Korridoren som förbinder Visby lasarett med bårhuset och avskedsrummet.
– Det är som med det mesta. Man vänjer sig. Sen finns det så klart situationer som är värre än andra. Självmord, olyckor, barn ...
David Franzén beskriver en arbetsplats som skulle väcka olust hos de flesta.
Numera är han chef för regionens vaktmästeri- och transportenhet, som ansvarar för driften av bårhuset, men han började på golvet. Eller rättare sagt i den korridor på Visby lasarett som öns hädangångna passerar på väg mot den sista vilan.
Ungefär 600 personer avlider årligen på Gotland, en del av dem på lasarettet, andra kommer utifrån.
David Franzén och Claes-Erik Lindhe, gruppledare och den som i dag sköter verksamheten, öppnar dörren till kylrummet. Där inne ligger de, uppradade på brickor i rostfritt stål och under skynken som tecknar konturen av en kropp.
Bakom denna dörr finns kylrummet, den första anhalten på vägen mot den sista vilan.
– Just nu har vi inte så många här, men när det är som mest får vi ställa längs väggarna. Emellanåt är det mer eller mindre fullt här, säger Claes-Erik Lindhe.
Detta är också upprinnelsen till denna artikel: Bårhuset har vuxit ur sina lokaler. I april klubbade tekniska nämnden därför igenom ett tilläggsanslag på 4,3 miljoner kronor, pengar som ska gå till en ombyggnad och modernisering av inrättningen.
– Det började bli trångt redan före pandemin, sedan blev det snäppet värre. Vi har alltid löst det, men det känns inte betryggande att vi ofta ligger alldeles för nära vår kapacitetsgräns. Och så måste man tänka på att gotlänningarna blir fler och äldre. Om inget görs kommer vi att hamna i ett ännu svårare läge framåt. Med ombyggnaden vill vi framtidssäkra verksamheten, säger David Franzén.
Ombyggnaden av bårhuset i Visby är efterlängtad, konstaterar David Franzén och Claes-Erik Lindhe. "Emellanåt är det mer eller mindre fullt här." I bakgrunden syns Melker Jensen, som håller på att läras upp i yrket.
I ett tidigt skede av pandemin – när ingen ännu visste hur många döda man kunde vänta sig – införskaffades bänkar med två lager; eller "dubbeldäckare", som personalen kallar dem.
– På så sätt fick vi några fler platser, men det är inte helt optimalt. Om begravningsbyrå kommer hit och begär ut en person kan det vara den som ligger längst nere i hörnet, säger David Franzén.
– Ja, och då blir det en ganska stor procedur att flytta någon från dubbeldäckaren. Det blir många lyft, säger Claes-Erik Lindhe.
Och allt detta måste alltså göras i kyla, plus 8 grader närmare bestämt.
I och med ombyggnaden utökas kapaciteten från dagens 34 platser till 48. Dessutom kommer man att få mer utrymme i kistkylarna, där de avlidna förvaras när begravningsentreprenören och floristen gjort sitt.
Avlidna förvaras för närvarande i två olika rum: Kylrummet och rummet med kistkylar (bilden). Om ombyggnaden blir kommer båda att få fler platser.
– Det här blir en klar förbättring. Vi får mer plats och dessutom går vi från kylrum till kylfack. Det kommer leda till färre tunga lyft och att man slipper stå och arbeta i kyla, säger David Franzén.
Slutgiltigt besked om tilläggsanslaget fattar regionstyrelsens efter sommaren. Mycket talar för att man får som man vill. Till årsskiftet hoppas man att ombyggnaden ska vara klar.
Men – de psykologiska påfrestningar som yrket kan medföra går så klart inte att lösa med nya lokaler.
Man vänjer sig, sade ni. Men om det plötsligt ligger ett barn på den där bänken, hur hanterar man det?
– Man har alltid ett stöd från erfarna kollegor. Och hjälper inte det har vi företagshälsovården. Sedan får man påminna sig om det här är ett viktigt uppdrag som någon måste göra. Det är det som gör att det känns värt det, att man kan bidra med något, säger David Franzén.
Melker Jensen (som håller på att läras upp i yrket), David Franzén och Claes-Erik Lindhe i avskedsrummet.