Ett dreamteam för vilken arbetsgivare som helst. Marlene Hansson och Stina Olsson har mer än 40 år tillsammans om man plussar ihop deras år på Märthas café. Från och med måndag står de till arbetsmarknadens förfogande.
Klockan 06 är de första morgonpigga gästerna på plats för att hälla upp sitt nybryggda kaffe. Huset i korsningen på Östecentrum skulle egentligen rivas och Märta Herlitz, som tidigare jobbat med bokföring på hotell och restauranger, skulle bara hålla öppet den där första sommaren 1989. Det kom att bli 33 år och året runt.
– Jag förstår att det pratas om när hon vann alla miljonerna i Postkodlotteriet, men det glöms bort att hon då som ensamstående kvinna startade hela rörelsen, säger Stina Olsson i köket medan hon och kollegan Marlene Hansson gör frukost- och lunchmackor för brinnande livet.
Tillsammans har de mer än 40 år ihop, de flesta i nära samarbete med huvudpersonen själv. Märta Herlitz har ett långt liv fyllt av upplevelser bakom sig, innan hon på grund av sviktande hälsa gick hem för ungefär sju år sedan.
– Tänk så många gånger Märta sa att hon skulle ha skrivit sina memoarer, säger Stina Olsson, medan Marlene Hansson berättar en av Märtas favorithistorier:
– Hon åt middag med Alfred Hitchcock på Wisby hotell när hon var ung. Då fick hon en pärla i musslan och visste inte vad hon skulle göra med den – så hon spottade ut den i servetten, säger Marlene och berättar att hon själv för 23 år sedan kom under Märta Herlitz beskydd som skoltrött högstadieelev på Solbergaskolan strax intill.
Beslutet att stänga Märthas på Öster sörjs av stammisarna som fikat där i mer än 30 år. Dit hör Claes Randlert, i 18 av dem har han mötts av Stina Olsson till morgonkaffet.
De senaste åren har personalen drivit Märthas på egen hand. Under en ganska lång tid har de vetat att det varit på övertid. Sedan nyheten kom ut i torsdags har stängningen varit det stora samtalsämnet. Det slutliga beskedet att slå igen fattades för ungefär en vecka sedan, tillsammans med Märtas familj.
– Vi har fått frågan om att driva det vidare. Men det här är Märtas och det skulle kännas konstigt. Det var hennes livsverk, och det är svårt att axla för någon annan. Vi har gjort vårt här, för hennes skull, säger Stina Olsson och berättar att hon och kollegorna från och med måndag står till arbetsmarknadens förfogande men med sex månaders uppsägningstid.
Många av stammisarna lägger bara pengarna på disken och tar själva vad de vill ha. Men Marlene Hansson har koll genom en lucka och hjälper den som behöver. Här kunden André Klintlöf som köper med sig en påse.
Att inte längre jobba tillsammans på caféet, där Anna Hammarström har varit 17 år, Inger Bäckström 6 år, Gerlie Svahn 5 år, och Petra Brobäck 30 år, blir en stor omställning för hela gänget.
– Det är det jobbigaste, det kommer att bli tomt. Vi klarar oss inte utan varandra, säger Stina Olsson, men byter allvaret mot skratt åt att de antagligen vore ett fynd för vilken arbetsgivare som helst, som ett väl sammansvetsat gäng med sammanlagt 99 år i samma firma.
Det är här man gör upp affärerna. Det menar Jonas Hejdenberg som trivs bland hantverkarna när fiket öppnar, och berättar hur alla har sina olika kunskaper och tar hjälp av varandra. Kenneth Rydberg jobbar med trädgårdsskötsel och Per-Åke Nilsson arbetar med sten.
Även för många av gästerna har fikastunden varit viktig, både för arbetsgivare och plånböcker.
– Jag kommer att sakna morgonfikat med gubbarna. Här byts affärer, säger Jonas Hejdenberg och berättar om alla hantverkare som dagligen ses över en frukost för att umgås, men också hjälpa varandra när en snickare, elektriker eller rörmokare behövs.
En del jobbar som enmansföretagare och Märthas har fyllt en viktig social funktion för att prata om livet.
– Det vi har fått reda på talar vi om för varandra, säger stenarbetaren Per-Åke Nilsson, medan kollegan Kenneth Rydberg berättar att de under veckan ska bestämma var de från och med måndag ska ses istället.
Klockan 07.15 brukar Lars-Erik "Japan" Larsson vara på plats, varje morgon som han har möjlighet sedan Märta Herlitz öppnade 1989. För dagen har han sällskap av Fåröbon Jens "Kongo" Nordberg, även han gammal sjöbjörn, och Christer Fagerlund utan smeknamn.
Vid ett bort intill fikar sjöbjörnarna Lars-Erik "Japan" Larsson och Jens "Kongo" Nordberg.
– Att det nu ska stänga känns vemodigt. Det är gemenskapen – vi som är pensionärer måste ha någonstans att gå och man kan inte bara ligga hemma i sängen, säger Lars-Erik Larsson och får medhåll.
Vid 08-tiden kommer morgonbadarna efter avslutad simning. Herrarna försvinner snabbt en trappa upp.
Militärer, läkare, lärare, ingenjörer och mäklare, i gänget morgonbadande män som gått i pension finns mycket kunskap. "Den går inte att värdera", säger Lasse Berg som nu måste hitta något annat morgotidigt café att gå till.
– Det går inte att värdera, säger Lasse Berg om all den kompetens som han och de andra pensionerade militärerna, läkarna, lärarna, ingenjörerna och mäklarna ännu bär på.
Vid fönsterbordet en trappa ner tar morgonbadaren Gun-Britt Lövdahl tillsammans med Marianne Holmberg, som alltid, en bit grovt bröd med leverpastej.
Morgonbadande Gun-Britt Lövdahl och Marianne Holmberg simmar alla sina bassänglängder med en enda tanke: Leverpastejmackan på favoritfiket. "Simningen kan jag vara utan men inte det här", säger Gun-Britt.
– Simningen kan jag vara utan, men inte det här. Gud vad jag längtar efter leverpastejsmörgåsen medan vi simmar. Det känns väldigt tråkigt nu, säger hon.