Dagen innan den här intervjun görs dog Lemmy. ”Fuck it” sa han, sägs det, och somnade in.
Lemmy, basisten och sångaren, grundaren av hårdrocksbandet Motörhead, det största bland de största, den mest legendariske bland alla legendarer.
När Peter Lindvall slog på mobilen den morgonen och kollade nyheterna kastades han direkt tillbaka till 80-talet.
Det hette Blitz, minner han sig, bandet han bankade trummor i då.
– Vi gjorde en slags cover på ”Ace of Spades”. Vi snodde riffet men gjorde en egen text. Motörhead har aldrig varit någon favoritgrupp, men det går inte att komma ifrån vilken påverkan de haft, de är ikoner, verkligen.
Peter Lindvall, regiondirektören. Sedan i våras har han gått bredvid tillförordnade dirren Per Lindskog, nu, sedan årsskiftet, står han på egna ben i blåst och stiltje. Men särskilt mycket om det ska vi inte prata om i den här intervjun.
Vi sitter i Björn Janssons rum på ledningskontoret i Rådhuset på Visborg. Regionstyrelsens ordförande är ledig den här mellandagen, då kan vi dansa på hans bord.
Ordningplockat och städat, var sak på sin plats. Vi sätter oss i besökshörnan, kaffe i kopparna och död i tanken.
– Är livet orättvist och i så fall på vilket sätt, funderar Peter innan jag knappt hunnit slå upp intervjublocket.
Lemmy, som levt hårt och fort med whisky och cola, håller fanan högt tills han är 70.
Andra lever sunt och försiktigt men dör ändå unga. Döden har kommit Peter nära i omgivningen det senaste året, berättar han.
– Det spelar ingen roll hur vi lever, tror jag. När det händer så händer det. Tänker du så ibland?
Ja. Att det kan går fort. Att man kan gå ut genom dörren och sen är det över på sekunden. Du då?
– Inte så att jag går och oroar mig, men när det händer i ens närhet…jag blir jävligt blödig. Normalt rusar man bara på, men när något händer tvingar jag mig att stanna upp. Hur prioriterar jag? Hur lever jag? Är jag en bra pappa, en bra make…sen nästa dag kör man på igen.
För vad ska man göra!?
– Ja...ältar man för länge kan det bli destruktivt. Men det är viktigt att prata, det gör vi hemma. Om jag går bort, vad gör vi med ekonomin, med huset? Så man är förberedd. Efter alla år i försäkringsbranschen där man hela tiden tänker i risker är det ofrånkomligt att inte tänka det värsta.
Han är bank och försäkringsnörd, Peter. Det är så han kallar sig. Inte för inte har han bland annat chefsåren på Länsförsäkringar Gotland på sitt cv.
Där hemma finns hustrun och tre barn. Det är dem som ger honom den stora livskvaliteten.
Peter och Erika gick i skolan ihop och har varit tillsammans på riktigt i 29 år.
– Hon har jobbat inom vården hela livet. Under åren i Stockholm var hon på Radiumhemmet och hade som uppgift att ge människor en bra sista tid i livet…
Han säger det som en reflektion, utan att slutföra tankegången, tar sedan ett parallellt spår, ser mig i ögonen, säger:
– Vad är det som händer här? Unga människor som tar livet av sig. Hur mår folk egentligen? Och varför?
Vi resonerar kring det. Det har blivit hårdare där ute, det är vi överens om. Vi har båda barn i någorlunda samma åldrar och har i alla fall en liten aning om det klimat som råder.
– Det går så fort, det tar en sekund att såra någon i en digital kommentar. Vi slogs ibland som yngre, visst gjorde vi det, men jag upplever en mer genuin elakhet nu. Många unga har det mycket tuffare än vi hade.
Detta är inte endast ett antagande, det märks inom Region Gotlands verksamheter att folk som mår sämre ökar, fler än förr som söker hjälp av det som bland annat socialförvaltningen har att erbjuda.
– Och hur kom vi in på allt det här? Bara för att du frågade om Lemmy! Vilken klockren fråga!
Fotboll, musik, knapert med ansvar. Lindvall minner sig bakåt till uppväxten och skolåren i Visby, på Gråboskolan, Södervärn och Säveskolan. Det var då det, så länge sedan nu.
Vi ska komma till hans passion för musik och trumslagande, men först ändå till tjänsten som regiondirektör. Högsta tjänsteman inom Region Gotland men ansvar för…ja, allt.
Han presenterades för media och allmänhet i maj och har sedan dess gått bredvid Per Lindskog för att se och lära. Från och med årsskiftet är det allvar, nu står han där själv.
Varför utsätter du dig för det här, Peter?
– Det kan man fundera på. De roller jag haft inom yrkeslivet har ofta inneburit mycket ansvar, för verksamheten, för medarbetare, för kunder. Det här är något man får leva med, det är inte bara nio till fem. Jag dras kanske till den typen av jobb.
Han har redan märkt hur det är och kanske blir. Hur en överförfriskad herre han aldrig tidigare sett vid ett tillfälle lät meddela att ”nu får du fan se till att fixa ekonomin i regionen!”.
Han ler snett, Peter:
– Sånt får man vara beredd på.
Är du en karriärmänniska?
– Man kan nog lätt tro det, men karriär i sig har aldrig varit en drivkraft. Mer då att få jobba med roliga och intressanta saker. Och vad är karriär? Om karriär är utveckling...i så fall håller jag med.
Men mycket handlar om tajming, säger han. Tajming och bananskal som lett till att han är där han är. ”Vad hade hänt om inte det hade hänt…”.
Funderar du så?
– Inte grubblar, men tänker, ja, det gör jag. Allt är inte en slump, mycket påverkar man själv genom sin attityd och inställning. Jag ser jättemycket fram emot att jobba för Gotland och Gotlands utveckling, men i botten är jag ändå, som jag sa, en bank och försäkringsnörd skolad i näringslivet.
Fan så tråkigt det låter!
– Nej, spännande. Det är verkligen spännande.
Nja...men okej. Människor kan sänkas av den press det innebär att ha en offentlig roll med stort ansvar. Är du rädd för vad den psykiska pressen kan göra med dig?
Han tystnar ett tag. Det gör han sällan. Motfrågar ibland, men svarar alltid snabbt. Nu tystnar han. Tänker. Säger:
– Så här…om jag haft en skitdag och kommer hem och är grinig, då får jag höra det direkt. ”Fan vad du är sur!”. Då måste jag rycka upp mig. Men det är ofrånkomligt att man berörs, allt landar i slutändan hos Björn (Jansson) eller mig. Undrar om man någonsin blir så luttrad att man inte berörs? Jag hoppas inte det.
Du kanske behöver ditt trumset ännu mer nu?
– Kanske det, tyvärr är det nerpackat, jag funderar på om jag ska sälja det eller inte, jag har inte bestämt mig.
Med bandet Blitz headlinade Peter såväl Puma som Tjelvargården. Det var tidigt 80-tal och sönderfallande hårdrock. Parallellt med detta lirade han jazzfusion med bland andra bröderna Lytholm. ”Jag lärde mig gilla det, Toto, Level 42, Weather Report och sånt. Musikermusik.”
Senast jag gjorde en Du&jag-intervju med Peter Lindvall – det här är andra gången han är med – stod hans vinröda trumset Yamaha i villans källare. Där satte han sig emellanåt och slog sig fri från det som tyngde.
Att gå in i rytmer och musik är att gå in i en värld utan historia, utan framtid, bara ett enda jublande ”nu”.
För närvarande, berättar han, är platsen belamrad av datorer och har blivit en annan typ av spelhörna, nu för 17-årige sonen.
– Nu lägger jag och brorsan (Johan) istället tid på att tre gånger i veckan köra slut på oss tillsammans med Ulf Stillman (fys- och tyngdlyftningstränare). Vi pressar varandra, det blir en slags tävlingshets…men kul. Det är första gången på länge jag gillar att träna.
För jag antar att det behövs något att ”fly” till?
– Det är jag övertygad om, det kommer att krävas de här tillfällena, då man bara får gå i väg. Jag har provat en del akupunktur för att stressa av och det funkar.
Den där skolgrabben du var en gång, finns han kvar i dig? Jeans- och t-shirt-Peter.
– Absolut. Han finns kvar. Jag har för mig du frågade om det förra gången, om jag trivs i slips. Du, jag har väldigt sällan slips nuförtiden. Och mysbyxor och t-shirt åker på så fort jag kommer hem. Sen kanske just det inte passar så bra på jobbet.
Den osäkerhet som finns hos de flesta då de växer upp, finns det spår av den i dig än?
– I nian funderar man på vad man ska bli när man blir stor. Det funderar jag på än, ibland. Det går nog aldrig över, tror jag.
Andra ser alltid någon annan än hur var och en ser sig själva. De ser inte de där tankarna om otillräcklighet som finns inom de flesta.
– Ja, så är det nog. Men jag var alltid åt det lillgamla och ambitiösa hållet när jag växte upp, jag hatade att inte ha koll på saker och ting.
Finns det något du saknar från den tiden?
– Att det bara fanns möjligheter. Plugg, idrott, musik, tjejer. Väldigt lite ansvar. Skulle väl vara det i så fall. Men nej, ändå inte, jag vill vara där jag är nu, det är bra här. Jag vill hellre koncentrera mig på det jag ska åstadkomma de kommande fem åren än vad jag gjorde för 30 år sedan.
Vi avrundar intervjun. Jag ställer min tomma kaffekopp vid Janssons dator (Hihi, nu vet du var den kom ifrån, Björn!) men kan inte låta bli en sista samvetsfråga:
Handen på hjärtat, Peter. Direktörstjänst på Visborg eller åka jorden runt med ett rockband som Motörhead?
Här kommer intervjuns allra längsta tystnad. Han ser ut genom fönstren, molnen är låga, virvlande snö, tillvaron förbereder sig för ett nytt år.
– Du, det skulle vara skithäftigt, verkligen skithäftigt, att vara ute på turné!