I Maj Wechselmanns nya dokumentärfilm ”Sanna från Nablus” får man följa 39-åriga Sanna Löfgren hemma i Sverige – samtidigt som hennes släktingar dör i krigets Gaza.
– Filmen utgår från mig men egentligen handlar den om min familj och hela min släkt. Och alla människorna som finns i Gaza, säger hon.
Sanna Löfgren, som hade efternamnet Abu Hamdeh som ogift, är uppvuxen i Visby. Hon kom till Gotland med sina föräldrar och tre bröder i slutet av 80-talet. För den då knappt fyra år gamla Sanna var det som att komma till paradiset, säger hon själv.
Men paradiset i hemlandet fanns också i bakgrunden. Under barndomen åkte hon på semester till Gaza och sin gamla hemstad, Nablus på Västbanken, ungefär vartannat år.
– Jag badade vid Gazas vita stränder med mina kusiner, var mycket med min älskade mormor och hjälpte till med djuren. Och alla gånger som jag lekte i min morbrors godisfabrik, minns hon.
Hon berättar att regissören, Maj Wechselmann, ville använda ett kvinnoperspektiv i berättandet, en "vanlig" kvinna i Sverige, för att på det sättet komma närmare publiken.
– Det var inte självklart att ställa upp först. Men jag kände att eftersom jag redan mist så många familjemedlemmar, ville jag göra nånting.
För kriget och Israels attacker mot Gaza, som startade i oktober 2023, har ödelagt allt det hon en gång hade i hemlandet.
Sanna berättar om släktningarna i Gaza varav många inte längre är i livet.
– Jag vet inte om någon av dem lever. Men jag vet att många inte gör det.
Redan i oktober 2023 fick hon veta att många släktingar på hennes mammas sida dödats i attackerna.
– Det är vanligt att man bygger stora hus och bor flera familjer tillsammans. Min gammelfasters hus träffades i Israels bombningar och utplånade allt, och alla dog. Den yngsta i familjen var sju dagar gammal.
Det var efter det som Sanna bestämde sig för att tacka ja till att medverka i dokumentärfilmaren och regissören Maj Wechselmanns nya filmprojekt.
Inspelningarna har skett både på Gotland och i södra Stockholm – där hon bor sedan flera år tillbaka. En skildring av ett liv som alla andras, med jobb, barn och vardag. Samtidigt som dödsbeskeden fortsatt att komma.
– Det har skakat om hela min värld. Det som hänt är så omfattande och lidandet hos alla människor i Gaza är så oerhört stort.
Samtidigt har hon haft sitt liv hemma i Sverige. Numera bor hon i södra Stockholm med två barn, och ett jobb som specialpedagog.
– Jag har på ett sätt fått leva två parallella liv, ett där jag är förkrossad och förtvivlad, ett annat där jag måste vara en bra lärare och mamma. Det har också varit viktigt för mig att fortsätta kämpa för dem som är kvar. Att inge hopp och ha tillförsikt för barnens skull, det är för deras framtid vi lever, säger Sanna Löfgren.
Att Sanna mitt i allt detta ändå valde att medverka i filmen, handlade om en möjlighet att få berätta om kriget. Men kanske främst om människorna, de civila som hamnat mitt i den förödande konflikten.
– Jag vill att så många som möjligt ser filmen. Jag vill visa Sverige att palestinier är precis som alla människor. Det som gör oss alla till människor, är att vi är mer lika än olika. Det jag brukar trösta mig med, när det känns som värst – att den absolut största majoriteten av oss alla, är folk som vill hjälpa andra.
Officiell biopremiär runtom i Sverige är den 8 mars. Men redan på söndagen sker en smygpreimär på Folkets bio Betty i Visby. Den kommer även att finnas på delningssajten Vimeo. Hur mycket och på vilka biografer den kommer att visas framöver är inte helt klart, enligt Sanna Löfgren. Budgeten har varit minimal. Trots en etablerad produktion, med en välkänd regissör som Maj Wechselmann, har det varit mycket svårt att hitta finansiering och sponsorer.
– Filmen tar i ett känsligt ämne så det har varit väldigt svårt. Alla har jobbat gratis med filmen, vi har fokuserat på att försöka samla in pengar för att fotograferna i Gaza ska få betalt, säger Sanna Löfgren.
Inspelningarna har bland annat skett i Sannas paradis Gotland.
– Min pappa bodde kvar i Visby fram till i höstas, när han sålde huset på Endreväg. Det har varit så fint att ha en "fast" plats där. Men jag kommer aldrig att släppa Gotland. Det är hemma, och mycket på Gotland påminner om Palestina. Jag har känt igen mig i så mycket, som närheten till naturen men också människorna. Man älskar sin mat och det lilla i livet. Man hittar glädje i det vardagliga och är stolt över sin kultur och historia.