Han har accepterat att han har problem med synen och även hur han ser ut, säger han.
DU&JAG
Kanske har du sett honom i media tidigare. Ville Jegerhjelm berättar inte sällan i spalterna om filmprojekt, inspelningsplatser och om pr-värdet av att Gotland visas i tv-rutan.
Filmen är en passion som hängt med genom livet. Filmen är – förutom arbete – flykt och frihet; från sig själv ibland men lika ofta in i sitt eget bråddjup.
Precis som läsningen och målandet, hela det kreativa skapandet som fyller honom med lust.
Så oturligt då med den där flygande diamanten.
– Ja, säger han. Synskadan är inget som definierar mig, men det är så det är. Jag har blivit tvungen att acceptera det, vad annat kan jag göra?
Nej, vad annat kan göras. ”Och vem har sagt att just jag ska ha hörsel och syn…” som Evert Taube sjöng i ”Vals i Karibien” från 1960.
Han tänker på den strofen ibland, så små är marginalerna i livet, ingenting är självklart.
Den där olyckan skedde för nästan på dagen nio år sedan, två dagar efter jul 2013. Han stod i pappans snickarverkstad i Sörmland för att såga av en planka – och hamnade istället på Örebro lasarett.
En enda planka bara, men utan skyddsglasögon på.
Vi återkommer till den dramatiken, till smärtan och operationerna, det som inte är så dramatiskt för Ville längre eftersom han som sagt lärt sig leva med bara 40 procents syn på högerögat.
Redan tidigare var det vänstra ansatt av ett virus som han fortfarande medicinerar för.
Stoja och Lajka kräver sina promenader och är ett sätt för Ville Jägerhjelm att få en stunds ro. Han måste ju ut!
Ville, som bor i Visby med gotländsk frun Mia och tre barn, är uppvuxen i Vänge. Eller egentligen Brunna, den hette så då, den lilla orten mellan Uppsala och Sala.
När Dalabanan byggdes mellan Uppsala och Mora i sena 1800-talet tvingades den byta namn, det kunde ju inte finnas två Vänge-hållplatser i landet, så den på Gotland fick leva kvar.
Nu är en annan tid, järnvägen försvann från ön i tidigt 60-tal och 1995 återfick den uppländska orten sitt namn.
Dit flyttade familjen – ja, det blir en liten utvikning här – från Boda Bruk utanför Hudiksvall när Ville bara var ett år.
– Pappa är zoolog och jobbade där på viltforskningsanläggningen, forskade på björn och utter och sådant. Men sedan brann vårt hus ner. Det var rätt dramatiskt, även om jag inget minns. Vi hoppade från andra våningen, allt vi ägde brann upp och efter det flyttade vi till Vänge.
Se där, en rent av filmisk start på livet.
I dag bor föräldrarna på en gård i Sörmland, vilket nu är Villes plats på fastlandet och där också den där snickarverkstaden alltså finns. Där bodde farmor och farfar och där har han idag en liten stuga vid en sjö dit han ibland tar sig för att få ro i sina sinnen.
Naturen är viktig och har så alltid varit, där finns ett lugn som är ett måste för hans välbefinnande. Även i Visby har han skogen nära.
För Ville Jegerhjelm, filmkommissionär på Film på Gotland, har passionen för film och berättandet av en historia alltid varit stark.
Den hette Dandy chewing gum, den där tuggummi-sorten med en liten lapp graffiti i. Han minns dem tydligt, hur det i barndomen blev hans väg in i konst och skapande, för all del också ett sannolikt arv från föräldrarnas kreativitet.
– Jag blev väldigt fascinerad av den där graffitin och började själv måla. Jag minns vi körde in på mopeder till Uppsala och sprejade om nätterna.
Han hade en trimmad Puch Dakota först, men när mamma upptäckte farten blev det ändring. Istället fick han i maklig takt puttra den knappa milen på en Honda MT-5.
Det hör egentligen ihop allting, förstås. Graffiti-tuggummina som med tiden ledde honom in i fascinationen för Dali och van Gogh, det egna målandet som gick i såväl acryl och olja, impressionism, expressionism, pappas Nikon-kamera som fick honom intresserad av fotografi.
Och mer; VHS-spelaren med en trave Robin Hood-filmer som så småningom landade hos familjen Jegerhjelm.
För att inte tala om alla böcker.
– Jag har läst ofantligt mycket genom alla år, jag lånade kassar med böcker på biblioteket. Det blev som en verklighetsflykt, en väg in i något annat.
Vadå? Vad flydde du från, menar du?
Jadu, säger han när vi ses för den här intervjun. Eftermiddag, det skymmer där ute, vid kakelugnen slumrar hundarna Stoja och Lajka.
– Mig själv, kanske. Eller kanske snarare var det viljan och längtan till att känna något annat, känna andras känslor. Du vet, du går in genom garderoben och hamnar i Narnia…det ligger djupt nedärvt inom oss, viljan att gå in i något annat än det vi har.
Ville Jegerhjelm minglade under förhandsvisningen av julkalendern ”Kronprinsen som försvann”, vilken bland annat spelades in på Gotland.
Det är snarare där i hans passion ligger, inte enbart i filmen, vilket angavs i början av den här texten. Passionen att vara delaktig i berättandet av en historia.
– Det händer något i en när man skapar, så är det bara.
Vid de tillfällen då han krisat och hemfallit åt mörker har det kreativa varit en räddningsplanka. Att landa i en målning, skriva något, planera en film. Han är glad över att ha den förmågan, säger han. Han vet att det kommer att finnas där livet igenom.
Vad är det du fylls av i de stunderna?
– Ett lugn, tror jag. Att ha något för handen och att hjärnan får ett fokus när den går på högvarv. Och att göra film, jag gör en del film på egen hand, handlar om att hantera frågeställningar…och kanske få svar. Lät det där pretentiöst?
Nja, jag vet inte.
– Förr testade jag mig fram, det kunde bli lite vad som helst. Nu är det viktigt att verkligen ha något att säga.
Årets julkalenr, ”Kronprinsen som försvann”, spelades in på Gotland. Ville Jegerhjelm hade så klart ett finger med i produktionsspelet.
Det är han nu, genom sitt arbete som filmkommissionär vid Film på Gotland, Region Gotlands länsinstitution för film.
Mest arbetar han inom en av dess tre grenar: Talang och produktion. De övriga är Visning och spridning samt Barn och unga.
Rent praktiskt har han ett finger med i spelet för många av de filmer och tv-serier som spelas in på ön. Av det mer aktuella har han varit delaktig i julkalendern ”Kronprinsen som försvann”, TV4-serien ”Elitstyrkans hemlighet” och ”Superstars” i Kanal 5.
I första hand fungerar han som länk mellan aktuellt produktionsbolag och Gotland, ett slags service som hjälper dem att komma i kontakt med rätt personer, företag, filmarbetare och miljöer.
Ingmar Bergmans betydelse för Gotland som filmisk plats kan inte överskattas, menar Ville Jegerhjelm.
Han säger att Ingmar Bergmans roll för att Gotland syns så mycket på duken inte går att överskatta.
– Även om han spelade in på många andra platser har han satt ett sigill på Gotland. Det är ett superstarkt filmarv. Jag tror inte att vi här på ön riktigt förstått hur stor han är ute i världen.
För närvarande arbetar Ville med kommande produktioner, ett estniskt produktionsbolag avser att spela in en långfilm och en producent vars namn han inte får yppa, som arbetat med såväl ”Game of Thrones” som ”Maktens ringar”, har visat intresse att använda ön som inspelningsplats.
Mycket att stå i är det.
– I dag, innan du kom, har jag suttit med ansökningar om kortfilmsstöd, berättar han.
”Elitstyrkans hemlighet” är en produktion på Gotland där Ville Jägerhjelm varit delaktig.
Ville och hans Mia träffades i Umeå där de båda läste till bildlärare. Han kom sedan att flytta med henne till Gotland, det är 18 år sedan nu.
Flytten var långt ifrån given, han hade aldrig varit på ön innan de tu blev ett.
Nu har han däremot landat sedan länge. Ofta slås han av hur vackert det är här. Just denna dag har snön fallit tungt och hela världen är vit.
– Ljuset här…havet lägger ett skimmer över hela ön, ljuset visar sig från olika paletter. Magiskt är ett slitet ord, men det finns något magiskt här.
Och här finns också något större – livet. Även om det varit stressigt och överlastat ibland. Han är en person som gärna har många järn i elden, hör sig ofta säga ”ja” och tycker att mycket är roligt och spännande.
På gott och ont. I ögonens fall ont.
För det var genom en stressig tillvaro problemen startade:
– För tio, elva år sedan började jag se suddigt på vänster öga. Det visade sig vara en virusinflammation som antagligen utlöstes av just stress. För mycket jobb, familj och för mycket föreningsengagemang.
Viruset förstörde hornhinnan, behandlades med kortison och så småningom utvecklades dessutom starr. Efter rutinoperation är ögat nu trots allt hyfsat fungerande.
Men det som blev den stora förändringen var den där diamanten från sågklingan som sprätte rakt in i högra ögat, annandag jul för nio år sedan.
”Jag tror jag blivit blind” ropade han medan blodet rann och den isande smärtan pulserade. Ambulansen kom och han sövdes så småningom på Örebro lasarett, opererades och vaknade utan att se någonting alls.
Yttersta spetsen på en sågklinga lossnade och träffade Ville Jegerhjelm i högra ögat.
Det mesta som fanns var smärta och tomhet.
– Jag låg där och allt var oviktigt, allt som annars upptar ens tankar skalades bort. Då blir det väldigt tomt. Jag minns jag tänkte så: Vad finns det nu?
Idag, efter ytterligare två operationer och några korrigeringar, är regnbågshinnan trasig och näthinnan bortbränd och han ser bara i delar av högerögats synfält.
– Men jag lever ett fungerande liv. Jag har förlikat mig med att jag inte ser fullgott och även hur jag ser ut. Det syns ju att ögonen inte är riktigt som de ska.
Även om han alltså landat i hur det blev är det en sorg. Så säger han det.
– En sorg att inte kunna läsa på samma sätt som förr. Det finns talböcker, jag vet, men det är inte samma sak. Men det är som det är.
Hur tänker du framåt?
– Viruset kommer sannolikt från att jag en tid bränt ljuset i båda ändar. Det kunde utmynnat i utbrändhet men i mitt fall satte det sig på ögonen, så det gäller att vara varsam och inte missbruka min energi.
Ville Jegerhjelm.
Därför är de där stunderna då han går ner i varv ett måste.
Han tar med sig hundarna ut på jakt, skogen ger den ro han behöver. Ibland far han över till den där lilla stugan hos föräldrarna, tar båten till fastlandet några dagar.
– Jag har det behovet. Att resa, komma bort, byta miljö. Det är en väg till frihet på samma sätt som att skapa.
För skapandet är viktigt?
Ja, säger han. Och en sorg är att han aldrig varit särskilt bra på musik, den kanske allra mest direkta konstformen som på bara några sekunder kan spela på människors känslor.
– Jag tycker om att bli berörd och är fascinerad av de som gör det med mig. Jag skulle också vilja kunna beröra på det sättet. Annars är det inget unikt med mig, annat än att jag är unik på samma sätt som alla människor är…så vad är det egentligen som gör att du vill intervjua mig?
DU&JAG, Ville Jegerhjelm.
För att alla människor har sin historia och, kanske lite fördomsfullt, för att du jobbar med film trots synskada.
Han nickar stilla. Ja, säger han, så är det så klart.
Är du orolig att bli helt blind?
– Jag var det ett tag, i början. Men jag bestämde mig snabbt för att inte låta det här golva mig. Jag ville inte ner i något självömkanshål. Den där diamanten sparade jag ett tag men för fem år sedan kastade jag den i havet.
Så nu är du fri?
– Ja, haha, nu är jag fri. Och nu sågar jag aldrig utan skyddsglasögon.
Men, tillägger han, alltjämt ödmjuk inför tillvaron. ”För vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn” och ”Vem har sagt att just du kom till världen, för att få solsken och lycka på färden”.
Ingen har sagt det. Ingen. Så det gäller att ta vara på de fina stunderna när de kommer.
.