DU&JAG
I april tilldelades konstnären Pia Ingelse, hon med det långa röda håret, Konstnärsnämndens arbetsstipendium om 100 000 skattefria kronor.
År efter år hade hon skickat in sin ansökan så när hon nu öppnade mejlet därifrån var hon beredd på ytterligare ett nej.
Istället blev det champagne till kvällen, en Pol Roger (gula äpplen, mineral, nötter, rostat bröd och apelsin) som stått på kylning sedan i julas, serverad i vintage-glas från Italien.
Det var maken Mark som köpt flaskan som julklapp. En föraning, kanske. Ett meddelande från framtiden, i så fall inget ovanligt.
Åtminstone har Pia alltid varit mottagare av sändningar från andra dimensioner. Som när hon relativt nyligen målade bilder av en flicka med tygstycken och polokrage för munnen långt innan någon hört talas om corona.
Så jag bokade en längre intervju, en sittning i hennes ateljé med utsikt över Visby hamn. Teoretiskt sett kunde jag valt vilken konstnär som helst för att prata skapande och inre mörker (eller ljus), det finns ju så många på ön.
Men faktum är att jag sedan tidigare ställt en första fråga om en Du&jag-intervju. ”Nej, inte just nu” svarade hon då.
Det var för tio år sedan. Vissa projekt tar sin lilla tid.
New York, Moskva, Hong Kong, Tokyo, kanske Östra Vi. Det kunde varit var som helst, men det här är mitten, det här är epicentrum, stormens öga, det här är passion. Får Pia välja en plats i världen som sin alldeles egen så är det just denna.
I maj är det 24 år sedan Pia fick tillgång till ateljén i Kopparsvik. Från fönstren på andra våningen ser hon ut över Östersjön; blå, grön, grå, svart eller vredgad i vitt när stormarna ryter.
Där nere ligger oljecisternerna, här uppe har hon evigheten runt omkring sig, här kan hon slita sönder molnen.
I det gamla huset som en gång varit förmansbostad för det som numera heter Cementa är hon som allra mest sig själv, säger hon. Originalet.
Där ute i verkligheten spelar hon de roller som vi alla gör beroende på sammanhang. Hon är mamman, hustrun, dottern och kanske, bland de människor som ser henne på stan, ”konstnären Pia”.
I de här rummen är hon bortom alla epitet, hon är inte ens konstnären, hon bara…är.
Kaffe i koppen i det lilla köket men ändå håller vi avstånd, frågor i mängd, svaren så här långt hängande i luften:
Så, vilken av de olika piorna tycker du bäst om?
Hon ser ut genom fönstret, det är lövsprickningstid.
– Den jag är här, i ateljén. Det är som att jag inte finns när jag är här, alldeles upplöst. Samtidigt är allting här inne jag, som att vara i min egen hjärna, här känner jag varje centimeter…här finns allt som är jag.
I hela sitt yrkesliv har hon verkat som målande konstnär, alltid i olja.
Jo, för all del, en del performancekonst har det också blivit men det är måleriet som varit och är hennes själ och levebröd.
Oftast är det knapert, men den inre elden har brunnit så starkt att det inte gått att värja sig.
Nog för att hon tänkt att hon borde lämna den stig hon går för att slå sig på något mer lukrativt, om inte annat för att bättra på pensionen, men hela tiden har hon dragits tillbaka till färgen, formen, skapandet.
Hon vet och har förstått att den är hennes enda väg.
– Det har alltid hänt något när jag funderat i de banorna, antingen har jag börjat sälja tavlor eller fått något stipendium. Det är som att någonting där ute säger åt mig att fortsätta.
Då, säger hon, rullar idéerna in, cirklarna går i varandra, fantasin frigör sig, energierna skapar välgörande kraftfält…så spännande, så kreativt, så…skithäftigt!
Det är så hon säger det. Skithäftigt, med tillhörande utropstecken.
Så småningom kan du se Pias ateljé på tv. I höstas användes den som kuliss under inspelningen av ännu en Maria Wern-deckare. Kanske blir det lika psykologisk spänning som i hennes målningar.
Det finns en svärta inom Pia som funnits där sedan barndomen. Åren på bondgården i Norrlanda, en alkoholiserad far och känslan att vilja bort och i väg.
Hon vill inte prata mer om det än så, säger hon. Det kommer för nära, blir för privat.
Men efter gymnasiet sade hon, säger hon, goodbye till familjen och gav sig ut i världen, reste i Afrika med en äldre väninna.
– Hon kom från 68-rörelsen, intellektuell…hon påverkade mig mycket. Och det är klart, hela den grejen, känslan under uppväxten, klart jag ville något annat. I dag är det en rik källa att använda i konstnärskapet.
Redan i högstadiet hade Pia hittat måleriet via en lyhörd och entusiasmerande bildlärare. I konsten kunde hon känna sig fri, där var hon Pippi Långstrump och Nina Hagen, den östtyska punkdrottningen med det blå håret och den excentriska approachen.
Där bröt hon sig loss, ut, ur, bort. Till något eget, genuint.
– Ja, säger hon. Punken hjälpte mig mycket. Jag var inte punkare i den rätta bemärkelsen, men jag sympatiserade oerhört mycket med den. Hela känslan, upproret.
Som alkoholistbarn övade hon upp en sensitet för stämningar, säger hon. Spåren från den delen av livet är outplånliga och ligger som en dov ton bakom allt.
Många i samma situation har liknande vittnesmål: Hur de omedelbart, som med känsliga membran, kan avgöra stämningen i ett rum och förhålla sig till den.
– Jag har aldrig gått i terapi och konsten är väl inte heller terapi, inte i den meningen, men där finns starka berättelser jag vill och måste berätta, som finns i mig och som måste ut.
Berättelser om det svarta och otäcka?
– Ja…men det är viktigt att det inte blir för mörkt, det måste finnas en balans. Det är som clownen, ingen clown utan tårar, inget mörker utan ljus.
Många gånger har hennes konst kallats just ”otäck”. Hon berättar om människor som brutit ihop av hennes bilder. Flickor med flätor, flickor utan flätor, flickor med något hemligt och genomskådande i blicken. Vad har de varit med om? Vilka är de? Vilka är deras berättelser? Vad vill de säga betraktaren?
– En gallerist berättade om en kvinna som ville köpa en tavla men hennes man sade tvärnej, han skulle inte orka se den, så mycket påverkade den honom.
Hur tänker du kring de reaktionerna?
– Det är ju fantastiskt….wow! Och du vet, när ”metoo” kom, det vara bara ”yes! Äntligen!”. Det är de berättelserna jag ägnat mig åt länge.
Det är alltså ungefär tio år sedan jag första gången föreslog en Du&jag-intervju med Pia. Då hann hon inte, eller ville inte släppa in mig.
Så djupt var hon i ett projekt att ingenting utifrån fick störa. Jag tänkte, minns jag, att det var märkligt. Ett samtal bara. (Konstnärsjävel, tänkte jag, sa jag inte).
Sedan dess har Du&jag-förfrågan fått bero. Men så mycket går hon emellanåt alltså in i sig själv att allt annat närmast slutar existera.
Med penseln i hand och dånande musik, på senare tid gärna Kent eller Billie Eilish, går hon in i en bubbla där hon tömmer sig fullständigt. Ibland orkar hon, säger hon, knappt ta sig hem efter urladdningarna.
Men hem måste hon, till lägenheten i innerstaden.
– De ringer från den andra världen och säger att det är mat och att det var jag som skulle lagat den. Det har hänt mer än en gång, att klockan bara gått.
Okej, vi låter här intervjun ta en annan riktning för en stund, bort från det ogripbara och intuitiva till något mer handfasta frågor, ett annat slags gyllene livssnitt. För det finns ju så många frågor.
Vem, vad eller vilka fanns på affischerna i ditt flickrum?
– Hästar! Jag höll på lika passionerat med hästar då som jag gör med konsten nu.
Vad lägger du pengar på?
– Mat…jag tycker jag handlar mat hela tiden. Och konstnärsmaterial och lite snygga kläder ibland.
Vad tar du i bänkpress?
– Va? Ingen aning, det var jättelänge sedan jag höll på med sådant. Jag boxades som träningsform ett tag, det var bra, jag är ganska aggressiv, explosiv. Nu är det mest promenader.
Vad är du rädd för?
– Deklarationer, grön akrylfärg och grilltrubadurer. Och döden.
Har du några fräcka ärr?
– Fräckt vet jag inte...det hade kunnat kosta mitt konstnärskap om jag vore vänsterhänt. 15 maj 2009, handleden gick av i en "dansolycka" på en fest. Ärret är 13 centimeter, handen snedställd, två operationer och skruvar som lossnade. Och jag varit gitarrist skulle jag aldrig mer kunnat ta ett ackord. Jag borde anmält sjukvården men orkade inte.
Rekommendera något, vad som helst?
– Gå på en konstutställning, ta dig tid, titta och reflektera. Har man tur träffar man sig själv där och då.
Varför är kärleken röd, varifrån får den sin glöd?
– Haha, Kikki Danielsson! Jag kan alla de där schlagerlåtarna…varifrån får den sin glöd? Genom passionen, skulle jag säga. Och när motsatser möts.
För tolv år sedan gifte sig den som då hette Pia Berglund med sin Mark för att fira just glöden och kärleken, den röda. Han är grafisk formgivare och har kontor i samma hus som Pias ateljé.
Det blev ett frejdigt bröllop på Fridhem med alla människor de älskar bjudna. Hon flätade sitt långa hår till en krona och designade hela festen som en slags performance.
Hon var 40 då, nu har tiden gått. 52. Det är en utmaning att åldras, att faktiskt acceptera att tiden går, även om var människa för alltid har alla upplevda åldrar inom sig, likt ett träd bär sina årsringar.
– Jag vill inte att det ska ta slut, jag försöker hålla emot så gott jag kan.
Går det bra, tycker du. Att hålla emot?
– Nja, jag känner ju att jag hela tiden dras närmare slutet. Samtidigt måste jag våga vara i min ålder och inte försöka vara yngre än jag är.
Tillsammans med Mark har hon 16-åriga dottern Pixi. Pixi har i många målningar fungerat som modell utan att det för den skull är specifikt hon som avbildas.
Senast målades hon alltså med polokragen uppdragen över halva ansiktet. Av ingen yttre anledning alls. Intuitionen sade att det var så målningen skulle se ut. Och sedan kom covid-19.
– Det är sådant som är svårt att förklara, annat än att det finns något annat, någon som sänder signaler som ligger utanför vår begreppsvärld.
Jag frågar var konsten kommer ifrån och hon säger att det är från saker hon ser, hör, upplever. Ofta närmast scenograferar hon motiven innan de verkligen målas.
Hon sitter vid sitt skrivbord i arbetsrummet och antecknar i sin skrivbok; en leopardkrage, fötter i gräset, en blodig hästgrimma. Sakta växer en idé fram…som i slutändan inte sällan ändå blir något annat.
– Ibland känner jag mig som ett medium, att det bara klickar in. Jag tror att det finns något annat där ute, det gäller bara att vara mottaglig.
Söker du dig i tanken aktivt till det svarta, till döden och sorgen?
Det gör hon inte, säger hon. Hon dras dit även om hon försöker hålla emot.
– Övergreppen på barn, könsstympning, barnbröllop…det är så vidrigt, allt det vi människor gör mot varandra. Det är svårt att inte dras dit i tanken så jag försöker närmast aktivt hålla mig ifrån det. Men mycket av det där finns i målningarna.
Pias senast genomförda projekt är den utställning hon för närvarande medverkar i på Körsbärsgården i Sundre; ”Eurydikes systrar”. Just nu förbereder hon sig för att gå in i nästa, hon vet vart hon ska, idéerna finns men hon vill ingenting yppa.
Och så är det, det som yttras mister i någon mening sin magi.
Genom åren har hon nått långt med sitt konstnärskap. Stipendier och utställningar, härom året på Trafo konsthall i Oslo och tidigare bland annat på Liljevalchs i Stockholm.
Men att livnära sig på konsten innebär knappast ett liv i lyx. Den där champagnen som avnjöts i samband med Konstnärsnämndens mejl var mest ett sätt att skapa fest i vardagen för sällan vet hon hur månaderna eller året ekonomiskt ska gå ihop. Det är en verklighet hon levt i under hela sitt yrkesliv.
– Många tycker 100 000 låter så mycket, men det blir inte så mycket per månad om man slår ut det på ett år. Men jag ska inte klaga, det är absolut välkommet. Både pengarna och själva erkännandet. Jag är glad. Stolt.
”Hos den som har hemligheter vill jag vara – annars ensam” skrev poeten och författaren Rainer Maria Rilke. Nog är det så hon förhåller sig till sina bilder, hon med det röda långa håret.