Sören Alfredsson är inte rädd för att prata om döden. "Det är ett tabubelagt ämne, och jag vet inte varför. För det enda vi vet med säkerhet är att vi ska dö."
Sällan i modern tid har döden varit så närvarande som under pandemin. Men man har pratat om siffror, och inte vad döden faktiskt är: Livets upphörande, när hjärnan en gång för alla slutar att fungera.
59-årige Visbybon Sören Alfredsson har, till skillnad från gemene svensk, aldrig haft svårt för att prata om döden.
– Det är ett tabubelagt ämne, och jag vet inte varför. För det enda vi vet med säkerhet, hur vi än vrider och vänder på det, är att vi ska dö.
Sören Alfredsson minns sin första begravning:
– Jag var nio år när min farfar dog. Då hade jag jättesvårt att förstå hur de vuxna först kunde gråta i kyrkan, och sedan satt de och skrattade och skålade på begravningskaffet. Jag blev så arg, hur kunde de skratta åt min farfar? Nu förstår jag det, hur viktigt det är att kunna minnas och skratta tillsammans. Det är ett steg på vägen för att kunna gå vidare.
Pandemin har gjort att många missat möjligheten att ta farväl.
– Det är en stor förlust. Det finns en risk att man kommer efter i sorgearbetet, tror Sören Alfredsson.
Tanken är inte att kaféet ska hålla till på offentlig plats, utan i en samlingslokal eller hemma hos någon – beroende på hur många de blir.
För 13 år sedan dog Sörens fru i bukspottskörtelcancer. Några år tidigare hade samma diagnos kostat livet på både hans pappa och bror.
– När min fru kom hem och berättade att hon var sjuk pratade vi om döden. Hon sa åt mig att jag inte skulle gå vidare ensam, och att jag inte behövde behålla huset i Herrvik. Det gav mig jättemycket. Det gjorde att jag redan hade kommit en bit när hon dog.
Sören har levt med cancern närvarande i större delen av sitt liv. För tre år sedan dog även hans syster efter 30 år med diagnosen.
– Hon var kolugn hela vägen, vilket gjorde att inte vi heller var rädda.
Är du rädd för din egen död?
– Nej. Men jag kommer säkert att vara det när det väl är dags.
Sören Alfredsson citerar Freddie Mercury: "Who wants to live forever?"
Även om det är för samtalet om döden som GT besöker Sören, handlar intervjun till största delen om livet.
– Det är fruktansvärt när en person känner att livet tar slut när ens partner dör, så ska det inte behöva vara. Jag har blivit duktig på att ta vara på livet.
Nyligen delade Sören ett inlägg på Facebook där han frågade om det fanns något intresse för ett dödskafé, en mötesplats där sörjande delar erfarenheter och tankar. Flera lovordade idén, samtidigt som andra var desto mer skeptiska. En person frågade varför han vill prata om döden, när det är livet som gäller?
– Då svarade jag att utan att prata om döden vågar man kanske inte leva livet fullt ut.
"Det är inte tänkt som något terapi-fik, och jag ska inte ge några svar. Utan det ska vara ett lättsamt forum där alla kommer till tals", säger Sören Alfredsson.
Idén om ett dödskafé föddes av den schweiziska sociologen Bernard Crettaz år 2004. Sedan dess har konceptet spridit sig till 4403 platser i 48 länder.
– Det är inte tänkt som något terapi-fik, och jag ska inte ge några svar. Utan det ska vara ett lättsamt forum där alla kommer till tals. Många känner sig ensammast i världen när de går igenom sorg, och det kan vara skönt att få ett kvitto på att så inte är fallet.
Tanken är att hålla till i en samlingslokal eller hemma hos någon.
– Ingen ska tjäna pengar på det här, utan vi fikar till självkostnadspris.
När den första träffen blir av återstår att se, det beror på hur pandemin utvecklar sig. Men innan intervjun avslutas vill Sören skicka med en uppmaning:
– Har du en partner, ett barn eller föräldrar? Våga prata om döden, det är så viktigt för den efterlevande.