Att detta hände din bäste vän, vilken chock!
– Det var det, jag var i chock. Min dåvarande flickvän sade det till mig; ”du är i chock, Eric”. Ja, så var det verkligen. Vi var ju bästisar. Och i dag har vi båda slutat dricka.
DU&JAG, Per Gäfvert.
Tillbaka nu till intervjun med Per. Han känner sig trygg i intervjusituationen, säger han. Glad att få berätta sin historia, det gör han för övrigt alltid när han i vardagen träffar folk han inte känner:
– Jag tycker det är viktigt. Jag berättar att jag är blind på ett öga och har en hjärnskada. Sedan kan jag vara mig själv, annars…de kanske tror att jag är psykopat eller något!
Hur är det att inte minnas?
– Jag är så van vid det, det är så det är nu, bara.
Så man kan hitta på vad som helst om dig? Att du varit med där och där?
– Det är som jag sade att det i första hand är sammanhangen som jag tappat, men mycket är faktiskt också borta. Man jag har ändå rätt bra koll, tycker jag…förutom åt vänster!
Det finns ett före och ett efter, ”mitt förra liv” som du sagt några gånger. Har du accepterat att det blivit som det blivit?
– Absolut. Jag har ett bättre liv nu så det accepterar jag verkligen. Det är ett under att jag lever och jag fick en andra chans, den tar jag vara på.
Musikterapi var verkligen just musikterapi. Inget prat, bara trummor, vilket gjorde gott för Per Gäfverts tillfrisknande.
Han har lärt känna en hel del nya människor, lärt känna personerna som de är, som han uttrycker det. Det skulle han inte gjort innan olyckan, definitivt inte när han drack.
Inte när han och Palmqwist hängde på Kvarnen och hinkade bärs eller stal drinkar på andra etablissemang framför näsan på de som såg rikast ut.
Gränslöst, helt enkelt. Roligt också men tämligen destruktivt.
– Då var jag rockstjärnan, säger Per. Det var jag som räknades. Jag skötte mig i veckorna men på helgen var jag egoisten.
Del av en av Per Gäfverts många målningar. Ord, måleri och musik är alla delar av hans uttryckssätt.
Inför intervjun frågade jag Per varför han tror att han hoppade den där septemberkvällen. Svaret var kort och enkelt: ”Jag var full”.
Nu ställer jag frågan igen:
– För att jag var full…men det berodde i sin tur på att jag aldrig var mentalt stark under de där åren, jag var aldrig harmonisk, alla aggressioner och all ångest kom fram i ruset.
Det märks också i de sånger han skrev, den om att inte vilja dö men heller inte vilja leva och andra titlar som ”Olyckligt rus”, ”En sång för dom ensamma” och "Ingenting".
Han skriver för övrigt alltjämt sånger, och de är, säger han, inte glada de heller.
Det finns ett tydligt före och efter i Per Gäfverts liv. Och däremellan en tid utan minnen.
Givet att det är som det är, Per. Har det kommit något gott ur olyckan?
Det har det, säger han. Väldigt mycket gott, han har blivit en annan samma person:
– Jag är mer den jag verkligen är, jag kan slappna av, fokusera på mig själv, bryr mig inte om vad andra tycker…jag lever ett helt annat och bättre liv. Jag är inte komplett, inte hel men jag är bra mycket mer hel än jag var förut.
21 år har gått sedan olyckan och framöver väntar ytterligare år att fylla med innehåll. Så:
Vad ska du göra resten av livet?
– Ja, du…vad ska du göra?
Det är en svår fråga!
– Och så tycker du jag ska kunna svara på det!? Jag hoppas kunna göra sådant jag gör i dag. Skriva, kanske en uppföljare till min bok, måla tavlor, sjunga och spela gitarr…vara mig själv, det räcker för mig.
Om du mår dåligt
Mår du psykiskt dåligt och har tankar på att ta ditt liv så finns hjälp att få:
Minds självmordslinje – öppet dygnet runt
Telefon 90101
Minds webbplats eller chatt
Ring 112 – om läget är akut.
Region Gotlands första linjen – om du är mellan 6 och 17 år, eller förälder, och vill ha stöd vänd dig hit.
Telefon 0498- 26 80 86
Första linjens webbplats