Dagar och nätter, kvällar och helger, när som helst kan en präst vara på språng.
DU&JAG
Ny inom Visby domkyrkoförsamling är han, som kaplan för Visborgskyrkan och därmed ansvarig för dess verksamhet. Så sent som i december flyttade Jonas och hustrun Anette, som är journalist, till Gotland från Torsby i norra Värmland.
Av ingen anledning alls mer än att de förälskat sig i platsen.
Ack Värmeland var förstås skönt för en värmlänning, men sin första kontakt med Gotland kunde han inte riktigt släppa.
– Min frus systerdotter hade träffat en gotlänning och jag fick möjlighet att viga dem i Västerhejde kyrka, det var i maj förra året. Det där sådde ett frö hos oss så nu…ja, nu bor vi här.
Vi ska återkomma till prästyrket, hur han blev omskriven i Ulf Lundells ”Vardagar” och vi ska till Torsby, där han tidigt i sitt värv kom att hamna i en bygd tyngd av sorg…
…men först några försiktiga kliv i hans ungdom i den lilla bruksorten Forshaga ett par mil norr om Karlstad. Försiktiga, för är man född med för korta hälsenor kan skolgången – ja, den mesta gång faktiskt – vara en kamp.
Det var alla läkarbesök som krävdes som på sätt och vis ledde honom in till teatern och så småningom priser på filmfestivaler i såväl Granada som Chicago.
I utpräglad bruksmiljö söker sig många till idrotten men för Jonas var den aldrig något alternativ.
Istället höll han sig mycket för sig själv och trivdes för all del gott i sitt eget sällskap.
– Jag satt mycket vid Klarälven och filosoferade, så var det under hela uppväxten. Och när jag inte kunde idrotta blev jag istället klassens clown. Hemma läste jag serietidningar och tittade på 40-talsfilm med mina idoler Åke Grönberg och Hjördis Pettersson.
Hälsenorna var en ursäkt att inte vara bra i fotboll och kompisarna lät det vara så. Aldrig kände han sig retad eller mobbad.
Däremot var han i tidig ålder rädd för doktorn vilket kom att leda till hans första ”roll”. För en gång frågade han mamma om han fick lov att ha mask på sig…
– …och när jag gick in i en roll var jag inte rädd längre, den där lögnen, eller vad man ska kalla det, öppnade vägar inom mig.
Jonas Bodinger Larsson är kaplan för Visborgskyrkan, vilket innebär att han har speciellt ansvar för verksamheten där.
Redan efter nian flyttade han hemifrån för att gå teatergymnasium i Örebro, återvände hemåt och blev dramalärare som 17-åring för att sedan flytta till Stockholm när han var 20.
Det blev roller på Teater Tribunalen och Stockholms stadsteater, medverkan i tv-serier och under flera år regisserade han sommarföreställningar på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby.
Priser, redan nämnda, för ”bästa skådespelare” tilldelades honom på kortfilmsfestivaler i Granada och Chicago.
…och så gick åren, en filmroll eller teaterföreställning avklarad, sedan vidare till nästa. Och nästa. Tills det var något som inte längre kändes helt inom honom, som gnagde och malde.
Han hade verkligen levt teater i så många år, spelat så många andra att han kanske rent av tappat bort sig själv.
– Jag tappade lusten för kultur, såg inte kulturnyheterna på tv, sökte inga jobb och fick jag en roll var jag mest glad för den inkomst den skulle ge.
Inte för rollen i sig?
– Nej, det var som att jag bara ryckte på axlarna. Det var något som inte stämde. Men min identitet ända sedan skolan var ju ”Teater-Jonas” så vem var det jag höll på att bli…
Vid en humorgala i Tv4 2011 gjordes parodi på "Pluras kök" där Jonas Bodinger Larsson (till höger) fick göra rollen som Carla Jonsson. Övriga: Alex Schulman, Rafael Edholm, Marie Serneholt och David Hellenius som Plura.
Men plötsligt drabbades han av klarsyn, det var sittandes i lägenheten på Kungsholmen i Stockholm, han minns stunden så tydligt:
– Präst. Det är präst jag ska bli!
Ingen yttre påverkan, insikten kom verkligen från hans inre. Och inte heller var hans uppväxtfamilj särskilt kyrklig. Arbetarklass, mamma förskolelärare, pappa kranförare i hamnen i Karlstad.
Men så kom det att bli. Han var 37 då han bestämde sig att lämna skådespelaryrket och utbilda sig till präst och därmed bli den förste akademikern i släkten.
Omedelbart kände han att det var rätt väg att gå.
Jonas Bodinger Larsson har tidigare givit ut en skiva med egen musik och även två diktsamlingar. Men han läser lika gärna en "91:an" för att koppla av.
Detta har han också formulerat i den inledande dikten ”Vägskäl” i diktsamlingen ”Jag var hemma och längtade hem”, utgiven 2021.
Dikten slutar så här: ”Stanna inte i det som har stannat. Gå vidare, följ den väg du ska gå. Lyssna, det finns en väg som är din”.
Och det fanns det alltså i ditt fall.
– Absolut. Tidigare har jag alltid varit på väg någonstans, som det där med att beta av roll efter roll. Så är det inte längre, jag är inte längre på väg någon annanstans.
Dina skådespelarvänner, då? Hur var reaktionen?
Han sitter tyst ett tag, tänker sig bakåt, säger sedan:
– Det finns kollegor som anförtrott mig att de också bär en gudstro, men som inte vågar gå ut med det offentligt. Som att det skulle vara stigmatiserande på något sätt.
Kanske lever Strindbergs utsaga kvar, den att tron är ett sätt för överklassen att hålla underklassen under sig, funderar han.
– Men det finns över lag en rädsla att stå för sin tro, märkligt, kan jag tycka.
Jonas Bodinger Larsson har nya gator och nya människor att lära känna på sin nya plats. Efter bara fyra månader känner han sig redan hemma.
I januari 2019 vigdes Jonas till präst i Karlstad domkyrka. Tidigare hade han en sommar verkat som tjänstebiträde i Torsby och Fryksände församling, en plats han hade många fördomar kring, tänkte sig att det var som i filmen ”Jägarna”, full av outlaws som satte sin egen agenda.
Men istället blev han förälskad i den lilla orten vid sjön Fryken i norra Värmland, där det kom att bli fem år som präst.
– Direkt fann jag min plats. Det fanns en öppenhet och värme hos ortsborna, jag kände mig omedelbart välkomnad, det var inbjudande och vackert.
Linn Persson är större än Gud i Frysände pastorat, frånvaron från kyrkan var tydlig när det var skidskytte på tv. Det gav prästen en idé.
Efter en kort tid som präst i pastoratet kom han att befinna sig i en bygd tyngd av sorg. Det tillhör för all del yrket att vara till tröst för människor som behöver något att luta sig mot.
Men: I september 2021 frontalkrockade två personbilar på E45 några mil söder om Torsby, varvid tre personer omkom; två kvinnor i 20-25-årsåldern samt en 50-årig man. Olyckan fick stor plats i riksmedia.
Jonas följde med polisen till en av de anhörigas familj för att vara till stöd när dödsbudet lämnades.
Han minns i dag tillfället som overkligt, som en scen i en Beck-film.
– Men när man sedan möter människorna blir det annorlunda. Då befinner man sig i stunden och gör vad man måste.
Han höll sedan även i en minnesstund där det spelades musik som de förolyckade tyckte om. Dit kom folk för att sörja och bara känna varandras närvaro.
Jonas Bodinger Larsson hade ingen relation alls till Gotland när han och hustrun Anette flyttade till ön i december.
Det är också det han tydligt minns från den hösten. Hur den förlamande chocken och sorgen – ”alla” hade någon typ av relation till de omkomna, som man ju har på en liten ort – också förenade människor.
– Man kan tänka att det är sorgligt att det ska krävas tragedier för att man på riktigt ska prata med sina grannar, men så är det. Och här kändes verkligen värmen i bygden.
Hur är det att som präst bära andras förtvivlan?
– Det kan vara tungt, vad det än handlar om. Och vi har dessutom absolut tystnadsplikt så man bär det bara inom sig själv.
Han går långa promenader med hunden, en labrador som heter Wåfflan, han skriver poesi, tar sig till stugan vid Klarälvens strand ibland och bara låter axlarna sjunka ner.
Eller åker runt på Gotland och insuper sin nya plats på jorden.
Han längtar inte tillbaka till teatern, säger han. Han kan sakna den, sammanhållningen inför en premiär, sekunderna på scen då allting stämmer, men längtar…nej.
Nu har han sin ”scen” vid altaret, vilket alls inte är särskilt långt från hans tidigare värv. Det krävs lyhördhet och närvaro, pluggande av text, man pratar inför folk, jobbar kvällar och helger…
…men de känslor han möter är numera alldeles äkta.
– På scenen spelar man fram gråt, sorg och glädje, här kommer de känslor man möter från djupet av människors hjärta. Det är mer på riktigt, skulle jag säga.
DU&JAG, Jonas Bodinger Larsson.
Och kanske tar han med sig några av de idéer han genomfört i Torsby hit till Visby och Gotland.
Varannan vecka ordnade han gubbfrukost i församlingshemmet där äldre män kunde samlas och prata över en frukostmacka, inte sällan var bygdens store son – fotbollstränaren Sven-Göran ”Svennis” Eriksson – där och bjöd på anekdoter från sin långa karriär.
Kanske ordnar han storbilds-tv i Visborgskyrkan i samband med något större idrottsevenemang.
– Om Sverige kvalat in till fotbolls-EM i sommar hade jag definitivt gjort det, säger han.
Idén kommer från de folktomma söndagarna i kyrkan i Östmark, skidskytten Linn Perssons hemort. Där valde folk definitivt tv:n istället för högmässan.
”Här är Linn Persson är större än Gud” som det sades när P4 Värmland gjorde reportage.
Nu hann han aldrig hålla någon andakt i samband med skidskytte-tävlingarna, men varför inte, idén är god nog att ta vidare.
Ulf Lundell kommenterade "Ulf Lundell-mässan" i Fryksändes pastorat i en av sina "Vardagar"-böcker.
Bland det första han tog initiativ till i Torsby var en Ulf Lundell-mässa.
Jonas författade ett brev till sin musikaliska hjälte, berättade om sina planer och fick så småningom ett brev i retur, skrivet på en akustisk Facit-maskin, där han lyckönskades och ombads meddela vilka låtar som avsågs spelas.
Så gjordes, men oturligt stavades fel på låttiteln ”Evangeline”. Det kom att saknas ett ”n”, ”Evangelie”.
Det kom så småningom 450 personer till kyrkan där entrépengen gick till hemlösa i Karlstad, men något mer från Lundell hördes inte.
Inte förrän boken ”Vardagar 4” gavs ut. Här noterades felstavningen i samband med musikgudstjänsten i Torsby:
”Besvärades jag? Nej. Jag håller mig på avstånd”.
– Lite konstigt, men kul ändå att bli omskriven. Jag har följt honom och det tycks finns en sårbarhet inom honom, som att han brottas med sin tro.
Sven-Ingvars med Oskar Magnusson vid sångmicken på Wisby Strand, det blev hemlandstoner för Jonas Bodinger Larsson sedan han flyttat till Gotland; "Lilla söta fröken Fräken i från Fryken" till exempel.
Men: Här är han nu, Jonas, boende med sin hustru i ett hus i Visby innerstad.
Separationen från Torsby var svår, under sina fyra år lärde han känna folket i bygden, men nu ligger den bakom honom och så mycket annat ligger framför.
Och nog hjälpte det att tidigt få sig en dos Värmland till livs.
Hustrun tog en kväll med honom ”ut i det blå”, det visade sig vara en Sven-Ingvars-konsert på Wisby Strand i tidig mars.
Prästen var till och med uppe på scenen när sångaren Oskar Magnusson undrade om någon i publiken hade lust att kompa dem.
– Så jag gick upp och spelade på tänderna.
På tänderna?
– Ja, med naglarna. Och så reglerar man tonen med munnen.
Se där, alla har sina partytrick, ingenting är omöjligt, sällan är det heller för sent. Så lyder också hans motto. ”Det är aldrig för sent”. Han var 37 när han skolade om sig till präst vilket så småningom fick vägen att leda till en ö i havet.