– Det har hänt så mycket, säger Emeli Öberg med ett leende där hon står i gymnasiesärskolans korridor på Wisbygymnasiet.
I slutet av januari berättade GA om elevernas kamp för att skillnaden skulle bli mindre mellan gymnasiesärskolans korridor och de andra elevernas skolmiljö.
Medan andra gymnasieelever har nybyggda hus med genomtänkt arkitektur, stora ljusinsläpp och moderna möbler gick gymnasiesärskolans elever i en lång och mörk korridor som inte hade mött en pensel sedan huset byggdes på 80-talet. Färgen var bortnött och väggarna fläckiga och trasiga.
Till och med grannkorridoren i samma hus hade en helt annan miljö med läckra fåtöljer i ett rymligt uppehållsrum. Men i särskolans korridor tillbringade eleverna sina raster i ett fönsterlöst våtrum med udda möbler från kommunens överskott.
Jennifer Nilsson, Emeli Öberg, Jonna Nilsson, Sonny Lautin och Sam Thomsson, som går i tvåan, tröttnade på att tjata i elevrådet. De gjorde en gemensam skrivelse till Region Gotland och nu är skolmiljön på gymnasiesärskolan äntligen på väg att komma ifatt det övriga gymnasiet.
Ombyggnaden av korridorerna påbörjades innan sportlovet och blir klar efter påsk. Nytt tak och nya lampor och väggskivor har lättat upp i mörkret. Och genom att man på ett ställe har rivit väggar och breddat korridoren känns den betydligt kortare än förut. Här ska eleverna få sitt uppehållsrum, med nya möbler och en sprakande blommig fondtapet. Här får de också en egen utgång till innergården. Eleverna har redan tagit gården i besittning och spelar pingis på rasterna.
Jennifer, Jonna, Sonny, Emeli och Sam är nöjda med att deras kamp har gett resultat.
– Äntligen, säger Sam Thomsson.
– Det är helt förändrat, säger Jonna Nilsson.
– Elever som har gått här före oss har kämpat och vi har kämpat. Det såg ganska mörkt ut där ett tag. Jag trodde att vi skulle hinna sluta skolan innan det blev ombyggt, men när vi kom till skolan efter sportlovet såg det helt annorlunda ut, säger Emeli Öberg.
Kampen för en bättre skolmiljö har gett eleverna en lärdom för livet:
– Ja! Man ska inte ge upp på halva vägen. Det gäller att hålla i, säger Emeli Öberg.