DU&JAG
Det väcker alltid lite undran när hon ska rabbla sina siffror. Vadå? En massa nollor och ettor? Och då har hon ändå inte nämnt klockslaget; 01:16.
– Är det ens ett personnummer, liksom. Men annars går jag ju inte och tänker på vilken dag jag föddes, även om den är lite speciell.
För så är det, trots allt.
Även om hon är en bland så många 20-åringar som tar fart mot framtid och vuxenliv är hon verkligen den allra första av dem.
Första gotlänningen på det nya tusentalet, född första januari 2000.
Det här är en intervju om barndom, uppväxt och att nu ge sig ut i livet. Om de drömmar och förväntningar som hör åldern till, om stressen det innebär men också alla möjligheter.
Planen var att ses i samband med årsskiftet, men Rebecka har sedan mitten av november och fram till alldeles nyligen säsongsarbetet i Sälen så därför har den fått bero. Tills nu.
Enligt SCB kan det vara en fördel att vara född under första halvåret, dessa blir ofta mer framgångsrika inom exempelvis skola och idrott. Som exempel är Linköpings HC:s Adam Ginning född den 13 januari 2000. Han var förste spelare född på 00-talet att debutera i högsta hockeyserien, det skedde den 26 oktober 2016.
Rebecka drog alltså norrut, låt oss börja där. Mamma kommer ursprungligen från Nordmaling mellan Övik och Umeå och har skidåkandet i sig, därför har också Rebecka stått en hel del på alpina skidor.
Så när gymnasieåren var över och livet blev fyllt av möjligheter sökte hon sig till just Sälen, där familjen tillbringat så många ledigheter.
– Jag hade tågluffat med några kompisar under sommaren och kände att jag ville testa på något nytt. Det blev jättebra, massor av nya kompisar plus att jag lärde mig mycket om mig själv.
17 egna skiddagar fick hon ihop, annars var det mest jobb. Inte i backen, dock, utan som badvakt i Lindvallens simhall, detta tack vare att hon simtränat under hela uppväxten.
Faktum är att hon där, då simhallen har en mekanisk surfanläggning, utbildat sig till surfinstruktör. Kanske inte det första man tänker sig efter en vinter bland bergen.
Vi sitter i familjens trädgård i Visby. Det var här hon växte upp, nära till skola, nära till kompisar, bara att kicka i väg på sin sparkcykel och kolla vilka som var hemma.
Alltid saker på gång, nya lekar skapade av outsinlig fantasi.
Här i trädgården finns så många minnen. Lekstugan, poolbaden, den bekymmersfria tiden…så nära och ändå så länge sedan.
I juni i fjol tog hon studenten från musikestetiska programmet. En härligt jublande vemodigt solig dag, björkris och ballonger och en mössa som var vit, tolv år i skolan var över och där och då väntade resten av livet.
När jag under intervjun frågar om vilken som är den största och mest betydelsefulla händelsen hittills svarar hon just ”studenten”.
– Rebecka före studenten var väldigt flamsig och brydde sig inte särskilt mycket om något. När vi sedan sagt hej då till varandra i klassen var det plötsligt en annan verklighet. På ett sätt sade man ju då också adjö till ungdomsåren.
Känner du det så?
– Ja, på ett sätt…men ändå inte. Jag är ju fortfarande ung, men jag kände direkt ett annat ansvar. Nu krävs egna initiativ på ett helt annat sätt än när jag gick i skolan.
Rebecka upplever att hon befinner sig i en mellanålder. 20 låter så vuxet men känslan inombords är trots allt en annan.
Som att hon trevar sig framåt, vilket så klart hör åldern till.
– Vi pratade om det i Sälen, jag och kompisarna, tänk att man ska laga middag varje dag i resten av livet! Det är som jag först nu börjar förstå hur mamma och pappa alltid haft det.
Så hur är det att vara 20, berätta för mig som varit där men inte längre minns.
– Jo, det är bra. Det är väl som i alla åldrar, man är där man är, men, jo, jag gillar det. Ganska mycket frihet, men rätt mycket stress också.
Stressen, ja. Vi ska komma till den.
Allra första svensk att se dagens ljus på det nya millenniet var Julia Wall, boende i östgötska Ringarum, söder om Söderköping. Hon föddes på BB i Norrköping endast en minut över midnatt. "Det är mest en kul grej och att få göra saker först. En liten nackdel är att jag behöver vänta på kompisarna som är födda senare” sade hon i en intervju med tidningen Folkbladet på sin 18-årsdag.
Som liten var Rebecka, säger hon, osäker och anpassade sig lätt till hur hon uppfattade att andra ville hon skulle vara. Nu har hon, hjälpt av månaderna i Sälen, hittat en annan Rebecka.
– Och jag gillade den som jag fann, säger hon.
Hur då? Berätta.
– Mer mogen, samlad, tar inte saker så himla allvarligt, har liksom mer blivit mig själv, på något sätt.
Vid 20 finns det så mycket framtid, så mycket som är möjligt men också så många val som måste göras. Kartan mot framtiden måste var och en rita på egen hand med sina egna drömmar.
Så frågan är vilka stigar hon ska gå, Rebecka.
Ännu vet hon inte. Tankarna finns, idéerna, drömmarna. Kanske något inom teatern, hon har tillhört en teatergrupp inom kulturskolan sedan barnaåren. Eller kanske polis. Jo, faktiskt, polis.
– Jag har alltid känt att jag vill jobba med människor och vara till hjälp. Mamma jobbar inom vården, men det är jag inte så sugen på. Så polis, tror jag.
Familjen har ett sommarhus utanför Nordmaling där Rebecka trivs att vara, hon när en ständig längtan till Norrland, säger hon. Och i närliggande Umeå finns en av landets polishögskolor.
– Jag ska inte söka dit nu, men jag tänker så här: Någon gång innan jag går i pension ska jag ha jobbat som polis.
Det är till att ha långsiktiga mål! Eller blir det alltså kanske teater. Helst, i så fall, något tungt och trasigt. ”Jag gillar tragedier”, som hon säger.
Som gymnasiearbete skrev hon och satte upp pjäsen ”Han som sade förlåt”, ett upprivande drama om hbtq-rörelsen och dess utanförskap under 80-talet.
Men när allt detta ska ske, ingen vet. Inte ännu.
Ett litet personligt instick här. Min son är, precis som Rebecka, född 2000. Han är dock ett helt år yngre, siste gotlänning det året, den 29 december.
För 13 år sedan började Rebecka grundskolan, en sjuårig tjej som gick till sin första skoldag på Lyckåkerskolan.
Lika långt fram i tiden är hon 33, jag frågar vilket som känns mest avlägset och hon säger ”att vara sju”. Då var hon bara ett litet barn.
Framåt i tiden är hon ungefär som nu, bara några år äldre.
En omöjlig fråga att besvara, förstås, men ändå: Vem är den 33-åriga Rebecka?
Hon sitter tyst ett tag, åttaåriga golden retrievern Stella slumrar i gräset, vi håller oss utomhus av respekt för ett härjande virus.
– Förhoppningsvis har jag hittat en bostad, kanske har jag en partner och har pluggat teater, kanske skrivit någon mer pjäs…men jag vet inte, det är så mycket som ska hända de närmsta tio åren, jag kan bli lite stressad av det.
Där har vi den alltså, stressen. Allt som ska uppnås men som ännu inte hänt, allt hon vill ska hända men som kanske inte gör det.
Allt det där som kommer; glädjen och sorgerna, ljuset, mörkret, skratten, gråten och alla de där middagarna hon ska laga. Allt det som tillsammans är livet.
– Ja…jag vet inte, kanske har jag för stora krav på mig själv. Jag vill säsonga under några år, jag vill flytta, plugga, skaffa hund, en partner och sedan barn och…det är så mycket. Jag ska i alla fall ha någonstans att bo när jag är 25.
Vi far fram och tillbaka, reser i tankarna, ibland är hon tio, ibland 30, i dag ligger det mesta framför henne, om tio år har hon desto fler svar.
Om vi leker med tanken att du är den där 33-åringen, vad skulle hon säga…
– …till den jag är i dag, menar du?
Ja.
– Att jag ska ta det lugnt. Stressa inte, skulle hon säga. Du måste inte hitta en partner precis nu, du måste inte veta vad du ska jobba med. Det skulle hon säga. Stressa inte.
Och då har den 33-åriga Rebecka rätt, tror jag. För det kommer att ordna sig.
– Ja, säger hon. Det tror jag också. Men den finns där ändå, stressen i att hinna göra allt jag vill göra.
Och så berättar hon om en bok där hon i småbarnsåren planerade sitt framtida bröllop i detalj; musiken, maten, hur gästerna skulle sitta…allt.
– Det säger kanske en del om hur jag tänker, skrattar hon.
Sett till historien finns ett antal namnkunniga personer med födelsedag 1 januari, som hiphop-artisten och Polarpristagaren Grandmaster Flash (1958), nu bortgångne racerföraren Picko Troberg (1938), Ugandas tidigare diktator Idi Amin (1926) och de moderna olympiska spelens grundare Pierre de Coubertain (1863). Men det var en rejäl parentes.
En dryg timme in på tredje årtusendets första dag kom hon alltså till världen, Lovisa Rebecka Maria Engström. Lillasyster till Rickard och så småningom storasyster till Tova.
Nyårsdagen. En dag många inte bryr sig om, då sopas i regel resterna ihop av kvällen före. Men för familjen är det förstås en märkesdag, första dagen på det tredje årtusendet.
Under alla uppväxtår har Rebecka firats med en extra raket. Det kan vara bra för alla i omgivningarna att känna till; familjen har alltså inte tagit fel på tiden när de tänt på stubinen även klockan 01.
Hon säger att hon aldrig haft varken ont eller gott av sin födelsedag, men upplevelsen är densamma som ”Sverige-ettan” Julia Wall i Ringarum.
– Det skulle vara att jag fått vänta på alla kompisar, som när jag blev 18 och man fick börja gå ut, då hade de flesta mer än ett halvår kvar, säger Rebecka.
Det går mot sommar. Rebecka har för avsikt att för fjärde året jobba på Kneippbyn, hur det går med det vet ingen.
Och därefter, till hösten…alla dörrar mot framtiden är öppna.
Gotland finns i hennes hjärta, om detta finns inget tvivel. Vart hon än tar vägen i livet och i världen kommer hon att återvända, drömmen är en stuga på Sudret.
– Jag vill att mina barn, om jag får några, ska få somrarna på Gotland. Jag slipper gärna vintrarna här men om somrarna är det oslagbart.