DU&JAG
I oktober 2018 avled Ann-Sofis livskamrat, den tidigare regiondirektören Per Lindskog, i sviterna av strupcancer.
Ett hårt slag, så klart. De båda hade just gått i pension och skulle njuta sina lediga dagar tillsammans.
Kvar blev Ann-Sofi med sin sorg.
Om den pratar vi i den här intervjun liksom om vad ett rikt socialt umgänge kan göra för att få livsgnistan åter.
– Jag har alltid varit en projektinriktad person, men sorgen är inget projekt, den pågår och är tvunget att förhålla sig till, säger hon.
Det här ska vara tydligt: jag känner Ann-Sofi liksom jag kände Per, Pelle. Vi tillhör samma orienteringsklubb, har gjort många resor tillsammans och arbetat sida vid sida i föreningsarbetet, Ann-Sofi och jag gör det alltjämt. Men det är inte i fokus den här gången.
Den dag den här intervjun görs har Ann-Sofi och tremånadersvalpen Tintin på morgonen varit ute i orienteringsskogen.
De kallar det ”daglediga”, mestadels veteraner som ses en gång i veckan. De går eller springer en kort bana helt utan tidtagning; motion, frisk luft och god samvaro.
Justeringar sker beroende på coronaläget, coronan som för övrigt varit och är ett gissel inte minst för alla ensamma.
För den som mist en älskad kan ett rikt nätverk vara vägen tillbaka till ett för alltid ändrat liv.
– Många i gänget har känt varandra hela livet. Det ger en enorm samhörighet, så klart. Man småpratar en stund och får ett sammanhang, det är nog så viktigt när man blir ensam, säger hon.
Men det var inte helt enkelt att ta sig ens till denna för henne välkända miljö sedan Pelle gått ur tiden. Vi kommer till det.
Ann-Sofi flyttade till Gotland 2004, då hade Pelle två år tidigare lämnat Stockholm för tjänsten som teknisk direktör inom Gotlands kommun, som det hette då.
När de blev ett par hade båda varsitt äktenskap med barn bakom sig.
Men det året, 2002, slog de officiellt sina påsar ihop. Att sedan flytta till Gotland var oväntat för Ann-Sofi, säger hon. Hon hade just ingen relation alls till ön.
– Någon semestervecka bara, men Pelle hade varit här desto mer, för honom var det hemma.
Pelle, som hade rötterna i Dalarna men som flyttat till Stockholm med familjen när han var tio.
Ann-Sofi minns de första årens pendlande med färjan, hon var stadsträdgårdsmästare i Södertälje och tog med sig skidorna till ön, gav sig ut till VOK-stugans milspår och kände sig hemma bland alla andra motionärer där ute.
Gnistrande dagar, ön visade sig i bästa skrud.
Hon har skidåkningen med sig från barndomens Värmland, Värmland är en slags fast punkt för Ann-Sofi men egentligen förknippat med väldigt få känslor.
Pappa var ingenjör, jobbade på småbruk och familjen flyttade en del under barndomsåren; Halland, Västergötland, Östergötland och åter till värmländska Lesjöfors när hon började fyran.
Vi skissar de tidiga åren, så viktiga för hur en människa blir som person.
Efter ettan i gymnasiet bar det av med familjen till norra Frankrike, ett drygt år i Lens utanför Lille, det var 1972…
– …och jag fick känna av att vara ”en jävla utlänning”, minns hon. Det var hård stämning, många invandrare hade kommit ända sedan kriget och kunde man inte franska så bra var de på en direkt…det var tufft.
När Ann-Sofi väl kom åter till Sverige började hennes vuxna liv med utbildningar och så småningom flytt till Stockholm.
I dag har hon sin mor i Filipstad, 96 år bliven, de håller kontakt, förstås. Mestadels per telefon. Till trakten i sig har hon just ingen relation.
– Det finns ingen sorg i att den platsen inom sannolikt relativt kort tid inte kommer att betyda någonting för mig, säger hon.
Kan man, av det du berättat, ana en viss rotlöshet?
– Ja, absolut. Efter att jag blev ensam har jag funderat mycket kring vem jag är, jag ser då att jag levt väldigt mycket här och nu, det är det som varit viktigast. Jag är inte särskilt nostalgiskt lagd.
Hennes liv har byggt på att gå vidare, hon har, säger hon, egentligen inte kontakt med någon gammal skol- eller studiekamrat.
– Inte minst här på Gotland märks det tydligt att många har en historia ihop, jag har det inte riktigt så, har aldrig haft.
Hon är en av så många, Ann-Sofi. Dagligen mister människor sina nära. Alla har de sin individuella sorg och sitt eget sätt att hantera den, men det gemensamma är att för alla öppnar sig ett tomrum.
Långa dagar, mycket ansvar, sena kvällar. Särskilt tydligt blev det när Pelle hösten 2012 tog över som regiondirektör efter Bo Dahllöf. Inte sällan slutade arbetsdagen vid sju, åtta på kvällen.
Vid sidan av jobbet vilade de i varandra, Ann-Sofi och Pelle, på andra sidan barnaåren.
Det är så hon minns det, även om arbetslivet – där hon var verksam som gata-mark-chef – var tufft emellanåt:
– Vi hade varandra, vi fick ro i den tvåsamhet vi till slut skapat. Dessutom hade vi orienteringen som vi båda var aktiva med och barn och barnbarn som gav energi.
Men det digra schemat slet också, därför köpte de ett litet fritidshus i Botvaldevik, vilket nu är sålt. Där kunde de andas, gå ner i varv.
Pelle var tillförordnad regiondirektör i knappt två år innan Jan Björinge anställdes, till detta tackade han ”ja” med lust och förväntningar.
När Björinge entledigades från sin tjänst efter mindre än ett år fick Lindskog åter träda in som stand in. Den gången tog han direktörsrollen mer av lojalitet, tvång.
När Peter Lindvall den 1 januari 2016 tog över som regiondirektör hade Ann-Sofi och Pelle bestämt att samtidigt gå i pension, nu skulle det fria livet ta vid.
Den sista september 2016 lämnade de sina värv bakom sig. Men det blev inte riktigt som de tänkt.
Nej, säger Ann-Sofi:
– Vi reste till Sri Lanka och vi tog oss till Pelles hus i Dalarna och åkte längdskidor…men han började klaga på att han hade ont i halsen…
I två års tid pågick kampen mot strupcancern. Ideliga behandlingar, en stor komplicerad operation och den projektstyrda Ann-Sofi som gick vid sidan och försökte förstå vad som hände.
– Jag gick in i rollen som vårdare och tog den till 100 procent, i perioder tyckte verkligen Pelle att han blev bättre…
…för att till slut tvingas se orken tryta allt mer, samtidigt som han gick ner i vikt.
Ni som skulle ta för er av livet, som var friluftsmänniskor…hur var det att plötsligt befinna sig i detta sjukdomsland?
– Vi hade vant oss vid att vi inte kunde göra allt, vi var inte 40 längre, knäna gjorde ont och Pelle hade problem med vristerna, men ändå…det var svårt att förhålla sig till. Man kände sig orolig, hjälplös. Något vi inte kunde påverka styrde oss.
Jag minns honom på orienteringstävlingarna under den här tiden. Hur han gick sina banor utan ork, efteråt svor han, han svor mycket, Pelle. ”Det är för jävligt att jag inte kan springa”.
Den 16 oktober 2018 dog Pelle på Visby lasarett, 67 år gammal.
Han hade då nyligen sett ett nytt barnbarn komma till världen och deltagit vid en släktings begravning.
Han visste att det inte fanns någon räddning och släppte taget. När han väl gjorde det gick det undan.
Jag knackade på hos Ann-Sofi strax efter och gav henne en kram, hon refererar till det under den här intervjun:
– Minns du att jag då sa att ”döden är enkel”. Precis så var det för Pelle, han bara släppte taget. Kvar stod jag med ett misslyckat projekt…
Och så föll hon, Ann-Sofi. När begravningen var avklarad föll hon, då fanns inga fler projekt. Alla dessa projekt som hon ständigt återkommer till.
Vi sitter i vardagsrummet i villan de köpte tillsammans, behörigt avstånd, på övervåningen slamrar golvläggare, renoveringen har hon tagit beslut om själv…så många beslut som hon inte längre har någon att bolla med.
Hon tänker sig bakåt, två år, så länge sedan, så alldeles nyss:
– Då kom sorgen, säger hon. När allt praktiskt var avklarat kom den.
Ta mig dit, till den tiden?
– Jag var rätt nere, hittade ingen mening, kände mig vilsen. Jag var hos en läkare för en rutinkontroll av blodtryck och sådant, han sade ”jag tror du är ledsen!”. Och så ordnade han så att jag kunde gå i kuratorsamtal.
Det hjälpte henne, säger hon, att få styrsel på känslor och tankar, på hela livet och att kunna gå vidare. Även om det inte var enkelt.
Ann-Sofi och Pelle hade varit, som hon uttrycker det, ”vi två” och umgåtts med andra ”vi två”. Nu var hon plötsligt solo.
– Det är inte givet att man då platsar i ens tidigare sammanhang, åtminstone tänkte jag så. Det var väldigt jobbigt att ta plats där det tidigare varit självklart.
Inom orienteringen och samhörigheten där, till exempel.
– Jag minns första gången jag åkte till ”daglediga”, det var på Klinteberget och jag tyckte det var obehagligt att träffa folk, även de jag kände. Men när jag stod där och bytte om kom de fram några damer och pratade…det kändes väldigt fint inombords.
Varför var det jobbigt att ta steget?
– Jag visste inte hur jag själv skulle reagera, hur stark jag var. Tänk om jag skulle bryta ihop.
Plötslig, säger hon, befann hon sig på en plats utan att ha någon funktion, det som så tydligt varit hennes drivkraft.
– Jag har haft min yrkesroll, min identitet tillsammans med Pelle. Jag har varit Pelles fru…nu var jag ingenting. De där tankarna om vem jag är, var jag hör hemma. Istället blev jag avvaktande i sociala sammanhang.
Vad saknar du mest av det ni hade tillsammans?
Hon ler, skrattar till:
– Alla smågrejer. Inte de där långresorna vi kanske skulle göra, istället samtalen vid frukostbordet, nåt man läst i tidningen, när han spelade gitarr så jag inte kunde sova, skidåkningen i Dalarna…nu är det jag som har huset där, tänk om vi kunnat fortsätta åka i spåren tillsammans…det är de där småsakerna som aldrig går att ersätta.
Är du fortfarande Per Lindskogs fru?
– Du, jag läste en bok av Theodor Kallifatides där en person mister sin partner och säger något i stil med att ”bara för att någon är borta tar kärleken inte slut”. Så känner jag. Så, ja, jag har inte avslutat den relationen och kommer kanske aldrig att göra det.
Ann-Sofi har tagit sig ur den förlamande sorgen, hon är åter verksam inom arbetet i orienteringsklubben, hon rensar bland Pelles saker men ensamheten är ännu påtaglig.
– Ta bara middagen, den stökar man över på tio minuter. Jag försöker hitta en vardag men vet du, jag är så vansinnigt dålig på rutiner, det är därför jag skaffat den här lilla hunden.
Tintin, ja, en kerry blue terrier. Hon måste ut, det är handfast. Det är också en lojal vän.
Och så har hon kvar umgänget med Pelles barn, det gör gott och lite ont.
– Hans son är så oerhört lik honom, hur han går, pratar, analyserar. Det gör liksom ont varje gång vi skiljs åt.
Händer det att du ser Pelle på stan?
– Ibland, för en sekund. Jag kan se någon som ger associationer, då hugger det till inuti.
All sorg är individuell, men ändå. Vad kan vi som står intill, som kanske läser det här, lära oss?
– Att förstå att den som drabbats kan tycka det är jobbigt att möta folk. Att då inte vika undan utan bjuda på sig själva, ta initiativ till samtal och umgänge. Att försöka mötas, för mig krävdes det kuratorhjälp för att ta mig över den tröskeln.
Vad är viktigt för dig i dag?
– Att hitta sammanhang, det kan vara damernas bokklubb, promenader i skogen, middagar med grannarna, samtal och möten...att inte alltid vara ensam.
När jag säger tack och hej efter intervjun är det inte som efter de flesta intervjuer. Istället säger vi ”vi hörs i morgon”. Det är ett möte med klubben som vi båda ska medverka i.