Peter Manneke
DU&JAG
Järnvägsknuten Utrecht på 1930-talet, kanaler och kyrkor, Nederländernas fjärde stad.
På gatan Thorbeckelaan längs centrala Thorbecke Park bodde familjen Manneke; mamma Meikina, pappa Marinus, sonen Peter och så småningom lillasyster Ati, född under decenniets sista år.
Far hade befattning på Finansministeriet, mor tog hand om familjen och Peter lekte med kompisarna på gatan, spelade fotboll, kula.
En splittrad stad i ett splittrat land, minns Peter så många år senare:
– Det var otaliga religiösa grupperingar, katolska och protestantiska grupper, en splittring som hade betydelse i samband med tyska ockupationen. Det fanns ingen enighet i landet, familjer lämnade över sina söner till Gestapo utan motstånd.
Peters egen familj var icketroende humanister, vilket gjorde att de sågs snett på av sina grannar. Att leka med barnen på gatan gick bra, men…
– …aldrig att jag fick komma hem till dem, just för att vi inte var troende.
Den 27 januari infaller Förintelsens minnesdag, utlyst av FN.
Det var detta datum 1945 som dödslägret Auschwitz befriades. I år är det alltså 77 år sedan Andra världskriget tog slut.
Den 1 januari fyllde Peter 90 år och för att sprida kunskap har han tagit kontakt för att berätta om sina upplevelser under kriget.
Färre och färre finns kvar av dem som kan vittna, varje röst är därför alltmer viktig.
– Det verkar finnas de som tror att kriget och Förintelsen aldrig ägt rum, men jag var där, jag upplevde bomberna, säger han. Jag traumatiserades…först i vuxen ålder kom allting ut.
Vi ska återkomma dit, till den stund då allt kom ifatt honom.
Måhända är Peter mest känd som arkeolog, det var han som hittade Havorringen vid utgrävningar i Hablingbo 1961.
Han hade då i det tidiga 50-talet lämnat hemlandet – där han utbildat sig inom flyget, på Schiphol i Amsterdam – och flyttat till Stockholm och där börjat studera bland annat etnologi och arkeologi.
Som ett led i detta kom han till Gotland för en första stenåldersundersökning i Ire, ledd av professor Greta Arwidsson.
Hon var i decennier en av landets ledande arkeologer och har i dag en gata i Visby uppkallad efter sig. 1946-56 verkade hon som landsarkivarie på Gotland och var tillika föreståndare för Gotlands fornsal.
– I samband med det fick jag anställning på Fornsalen och blev kvar på ön, det är över 60 år sedan nu.
Men vi lämnar arkeologin i den här intervjun och riktar fokuset bakåt i tiden, till den tyska ockupationen av Nederländerna – som vi i den här artikeln fortsättningsvis kallar Holland – i maj 1940, tillika ockuperades Belgien, Luxemburg och norra delarna av Frankrike.
Den 10 maj 1940 bombades Rotterdam under Tyskland ockupering av Holland.
Så nära sitter känslorna, fortfarande efter alla år. Vid flera tillfällen under intervjun i lägenheten i Visby tystnar Peter och faller i stillsam gråt.
Det här är ett minne: Hur han vaknar på morgonen den 10 maj 1940 av bombkrevader på avstånd, han är åtta år och pappa väcker honom med orden ”nu är det krig”.
Det hade förebådats länge, Nazitysklands upprustning var knappast okänd och förföljelsen av den judiska befolkningen blev alltmer påtaglig.
Inte minst hade de tyska barn som tagits emot efter första världskriget och i Holland fått äta upp sig och lära sig språket nu vuxit upp. De sägs ha agerat spioner, så kallade femtekolonnare, och underlättat för Nazitysklands framryckande trupper.
Ända hit minns han lukterna, ljuden. Hur det stank av brandrök, dånet av de tyska Messerschmitt-planen på väg västerut för bombningar av hamnstaden Rotterdam.
– Och jag minns hur det föll bränt papper och textilrester från luften, också plexiglasbitar, antagligen från flygplan som blivit beskjutna, säger han.
Storstaden Rotterdam sex mil bort jämnades praktiskt taget med marken, bara den medeltida kyrkan Laurenskerk stod kvar, om än kraftigt skadad.
I många veckor brann staden, floden Nieuwe Maas färgades röd av blod.
Så rädd var han, minns han. Åtta år gammal, krevader och tjutande bombplan. Lillasystern som bara var något år gammal lade sig under ett bord när det dånade som värst, mamma över henne som en mänskligt sköld.
Och från himlen dumpades pamfletter, ”Kapitulera annars bombar vi alla stora städer i Holland”.
Landets försvar försökte hålla ”Fästning Holland”, men fem dagar senare var striden över. Den 15 maj 1940 kapitulerade nationen.
I fem år skulle, visade det sig, Holland vara underdånigt Tyskland, ända till freden 1945. Fem år av oro, rädsla och förnedring.
Det här är ett minne: Den judiska familj som bodde i samma hus på Thorbeckelaan. När jakten på judar trappades upp förde pappa Marinus familjen till vänner på landsbygden, vad som sedan hände vet han inte.
– Jag hörde aldrig mer av dem.
Vad som kunde ha hänt, och hände många, finns beskrivet i en av historiens mest omtalade böcker: ”Anne Franks dagbok”, utgiven 1947.
Anne Frank (1929-1945) var den tyskholländska judiska flickan som flyttat med familjen till Amsterdam 1933 och blev genom ockupationen fast i landet. När judeförföljelsen intensifierades gick familjen under jorden, men angavs och förflyttades till koncentrationsläger.
Anne Frank avled i Bergen-Belsen i en ålder av 15 år. Dagboken, som skildrar hennes liv från 12 juni 1942 till 1 augusti 1944 då hon höll sig gömd i ett gårdshus, är i dag översatt till över 50 språk.
"Anne Franks dagbok" är en av världens mest kända böcker. Den judiska flickan dog i koncentrationslägret Bergen-Belsen, 15 år gammal. Dagböcker skrev hon när hon satt gömt i Amsterdam.
Men, trots allt. Mitt i allt blev kriget vardag, trots patrullerande soldater, flygplan och kreverande bomber.
– På något sätt vande man sig, livet gick vidare även om det var fattigt och jävligt, särskilt vintrarna. Den kylan…den åt sig in i kroppen, säger Peter.
Äldre pojkar, de över 16, och även vuxna män kunde tvingas till arbete i de tyska krigsfabrikerna. Han själv var för ung och kunde därför fungera som kurir åt sin far som tidigt gick med i motståndsrörelsen.
Exakt vad fadern gjorde vet inte Peter än i dag, mer än att han skötte en tryckpress. Ofta höll han sig gömd, ville intet yppa rädd att ställa till det för familjen.
– Det fanns i vårt hus ett mellanrum mellan första och andra våningen, där han ofta gömde sig, det fanns alltid en fara för att han skulle gripas.
Inte minst var den skola mitt emot familjens bostad och som tagits i besittning av tyska soldater en källa till oro. Ren skräck ibland med tanke på pappans riskabla motståndsengagemang.
Rotterdam jämnades med marken vid Nazityskland ockupation i maj 1940, endast den medeltida kyrkan Laurenskerk stod kvar, om än kraftigt skadad.
Det här är ett minne: När Peter var tolv besköts han av tyska soldater. Han tystnar i berättelsen, hågkomsten nåt honom djupt.
Han skulle ju bara ut och samla ved, den där höstkvällen 1944. Han visste att han trotsade det som var förbjudet, men tog sig ändå till kanalen för att såga ner grenar att elda med.
Plötsligt ven kulor omkring honom i mörkret, mirakulöst nog tog han sig därifrån utan att bli träffad.
– Min kunskap om området, att jag visste hur jag skulle ta mig därifrån, räddade mitt liv. Så nära var det.
Träffad, och dödad, hade dock en nära släkting i Rotterdam blivit. Peter fick senare ärva dennes kostym, med ett litet kulhål genom tyget.
Den 6 juni 1944 – fyra år efter Tysklands intåg – inleddes den västallierade invasionen av det europeiska fastlandet. Över 160 000 soldater landsteg i tidig morgon på den franska Atlantkusten i trakterna av Normandie.
Frankrike, Belgien och Hollands södra del kom då att befrias. Men så långt som till den del av landet som låg norr om floden Rhens många grenar, där Utrecht är beläget, nådde aldrig de allierade landtrupperna.
De tog sig helt enkelt inte över vattnet, där så många broar blivit sprängda.
Peter, som hunnit bli tonåring, minns hur förhoppningarna kom på skam.
– Vi hörde ljuden från striderna men de kom aldrig närmare. Istället fick vi uppleva ”Hungervintern” 1944-45. Det var ett helvete. Vi åt potatisskal och frysta sockerbetor och flera hundratusen dog.
Familjen hade tur att få tag i några kaniner och kycklingar som de födde upp, annars hade de, säger Peter, aldrig överlevt.
Peter Manneke har flera dokument över händelserna i hemlandet 1940, bland annat denna bok om ockupationen.
Över huvudet for, dagarna efter landstigningen, Nazitysklands tusentals V1-raketer riktade mot London, V som i Vergeltung, vedergällning.
Senare, i september, riktades de än mer kraftiga V2-raketerna mot bland annat den brittiska huvudstaden, tusentals människor miste där livet.
Också de allierade utförde nattliga bombraider, från södra England flög mörklagda plan mot Ruhrområdet i syfte att förstöra tyska vapenfabriker. Tyskarna nyttjade sökljus och lyckades ibland skjuta ner planen.
Peter minns hur han såg dem falla från himlen.
Men nog försökte det nordligaste Holland befrias. 17 september luftlandsattes amerikanska och engelska trupper för att säkra två broar över Rhen.
I staden Nijmegen gick det bra, men när britterna landsatte 20 000 man vid Arnhem möttes de av två tyska pansardivisioner, vilket ledde till en massaker där över 10 000 unga män dog.
Arnhem, bara fem mil från Peters Utrecht. Allt kom honom hela tiden så nära.
– Efter kriget cyklade jag och några kompisar dit, jag minns fallskärmar som ännu hängde i träden, ammunitionslådor och glidflygplan…en stad som fullständigt plundrats…det var så overkligt, på något sätt.
I många år tillhörde upplevelserna under kriget förfluten tid, men med åldern har minnena återvänt. Den ena bilden efter den andra som från ett gömt arkiv
En dag brast allt. Det var i vuxen ålder, på Gotland, i vänners lag. Allt kom ur honom i ett primalskri, hans vänner runt om honom stod undrande och tagna.
– Jag skrek och vrålade…som om allt jag burit på i alla år behövde släppas fritt.
Allt det vidriga kom ut. De förödmjukande kommandoropen, allt han och familjen tvingades uthärda under så många år. Mörkläggningen, minsta strimma ljus kunde leda till krossade fönster.
– Det är det jag minns mest, mörkret och kylan. Allt var becksvart och kallt, ingen el, stenkol eller koks för att försöka hålla värmen.
Tyska soldater i Rotterdam våren 1940 efter den ockupation som vara i fem år.
…men så kom freden till slut, i maj 1945. Det var pappa Marinus som berättade, Peter trodde det knappt var sant.
– Det var en otrolig stämning på gatorna, en lättnad att det var över efter fem års förtryck. En dag var de som ockuperade skolan mitt emot plötsligt borta.
Det här är ett minne: Hur han tog sig in i skolan, den som nu var tom på folk. Men inte tom på utrustning, i ett av klassrummen låg travar av mausergevär.
– Jag kommer ihåg att vi tog hem ett av dem.
Några dagar senare inkvarterades skotska och kanadensiska soldater i skolan, bland skottarna fanns en hel säckpipsorkester.
– De kallade sig Black Watch, jag minns jag fick åka med dem på ett lastbilsflak till en konsert, helt fantastiskt efter alla år av krig.
I många år efteråt hatade han, säger han, tyskarna och misstänkte alla för att vara Nazi-anhängare.
Därefter vidtog ett kommunistiskt system i östra Europa och i Holland var rädslan stor för en sovjetisk erövring av väst-Europa.
– Jag fasade vid tanken för ännu ett kring och tänkte att blir det så, då tar jag mitt liv. Men så blev det tack och lov inte. Muren föll, Sovjet kollapsade och Tyskland blev ett land i EU.
DU&JAG, Peter Manneke.
Järnvägsknuten Utrecht på 2020-talet, kanaler och kyrkor, Nederländernas fjärde stad. För numera heter det just Nederländerna.
Alltjämt är det Peters stad, senast för fem år sedan var han där. Han vill så gärna dit igen, även om han inte har någonting kvar. Lillasyster bor i dag i Hilversum, i och för sig bara någon mil bort.
– Men nu är det svårt att resa, så jag får väl stanna här. Men det vore fint att få återse staden en gång till.