DU&JAG
Sällan har hon arbetat så hårt och så mycket som under corona-året 2020 och nu in på 2021.
När pandemin drog in och ställde allt på ända frikopplades Linda från sin tjänst som verksamhetsutvecklare på lasarettet.
Hon är utbildad i stabsmetodik och brukar leda det operativa arbetet när lasarettet går upp i stabsläge, men den här gången har hon på mer än heltid haft ansvar för samordningen av all provtagning kopplad till covid-19.
Prover ska hanteras, analyseras och svaren ges till rätt personer i rätt tid.
Det har varit omtumlande, säger hon. Särskilt förra våren när trycket var som störst, när ingen visste något om något. Tack och lov har hon själv och hennes närmaste klarat sig från smittan.
Kraften har hon hämtat med löparskorna på, efter två tre fyra fem mil är hon nyladdad och fylld av energi.
Vi kommer till det, till ultralöpningen, de långa sträckorna, timmarna som går, det ulimata sättet att befinna sig här och nu.
Vi ska också ta en titt på en del annat som tar lång tid. Håll ut!
Sorsele i Lappland, längst norrut i Västerbottens län. Där, vid Vindelälvens strand, finns mygg och orörda marker.
1200 invånare i byn, det dubbla i kommunen, vilken gränsar till Arjeplog, Arvidsjaur, Malå, Lycksele och Storuman liksom Rana kommun i Norge.
Det är där, i Norrlands inland, hon har sitt ”hemma”, Linda.
I en villa på Åkergatan, inte långt från E45:an som strävar genom byn vidare, långt vidare, upp mot Vittangi och Karesuando.
Hon tänker sig dit, till åren då hon växte upp:
– Ett utpräglat småsamhälle i gledbygd, många känner många, ”jaha du är Eklunds jänta”, på ett sätt var det en trygghet. Men jag flyttade tidigt därifrån, redan under gymnasiet.
Vad har du kvar där i dag?
– Mamma och pappa, några mostrar. Jag är där med jämna mellanrum, även om det nu är länge sedan på grund av pandemin.
Sorsele betyder mycket, hon kan sakna de magiska vårvintrarna då skaren bär hur långt som helst. Men det har betytt mer. Nu har hon bott längre på Gotland än i sin uppväxtbyggd, det är som om fokus flyttats.
– Det är här jag fick mitt första fasta jobb, här har jag gift mig, skilt mig, fått barn. Det är här jag hör hemma, det är min plats. Men längst där inne är jag så klart alltid norrlänning, säger hon, accenten kvar.
Men det är inte dina barn!
– Nej, och det är en så konstig känsla, att inte de också blev norrlänningar. Jag tänker på det ibland, hur kunde det bli så, skrattar hon.
Moster Gerd var sjuksköterska och Lindas idol, därför har hon så länge hon kan minnas lockats av vårdarbetet. Hon gick vårdlinjen på gymnasiet i Lycksele (15 mil bort) och sedan sjuksköterskeutbildning i Umeå (26 mil, dit åks det från Sorsele för att shoppa).
…och sedan hamnade hon på Gotland, det var i september 2001, 20 år i år, tiden går.
Hon jobbade på äldreboende i Stockholm, följde i juli det året med en gotländsk arbetskompis till ön…och träffade den man som blev far till hennes två första barn.
– Stockholm var inte min plats så det tog inte lång tid att bestämma sig. Att komma hit var att komma till paradiset och det tycker jag än i dag.
Det var andra tider, hon lyfte luren och hade på studs en fast tjänst på lasarettets infektionsavdelning.
Linda har alltid gillat det fysiskt aktiva livet, fotboll i ungdomsåren, med tiden fokus på konditionsidrotter; cykel, skidor, löpning.
Numera, sedan två år, ägnar hon sig åt ultralöpning, sträckor som i längd är mer än ett maratons 42 kilometer.
Tidigare hade hon sprungit Blodomloppet, Vårruset och liknande – nu nådde hon en helt ny dimension.
Allt är pojkvännen Tobbe Stenboms fel, eller snarare rätt. Även han ultralöpare. Det var han som fick in henne på det långa spåret.
– Vi kan dra ut en femmilsrunda en lördag, det är det naturliga för oss. Det ger så otroligt mycket tillbaka. Det ger mer än det tar, verkligen.
Varför springer du så långt och så länge?
Svaret på nolltid, frågan har hon fått förr:
– För att jag kan. För att det är häftigt att känna vad kroppen klarar av. Det blir närmast något meditativt, en njutning av att plåga sig själv.
Om det var möjligt skulle hon stanna i det tillståndet jämt, säger hon. Inte mycket annat ryms där än här-och-nu, hormonerna som rent fysiskt känns rusa runt i kroppen.
Men det tar tid?
– Ja, men det är kvalitetstid, för mig är det bästa sättet att använda en ledighet.
Ultramarathon, förresten. Det innefattar alltså sträckor som är längre än det normala maratonloppets 42 kilometer. 100 miles (16 mil) är en central distans, det förekommer även lopp över tid; sex timmar, 24 timmar och ända upp mot sex dygn.
Låt oss här bryta av intervjun med Linda för en stund. Det finns ju som sagt även annat som tagit tid.
Låt oss titta lite på det:
I juni 2019 sammanträdde regionfullmäktige på Gotland i tio timmar, punkt sattes först klockan 23.03. I jämtska Krokom har det sammanträtts i 14 timmar, då tvingades en ledamot avbryta på grund av utmattning.
Norrmannen Terje Lervik satte nyligen världsrekord i beatboxing, det vill säga att skapa rytmer och ljudeffekter med den egna kroppen. I 28 timmar och fem minuter höll han på.
Världens längsta tennismatch vanns av amerikanen John Isner. När han 2010 besegrade Nicolas Mahut, Frankrike, i Wimbledon inleddes spelet på tisdagen och tog slut på torsdagen. Effektiv speltid drygt elva timmar. Avgörande set slutade 70–68, normalt slutar ett set 6–4 eller 6–2.
I mars 2017 möttes Sparta Sarpsborg och Storhamar i en slutspelsmatch i Norges högsta hockeyliga. Först efter 217 minuter och 14 sekunder – i elfte perioden – föll avgörandet. Då hade den lokala pizzerian fått rycka in med matleveranser.
När gruppen Just D 2015 spelade in låten "LALSK" (Livets allra längsta sommarkväll) klockade de in på en timme, två minuter och 34 sekunder hiphop på svenska. Texten har givits ut i bokform, det krävdes 59 sidor.
Så, ja. Åter till Linda Eklund. Egentligen är det en typ av proteströrelse hon ägnar sig åt, kanske det mest radikala man kan göra i en tid då det mesta handlar om att det ska gå fort.
Att ”våga” springa långsamt, om än alltså långt och länge.
Vad är det mer än löpningen som tar tid i ditt liv?
– Inte mycket.
Inte?
– Nej, jag är snabb, väldigt snabb. Kan vara nästan hetsig, jag har inget tålamod alls, skrattar hon.
Spot on på sanningen där. Och tävlingsmänniska är hon också. I allt. Vill gärna äta fortast, borsta tänderna fortast, städa, bädda fort, liksom det varit och är viktigt att vinna vid Fia-spelet med barnen.
– Jag är usel förlorare och därför lät mina föräldrar alltid mig vinna. Det misstaget har jag inte gjort med mina barn, de har tvingats lära sig acceptera en förlust! Jag tycker de klarat det rätt bra.
I sommar ser Linda fram mot att springa High Coast Ultra i Örnsköldsvik, 13 mil Det blir det längsta hon sprungit, hittills är sju och en halv mil rekordet. Det var på den gotländska Östkustleden i somras, det tog tio timmar.
Lätt ibland, upp på runners high då allt flyter, och så plötsligt: Ner i källaren och gräva djupt.
Men, och det här är ett slags paradox, i detta fall är hon ingen tävlingsmänniska.
Hon måste inte alls vinna, annat än över sig själv, möjligen.
Det är något hon lärt sig genom löpningen, säger hon. Det finns något annat än vinst, även om det är kul att efteråt kolla split-tiderna på löparklockan.
– Och så upplever jag hela ultrasporten, man gör det tillsammans, springer i prat-tempo, alla kan vara med. Det finns så klart möjlighet att tävla, men den som inte vill låter bli. Ingen ser ner på någon annan. Det är så fint.
Särskilt under gångna året har löpningen varit ett viktigt andningshål.
Att ge sig ut kvart i sex på morgonen och/eller en stund efter jobbet. Så mycket det ger tillbaka i form av kraft och livslust.
Som på Södra hällarna, en bit hemifrån bara, där har hon både skog och Östersjö att ta till sig av.
– Det är det bästa med det här, när vi springer i grupp, vilket vi i och för sig inte gjort nu under hösten och vintern. Men vi ger oss tid att stanna, fotografera.
Att verkligen befinna sig i det "nu" som många har så svårt att befinna sig i. I vädret, i vindarna, i grönska och fågelsång.
Om du inte får springa på en dag eller, hemska tanke, en vecka?
– Då blir det en personlighetskris, tror jag. Fysisk aktivitet är en så stor del av den jag är. Jag har lite skadetendenser och borde nog lyssna mer på kroppen…men det är svårt.
En gång i tiden snusade hon, det var en kamp att lägga av. Men summan av lasterna är konstant, nu äts gärna godis. Och så längtar hon ofta – alltid – efter mat. Lunch och middag. Och varför inte lite bubbel. Den som lubbar kan också bubbla.
Det finns, som sagt, en människa bakom varje provrör. Och under pandemin har Linda blivit del av den trojka som är ansiktena utåt för corona-arbetet på Gotland.
Tre kvinnor i ungefär samma ålder; förutom Linda också vaccinsamordnaren Christine Senter och smittskyddsläkaren Maria Amér.
Alla är de fysiskt aktiva, Maria springer och ägnar sig åt hästar, Christine rider också och har under pandemin skaffat sig en ny vana: att morgonbada.
Om ni tre gemensamt skulle propagera för mer rörelse hos folk i allmänhet, hur skulle det låta?
Hon funderar ett tag, Linda. På det år som gått, på sin egen ork, säger:
– Om jag inte haft min träning vet jag inte hur jag skulle orkat det tempo vi haft på jobbet. Fysisk aktivitet ger en så enorm återhämtning och massor av energi. Man rensar bort alla tankar och får en fristad en stund, det är guld värt. För alla.
Okej, vi avslutar med ytterligare lite långt och länge.
När FC Batov och FC Frystak i möttes i tjeckiska femteligan i fotboll var det oavgjort vid full tid, sedan krävdes 52 straffar innan Batov stod som segrare med 22–21. Frystaks siste straffsumpare John Hrebacka hyllades av sina lagkamrater som äntligen fick gå hem!
Världens allra längsta fotbollsmatch genomfördes för övrigt i maj 2013 av amatörspelare i England för att samla pengar till välgörenhet. Spelet varade i 72 timmar, det vill säga 48 stycken 90-minutersmatcher. Spelarna var indelade i grupper som spelade i femtimmarspass. Matchen slutade 603–462.
Eximperituserqethhzebibšiptugakkathšulweliarzaxułum är namnet på en belarusisk dödsmetallgrupp och orten Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch är belägen på walesiska ön Ynys Mon.
Bron till Fårö är också rätt lång, den sträcker sig från hundra år bak i tiden ända fram till nu, och då har den ändå inte börjat byggas.
20 år är också ganska lång tid, två decennier av ett liv, så länge sedan är det Linda Eklund steg av färjan i Visby och blev kvar. Så blev det, så är det, livet.
Det blev faktiskt rätt bra.