Petra Guteskär är präst i Visby domkyrkoförsamling. Yrkesvalet har upprinnelse i en andlig upplevelse i elvårsåldern. Hon har nu tagit fram utställningen "De 100 rösterna" vilken visas i domkyrkan 27 januari till och med 11 februari.
DU&JAG
Emerich Roth föddes 1924 i staden Velký Sevluš i dåvarande Tjeckoslovakien. Under andra världskriget (1939-45) tvingades hans familj in i ett ghetto tillsammans med övriga judar i staden och fördes därifrån till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau.
Han slapp undan gaskamrarna som dödade hans mamma och två systrar och kom att vistas i totalt fem läger under Förintelsen.
Efter krigsslutet fick han veta att systern Elisabeth fanns i Sverige och kunde 1950 återförenas med henne.
I 45 år höll han tyst om sina upplevelser, men åsynen av ett gäng nynazister på gatan i Stockholm 1992 förändrade allt.
– En grupp ungdomar kom marscherande på andra sidan gatan och skanderade Hitler-hälsningar med lyfta armar. Det var en chock! Men det som var ännu värre var att ingen reagerade!
Det var helt enkelt dags att bryta tystnaden.
Vi ska återkomma till Emerich Roth som gick bort i januari 2022 i en ålder av 98 år. Emerich som sedan han 1996 första gången bjöds in till Gotland av Rädda Barnens Kerstin Blomberg vid många tillfällen besökte gotländska skolor.
Emerich Roth (1924-2022) överlevde Förintelsen och kom att viga slutdelen av sitt liv åt att föreläsa i skolorna runt om i landet, bland annat besökte han Gotland vid flera tillfällen.
Men nu till Petra Guteskär, prästen som producerat utställningen ”De 100 rösterna – för medmänsklighet mot hat” vilken har vernissage i Visby domkyrka på lördagen, den internationella minnesdagen över Förintelsens offer.
I den berättar just 100 människor om sina starka möten med Emerich Roth.
Bland dem förra centerledaren Annie Lööf, polischefen Carin Götblad, artisten Lill Lindfors och kronprinsessan Victoria. Vi kommer förstås även till detta.
Petra växte upp i en stor bullrig bondfamilj i Lauks i Lokrume. Hennes mamma var ett av nio syskon, Petra minns hur hon en gång frågade mormor om det inte var slitsamt med nio barn på tolv år.
– Nej, det är som det är och det bara blev så, blev svaret.
Mamman var 17 då Petra kom till världen, pappa var värnpliktig, förlagd till Gotland, och blev aldrig del av hennes liv, istället växte hon till stor del upp hos morföräldrarna i Lauks.
När hon var nio ”rövades hon bort från Gotland” som hon säger med glimt i ögat. Mamma flyttade med en ny man till Uddevalla på västkusten och Petra fick en ny kontext att befinna sig i.
Petra Guteskär är präst vid Visby domkyrkoförsamling.
Sårigt inuti, tufft på ytan. Så säger hon det, saknaden av och längtan till hemön var stor och ständig.
– Jag förlorade nog fotfästet lite, men visade det inte. Bara några få trängde bakom den masken. För de flesta sågs jag nog som en tuff och självsäker fotbollstjej och fick så klart till slut vänner även där, säger hon.
Att inte ha din pappa omkring din under uppväxten…finns det en sorg i det?
– Inte då, inte som liten, jag hade massor av morbröder och kusiner. Det kom först senare, du vet, det genetiska arvet, hela min historia på den sidan som jag aldrig fått veta något om. Ju äldre man blir, desto mer betyder ens rötter.
DU&JAG, Petra Guteskär.
När Petra var 16 och kunde välja själv flyttade hon åter till den ö i Östersjön hon har en, som hon säger, närmast neurotisk kärlek till.
Här föll allt så småningom och slutligen på plats, i juni 2018. Det var då hon vigdes till präst i Visby domkyrka. För att det för henne var enda vägen.
Hon hade och har kommit till en djupt rotad insikt:
– Min övertygelse är att jag kommit till jorden för att efter bästa förmåga vara ett stöd och en trygghet för andra. Livet är verkligen fantastiskt men också många gånger förfärligt. Då vill jag finnas för de som lever med fruktan för livet, döden eller vad det än är, min trygghet inför tingen kan vara något andra kan luta sig mot i en svår tid.
Mycket sorg och tunga samtal också för dig att hantera?
– Så är det, ibland är sorgen och rädslan påtaglig, men att möta människor i kris, eller för all del lycka, ger så mycket mer än det tar. Det finns en gudomlighet bakom allt, det är den jag känner att jag verkar i.
Sankta Maria domkyrka är platsen för de 100 rösterna som berättar om Emerich Roth.
Men - den där prästvigningen hade så klart föregåtts av ett uppvaknande. Som den andliga och mystika upplevelsen då hon var elva…
…den som prästen Nordblom i Skredsvik utanför Uddevalla satte ord på när hon började konfirmationsläsa. Det som tidigare var en stark upplevelse inom henne fick nu ett språk.
Vi sitter i församlingshemmet intill domkyrkan för den här intervjun och jag frågar om vad hon egentligen kände och upplevde och hon säger att det är svårt att förklara.
– Det är dimensioner som vi som människor inte riktigt kan greppa, men det gav mig ett lugn kring de existentiella frågorna. Dessutom känner jag att det naggas i kanten varje gång jag berättar om den, så jag…
…undviker helst, det är helt okej. Men det var den stunden som styrde in dig mot att bli präst?
– Helt och hållet. Även om jag då inte riktigt visste vad det innebar och min släkt inte precis var kyrklig. När vi gick i nian minnas jag att jag sa att jag ville bli missionär, och det ligger ju lite i samma linje.
Det händer att Petra Guteskär säger sig heta Gotlandsrosa i efternamn. Men så har hon också bott relativt nära Göteborg under uppväxten.
Och det blev hon också, på sätt och vis. När hon var 18 reste hon till Indien och verkade hos moder Teresa i Calcutta, hon läste sedan psykologi på universitetet på Hawaii och arbetade också ideellt i Amsterdams Red Light District…
…och hann så småningom utbilda sig på olika fronter, få barn, arbeta med barn och många gånger gjorde det hon för stunden hade lust att göra, allt med sitt älskade Gotland som bas att återvända till.
Ett kringflackande och slingrigt liv, men i juni för snart sex år sedan var allt summerat. En ny resa, nu med vit krage, inleddes – rakt in i och parallellt med den ökande kollektiva oron över sakernas tillstånd. För vi vet ju: Ekonomiskt kärva tider, pandemi, krig och ett allt mer polariserat samhälle.
Hon märker oron tydligt. ”Skaffa en vevradio” säger beredskapsröster men ”hur ska de som lever på minimum ha råd med det?”.
– Inom Svenska kyrkan arbetar vi medvetet med detta, genom föreläsningsserien ”Livsviktigt”, inte minst. Det gäller också att våga se framåt: Vad ger mig hopp, vad får mig att gå upp varje morgon, vilken är min drivkraft. Vi måste hitta tillbaka till den kollektiva tron på oss själva.
Emerich Roth vid ett besök på Gotland 2015.
I alla delar av livet kan personliga möten vara direkt livsavgörande. Och nu ska vi åter i den här texten träffa Emerich Roth, den här gången i uppehållsrummet på andra våningen i Sommarhemsskolan i Uddevalla dit eleverna i klass 9E den här dagen blivit tillsagda att infinna sig.
Det gjorde de, med buller och bång, flams och skratt, ännu nån gubbe som ska komma och prata om något, mest ville de hem, de orangea plaststolarna skrapade mot golvet.
Petra minns det som igår. Eller: Idag. Hur det såg ut, var hon satt, allting glasklart…inte sedan den andliga resan när hon var elva hade något träffat henne så.
I slutet på besöket var det knäpp- och andäktigt tyst, de tuffa hade tappat masken. Hennes enskilt största minne från skolåren.
– Hans ord gick rakt in i mig. Hans tankar om förståelse, förlåtelse, kunskap, uppmuntran och kärlek. Och vet du vad som drabbade mig allra mest?
Nej?
– Att han hade med sig en kille som tidigare betecknat sig som nazist, hur han tagit sig ur rörelsen och hur Emerich aldrig lade någon skuld på honom, inget hat, bara kärlek. Det var stort.
Kronprinsessan Victoria har bidragit med ett citat till utställningen.
Ett annat starkt minne från mötet, 37 år sedan nu, var hur Emerich ritade upp den politiska kartan för de allt tystare ungdomarna. Och hur han med tydlighet varnade: Det kan hända igen!
Hur nazismen skar rakt igenom samhället på 1930-talet, hur alla samhällsklasser anslöt sig till rörelsen, även kristna, vilket tog Petra hårt som den nykristna människa hon vid tiden var.
Ofta, ofta tänker hon på det mötet, det är en hållplats i livet att stundom stanna vid.
– Hans enorma förmåga att samtala med förövarna, att röra sig i gråzonerna med medmänskligheten som plattform. I dag är det svårt att navigera i det politiska landskapet, jag tror att enda vägen är att prata, att använda kärlek för att komma åt våld och hat.
Det var sent förra året som idén till utställningen ”De 100 rösterna” föddes.
Föreställningen ”Hans namn var Emerich”, som gästspelade på Länsteatern under 2022 och nu åter spelas under lördagen, dök plötsligt upp i mobilens flöde och hon tänkte: ”Det måste finnas fler än jag som drabbats av Emerich, vi måste förvalta hans arv så mycket vi bara kan!"
Så på stört – faktiskt sittande i bilen – började hon skicka mejl åt alla håll: Ungefär: ”Vad betydde Emerich Roth för dig?”.
Och nu är allt klart för att möta allmänhetens ögon och känslor, från lördag och två veckor framåt i Sankta Marias stora kapell.
28 citat från välkända personer, bland tidigare nämnda också namn som festfixaren Micael Bindefeld, tidigare ordföranden i FN:s generalförsamling Jan Eliasson, tidigare (S)-politiken Mona Sahlin och ärkebiskop Martin Modéus.
Förra Center-ledaren Annie Lööf träffade Emerich Roth vid flera tillfällen vilket gjorde starkt intryck på henne.
Här några kortare utdrag:
Kronprinsessan Victoria: ”Med Emerichs bortgång förlorade vi inte bara en oerhörd medmänniska, vi gick också miste om en betydelsefull röst från tiden i ett av de mörkaste kapitlen i vår kontinents historia. Emerichs förmåga att inte låta hatet ta över utan fokusera på kärleken är en källa till inspiration och eftertanke”.
Jan Eliasson: ”Att minnas är en handling. Att minnas Förintelsen är en handling och en medmänsklig plikt. Emerich var ett vittne och är en bestående vägvisare genom Förintelsens avgrund”.
Anders Flanking, landshövding: ”Han var en som genom sina egna minnen kunde berätta. Nu är det vi som måste föra berättelsen vidare. Antisemitismen hittar alltid nya vägar eller ursäkter”.
Annie Lööf: ”Tack för allt du gav, Emerich. Nu får vi föra ditt och de förintelseöverlevandes brutala erfarenheter och viktiga vittnesmål vidare. Med humanismen och anständigheten som ledstjärna”.
…och så några tankar från 72 skolbarn som haft Emerich Roth på besök:
”Till och med smånassarna på vår skola ändrade uppfattning om det hela när ni var hos oss”, ”Jag kan inte förstå att du är fylld med så mycket kärlek när du varit med om så mycket hemskt” och ”Du är STOR!”.
Går det som tänkt ska utställningen sedan ut på turné, så är förhoppningen.
Sommargotlänningen, toppdiplomaten och socialdemokraten Jan Eliasson har bidragit till utställningen "De 100 rösterna".
Vi ska nu återvända till Petra biologiska pappa, honom hon aldrig fick något liv tillsammans med. De återknöt dock kontakten så småningom men när Petra var 26 fick hon veta att han avlidit.
Det har för övrigt ”alla” gjort nu, mamma, mormor och morfar…
…men: I samband med faderns död fick Petra tag i en faster i Västerhaninge och kunde så småningom få en betagande historia berättad för sig, en för henne okänd del av det förflutna.
– Ja, säger hon där vi sitter. Så märkligt, tänk vilka världar som öppnar sig ibland, sådant som ryms inom var och en!
Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz. Sedan 2005 är detta datum internationell minnesdag över Förintelsens offer.
Petras farmor och farfar kom från Tyskland och bodde i östersjöstaden Rostock. Farfar var av domarsläkt medan farmor var av judisk börd. De bodde flott i stadens centrala delar - men så kom kriget.
Farfar kallades mot sin vilja in för att strida för Hitler och var bland annat med vid Normandie i juni 1944, då de allierade västmakterna landsteg på den franska Atlant-kusten vilket blev början till slutet på kriget.
Samtidigt hade farmor med två barn – Petras farbror och faster – tvingats gömma sig undan nazisterna för att klara livet.
– Kan du tänka dig vilket trauma! Att tvingas strida för någon man inte tro på och veta att ens egen familj riskerar att mördas!
Så blev det inte. Familjen lyckades fly från Tyskland, tog sig 1947 till Sverige från Ryssland med en fiskebåt och kom sedan att bosätta sig i Landskrona.
– Allt detta finns i mitt DNA nu, en tydlig länk till historien, säger Petra Guteskär. Det är så viktigt att göra allt vi kan för att det inte ska upprepas, att fortsätta samtala i Emerich Roths anda. Var och en kan göra något litet och vi tillsammans kan göra något stort.
Utställningen ”De 100 rösterna – för medmänsklighet mot hat” visas i Sanka Maria Visby domkyrka 27 januari – 11 februari och är ett samarbete mellan Visby domkyrkoförsamling och Emerichfonden.