På Visby lasaretts barn- och ungdomsavdelning vårdas alla barn och ungdomar på Gotland som behöver inneliggande vård.
Bland alla identiska dörrar i Visby lasaretts långa korridorer finns det en som sticker ut, åtminstone litegrann. På den sitter det nämligen stora urklippta och färgglada pappersbokstäver omgivna av lika färgglada fjärilar. Bokstäverna berättar att bakom den här dörren ligger sjukhusets barn- och ungdomsavdelning.
Kliver man in på avdelningen möts man ganska snart av ett stort upplyst akvarium, och i flera av patientrummen finns både gosedjur och uppsatta bilder av flera kända sagofigurer. Härinne vårdas alla barn och ungdomar på Gotland som behöver inneliggande sjukvård, och det är också Angelica Lindstedts, Sara Segerlunds och Annika Englunds arbetsplats.
Helagotland har stämt träff med de tre sjuksköterskorna för att få veta hur det egentligen är att dagligen ta hand om skadade, sjuka och ibland döende barn och ungdomar. Hur gör man för att hantera alla de situationer man ställs inför om man jobbar på barnavdelningen?
– Vi är ju bara människor, och ibland händer det saker som gör att det känns tungt och sorgligt. Samtidigt så kliver vi ju in i en professionell roll där vi vill göra det bästa för både barnet och familjen. Men det är klart att vissa saker är svåra att bara släppa, och då är det extra viktigt att vi har varandra. Det känns fint att vi är en så tajt arbetsgrupp och det är lyxigt att ha så bra kollegor, säger Angelica Lindstedt.
Men hur klarar man av att kliva upp och ta sig hit igen dagen efter att ett barn har dött i en sjukhussäng?
– Det är nästan tvärtom, att man vill till jobbet. Man behöver vara här och ventilera med sina kollegor. Det händer att folk kommer hit civilt när något inte slutat som man hoppats bara för att man får det allra bästa stödet av dem man jobbar med, säger Angelica.
"Vi är ju bara människor, och ibland händer det saker som gör att det känns tungt och sorgligt. ", säger Angelica Lindstedt om att jobba på barn- och ungdomsavdelningen.
Angelica Lindstedt har jobbat som sjuksköterska på barn- och ungdomsavdelningen i 16 år. Hon beskriver det som ett utmanande och spännande arbete där ingen dag är den andra lik.
Kollegorna Sara Segerlund och Annika Englund har jobbat på avdelningen i sju respektive tio år, och de använder liknande ord som Angelica när de ska förklara varför ingen av dem valt att söka sig vidare.
– Det är ett väldigt varierande jobb, och här tar vi hand om alla patientkategorier. Det kan handla om allt från brutna armar till svåra kroniska sjukdomar. Dessutom är det ett ständigt lärande, och man utvecklas hela tiden, säger Sara Segerlund.
Annika Englunds väg in i sjukvården gick genom en traumatisk händelse i den egna familjen. ”När min dotter var 15 månader gammal fick hon cancer och hamnade här på avdelningen. Det var en fullständig skräck att vara här i rollen som förälder till ett sjukt barn, men den upplevelsen öppnade också mina ögon för sjukvården”, säger hon.
Annika Englund berättar att det var ett trauma inom den egna familjen som kom att spela en stor roll när hon valde att lämna sitt dåvarande yrke som frisör för att utbilda sig till sjuksköterska.
– När min dotter var 15 månader gammal fick hon cancer och hamnade här på avdelningen. Det var en fullständig skräck att vara här i rollen som förälder till ett sjukt barn, men den upplevelsen öppnade också mina ögon för sjukvården. Jag kände en önskan om att få göra något som betydde något, och att få göra gott, säger hon, och lägger till att hennes dotter besegrade cancern och mår bra i dag.
Hur är det att jobba med barn på det sättet som ni gör? Ni möter dem ju ofta i situationer där man önskar att barn slapp vara.
– Det finns så väldigt mycket positivt i att jobba med barn. Något som är väldigt fint är att de ofta har livsglädje oavsett vad de just då går igenom. Vi utsätter dem ibland för läskiga och smärtsamma procedurer, men de är nästan aldrig arga efteråt. Det är som att de förstår att vi vill dem väl, även om det ibland handlar om väldigt små barn, säger Sara Segerlund, och får medhåll från Annika Englund.
– Ibland möter vi ju barn som är jätteledsna och har ont, men som i nästa sekund vill leka, busa och skratta. Det är ju en fantastisk egenskap.
På Visby lasaretts barnavdelning måste personalen ibland vara lite uppfinningsrika för att vinna barnens förtroende och få dem att slappna av. Enligt sjuksköterska Annika Englund är såpbubblor ett flitigt använt "arbetsredskap" på avdelningen.
Angelica Lindstedt berättar att en annan positiv del av yrket är att inget barn är det andra likt, vilket innebär att man får vara lite uppfinningsrik.
– Det är bra att vara lite lekfull själv, samt att planera och informera väl. Man måste vinna deras förtroende, och det funkar ju inte riktigt så med barn att man bara kan gå in i deras rum och säga ”nu ska vi göra det här”. Vårdar man tre barn med samma diagnos är det ofta så att det behövs tre olika arbetssätt, säger hon.
Men ibland kommer det ju in riktigt sjuka barn här. Hur hanterar man det?
– Det är viktigt att man verkligen vågar vara där hos barnen, att man inte går in och ut ur rummet och känner sig obekväm. Man måste vara där helt och hållet och svara uppriktigt på frågorna som ställs, säger Sara.
Angelica Lindstedt (till vänster) har jobbat som sjuksköterska på barn- och ungdomsavdelningen i 16 år, medan kollegan Sara Segerlund varit där i sju år.
Angelica berättar också om de tillfällen när de vårdar ett barn som de vet inte kommer att överleva.
– Det kan såklart vara skitjobbigt, men där är det otroligt viktigt att vi i vår profession kan vårda det barnet så att det får en så bra sista tid i livet som möjligt. Där får man kliva in i sin yrkesroll, säger hon.
I och med att man vårdar barn med både cancer och svåra kroniska sjukdomar så tvingas personalen på barnavdelningen hantera både glädje och sorg i sin yrkesroll.
På barnavdelningen vårdas som sagt barn och ungdomar, men det är inte bara själva patienten som personalen behöver hantera. I så gott som alla fall sitter det även mer eller mindre oroliga föräldrar där bredvid sjukhussängen.
– Det är speciellt såklart, för i vissa fall jobbar vi lika mycket mot föräldrarna som mot barnet. Det gäller att vinna också deras förtroende, att förstå dem och att inte döma dem för hur de reagerar i olika situationer. Allt handlar egentligen om att försöka ha en så bra kommunikation som möjligt, säger Angelica.
Annika Englund:
– Jag vill också passa på att verkligen hylla föräldrarna. Ofta gör de ett fantastiskt jobb, och många gånger sätts deras liv på paus i samma sekund som deras barn hamnar här.
”Barn är ärliga och härliga, och man skrattar så otroligt mycket med dem”, säger Sara Segerlund (till höger). Här tillsammans med kollegan Annika Englund.
Det händer som sagt ibland tunga och sorgliga saker på barnavdelningen, men Angelica, Sara och Annika vill alla lyfta att antalet solskenshistorier på deras arbetsplats är betydligt fler än historierna som får tragiska slut. De vill också att det ska framgå att de älskar sitt jobb, där relationen med kollegorna samt kontakten med barnen är det absolut bästa.
– Barn är ärliga och härliga, och man skrattar så otroligt mycket med dem. Vi är ofta ett barns allra första kontakt med vården, och vi vill ju gärna inte skapa trauman som sitter kvar resten av livet. Därför är det är en väldigt viktig, och rolig, del av det här yrket att skapa sig tiden att sitta ner med barnen som är här och hinna prata med dem, avslutar Sara Segerlund.