Anna Lundgren, domprost i Visby domkyrkoförsamling.
Det har gått drygt ett och ett halvt år sedan Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022. Sedan dess har tusentals civila och soldater dödats och miljontals människor drivits på flykt och sökt skydd i länder i Europa. När kriget bröt ut engagerade sig människor, myndigheter och organisationer runt om i världen för att hjälpa ukrainska medborgare.
En av aktörerna är Svenska Kyrkan som genom sin internationella bistånds- och utvecklingsverksamhet, Act, arbetar med andra kyrkor, och organisationer, för att agera i krig och katastrofer. Även i församlingarna i Sverige har man funnits där för att stödja människor i kris och sorg och ge möjlighet till samtal.
Visby domkyrkoförsamling har inte varit något undantag. Domprost Anna Lundgren minns tillbaka till krigets början, för henne var det som för de allra flesta, mycket tankar och känslor kring situationen. När det hela inträffade i februari förra året, var hon tillförordnad domprost och fick ganska direkt ingripa i hjälpinsatserna.
– Vi som kyrka kände samma som alla människor kände. En invasion av ett annat land, där människors rättigheter sätts på spel, det är inte klokt. Det kom också väldigt nära oss, vilket gjorde att rädslan och oron ökade. Och den bär vi ju alla. Någonstans måste man få härbärgera sin oro. Ibland handlar det om att göra något konkret, som att skänka pengar eller baka och sälja. Ibland kan det vara att få gå in och tända ett ljus och få ha stillhet. Kyrkan får vara det rummet som rymmer allt det, säger hon.
Anna Lundgren berättar att kyrkan har en väldigt aktiv roll i situationer som denna och blir ofta en naturlig samlingspunkt.
– Vi som jobbar i kyrkan är vana att möta människor, från den djupaste glädjen till den djupaste sorg. Och vi märker ju att samtalen efter invasionen av Ukraina har ökat, där människor sökt sig till oss för att få dela sina tankar och känslor. Vi har även haft och har kontakt med flyktingar från Ukraina.
Bilden är från den pågående utställningen i samarbete med Smeder utan gränser. Där tavlor och teckningar målade av barn pryder Domkyrkans väggar.
Genom Act Svenska Kyrkan pågår en insamling till förmån för Ukraina. Men man arbetar även lokalt med att stötta engagemang på ön, som Smeder utan gränser, men även konserter med musiker från Ukraina.
– När människan hamnar i olika situationer, är det självklart för kyrkan att ställa upp. Vi ska finnas där för alla, oavsett om man är flykting eller Visbybo. Sedan kriget i Ukrainas början, har vi ett samarbete med Smeder utan gränser, där domkyrkan är ett fantastiskt rum som vi gärna vill lyfta in människors engagemang i, säger Anna Lundgren och fortsätter:
– Niko Caspers är en av eldsjälarna från Smeder utan gränser som flera gånger packat bilen och åkt till Ukraina med förnödenheter som mat, hygienartiklar och gosedjur. De har även haft flera utställningar här i domkyrkan där de sålt smidda saker men också teckningar och tavlor gjorda av barn. Sedan har vi i församlingen varit med och stöttat Gammalsvenskby med 110 000 kronor från vår ljusbärarkassa.
Via Act Svenska Kyrkan har man samlat in pengar till förmån för Ukraina. Men även flera insatser lokalt har gjorts, som utställningar och konserter i Domkyrkan.
För att göra dessa insatser, inte bara i krig och katastrofer, är kyrkan beroende av att människor också tycker att det de gör är viktigt, menar Anna Lundgren. Insatser som ett härbärge för hemlösa eller mötesplatser för barn, unga, föräldrar och äldre.
– Det finns ständigt människor som blir medlemmar. Samtidigt har Svenska kyrkan ett nedåtgående medlemsantal och det kommer få konsekvenser på sikt för vad vi kommer kunna göra. Det är ju våra medlemmar som gör att vi kan bedriva vårt arbete, att vi kan ha kyrkan öppen och personal med kompetens att möta människor. Många tänker nog att man måste vara troende för att vara medlem, men det kan också vara att man vill stödja oss så vi kan agera i akuta situationer eller hålla kyrkan öppen om något händer.
Hur upplever ni förtroendet för er i och med era insatser för Ukraina?
– Det kanske har blivit tydligare vad vi gör. Men vi gör också otroligt mycket som inte syns. Alla människor som vi möter och allt arbete som vi gör är inte synligt.
Märker ni ännu av oron eller har vi blivit mer avtrubbade?
– Det tror jag att man blir. Det delar vi väl alla att i början läste man varenda nyhetsflash som kom. Nu kommer det ganska långt ner i nyhetsrapporteringen, samtidigt som kriget pågår i full kraft där. Jag tror att vi människor för att överleva, inte tar in allt lika kraftfullt som i början, säger Anna Lundgren.