DU&JAG
Hon förekommer inte sällan i nyhetsrapporteringen, Charlotte.
Parallellt med tjänsten som specialistläkare inom invärtes medicin är hon verksamhetschef för akutmottagningen på Visby lasarett. Som sådan får hon mellan varven kommentera läget där.
Vi ringer från redaktionerna och frågar: Hur hårt är trycket nu i semestertid? Hur många halkolyckor senaste veckan?
Men varje människa har ju som bekant sin egen historia.
Så jag frågar det, skickar ett mejl på vinst och förlust: Hej Charlotte, vilken är din berättelse?
Det mynnar ut i ett ljus tänt i domkyrkan och ett samtal om kärleken till barnen. Men också om sorgen över den son som aldrig fick leva.
– Marcus finns i vår vardag, vi tänder ljus och pratar om honom. Jag tänker att han är elva år nu. Trots att han aldrig föddes in i det här livet. Han var död redan då.
Jag skickade alltså ett mejl: Vilken är din berättelse? Svaret: Vi kan gärna ses. Min berättelse är den om 11 ivf-försök, flera missfall och ett dödfött barn. Vi ska ta oss dit, till den dova och sorgsna tonen som ständigt ligger bakom allt.
Det finns de som är fundersamma när de vid ett lasarettsbesök träffar en läkare vid namn Kaviani. Kommer de kanske inte att förstå vad hon säger?
– Men när de går därifrån har de ibland insett att de haft min morfar som konfirmationspräst, han hette Gustav Enwall, min mormor som lärare och min mamma som distriktssköterska, skrattar hon.
För så är det, låt vara att Charlotte till största delen växt upp i Nacka och har bott i Stockholm i huvudparten av livet, men det är Gotland som varit och alltid känts mest som hemma.
Innan hon gifte sig hette hon för övrigt Werkström, Kaviani kommer från exmaken som har persiska rötter.
Det är på ön Charlottes hjärta finns, här har somrarna och all annan ledig tid tillbringats, inte minst i familjens sommarhus i Kappelshamn.
Hon är inte gjord för storstaden, säger hon.
– Jag gillar det småskaliga, jag är för otålig för bilköer och är en inbiten naturromantiker. Så ofta jag kan vistas jag i naturen.
Trots det flyttade hon inte ”hem” förrän för sju år sedan, 2014.
Då var äktenskapet över och hon bosatte sig äntligen på riktigt på sina drömmars ö och bytte Karolinska i Solna mot Visby lasarett.
Charlotte har nu barnen på halvtid, de barn som föddes vid liv. De är 13 och 10 och har Stockholm som bas.
Det innebär ett liv fyllt av pendling, varannan vecka Visby och varannan i den lägenhet hon har i Saltsjö-Boo. Där jobbar hon på distans mot Visby och sköter rena chefsfrågor.
Knappast optimalt på ett personligt plan, vardagen blir inrutad och hon har tvingats lära sig att fördriva alla timmar till sjöss.
– Men barnen…de är det viktigaste jag har. Jag är i första hand mamma, det är så jag definierar mig. Därefter yrkesmänniska och allt det andra. Jag minns att jag redan tidigt hade en önskan om barn och att bli just mamma.
Vi ska ta oss dit, till de händelser som präglat henne allra mest som människa: Att bli just mamma men också att förlora ett barn.
Men först till Charlottes egen skolgång i Stockholm, en tid i livet hon tänker tillbaka på med avsky. För, jo:
– Jag avskydde verkligen skolan.
Hur då? Berätta.
– Jag var lillgammal, alltid bäst i klassen, låg före alla andra och hade inget att göra på lektionerna…jag kände aldrig att jag passade in.
Alla berättelser från den tiden, som hur hon inom sig idiotförklarade de kompisar som inte kunde räkna till hundra när de lekte kurragömma i småskolan, hur hon föreslog att de istället kanske skulle lösa korsord.
Hon skrattar åt det, nu. Men ändå inte:
– Jag tänker att det är synd att jag aldrig kunde stå upp för att jag var ”duktig flicka”. Jag spelade dum, ville vara mainstream…jag kunde räkna avancerad procenträkning innan jag började skolan, men det är ju inte speciellt coolt att kunna.
Vi skissar här, det tidiga livet i grova drag; hur hon till slut sökte musiklinjen på Södra Latins gymnasium för att få lite motstånd.
Hon kunde spela och gör än i dag, i lägenheten finns gitarrer, en tvärflöjt, ett piano, ett trumset.
Men inom musiken var hon i alla fall inte fullärd, äntligen en utmaning.
Trots det hamnade hon så småningom inom vården. Det var 90-tal, nationen Sverige genomgick ett ekonomiskt stålbad och hon tänkte ”kommer jag verkligen att kunna försörja mig som musiker?”.
– Så jag läste in naturvetenskaplig linje på Komvux, sökte läkarlinjen, tog examen 2002 och fick jobb på akuten på Karolinska. Det var samma år som jag gifte mig med barnens pappa.
Charlotte verkade på Karolinska innan hon flyttade till Visby för sju år sedan.
Numera är det självklart för henne att arbeta inom vården, ett jobb där hon gör mer nytta har hon svårt att tänka sig.
– Och alla människor jag träffar, människor jag aldrig skulle mött annars eftersom vi kanske rör oss i skilda sammanhang. Den kontakten ger så mycket.
Hon gillar att prata med äldre personer och ta del av deras klokskap.
Men det finns mörka sidor också, familjetragedier att hantera, sjukdomsbesked att lämna som ger andras liv en ny riktning.
– Det finns mycket trasigt som inte syns i vardagen men som vi får se. Och man får ta del av olika aspekter av det mänskliga psyket.
Vad gör det med dig som privatperson?
– Jag tror jag är bra på att sortera, jag sållar bort det som inte fungerar. Det är inte värt att lägga kraft på. Jag försöker vara så kärleksfull jag kan…det jag kan göra är att vara hjälpsam när någon behöver hjälp.
För närvarande sänds "Var fan är storken?" i Kanal 5 och Discovery+. En programserie om ofrivillig barnlöshet och längtan efter barn. Just den värld Charlotte i så många år var en del av.
IVF är en behandling där ägg plockas ut och befruktas utanför kroppen. Några dagar senare sätts ägget embryot åter in i livmodern.
Det var så det var under några tärande år. Charlotte var i sena 20-åren och hela livet kom att kretsa runt hormoner, hon tog ständiga nattpass för att möjliggöra snabba ingrepp.
En plågsam tid, allra mest psykiskt. Den starka längtan efter barn, den hon känt så länge, kombinerat med det enda missfallet efter det andra.
Förhoppningen om att bli gravid som ideligen släcktes.
– Men på fjärde försöket kom Anton, ler hon. Han är tretton nu, en liten slarver.
Tre år senare kom lillasyster Alma. Hon är tio och precis lik sin mor. ”Duktig flicka” hon också, säger Charlotte.
Men där emellan tvingades Charlotte och exmaken ner i en söndrande sorg över än fler missfall och ett barn som aldrig fick lov att leva.
Marcus, som kom till vid det sjätte ivf-försöket hade en svår kromosomavvikelse och skulle sannolikt fått ett kort liv, men kom att bli ett änglabarn redan innan födseln in i den värld vi känner.
Det var ett trauma att gå igenom, en känsla av vanmakt.
Varje år tänder Charlotte och barnen ljus i domkyrkan den 1 januari, det är en given ritual.
Det var hans dag, Marcus dag. 1/1-10 fick såväl en liten stjärna som ett kors på familjesidan.
Någon annan plats än vid, och i, ett ljus i en kyrka har han inte. Marcus är ingenstans och överallt.
– Han finns med oss hela tiden. Barnen pratar om honom, jag tänker på honom dagligen, ibland tar jag vägen via kyrkan, tänder ett ljus och tänker en stund. Även om jag vet att hans liv inte skulle blivit långt är det så tungt att aldrig ha fått träffa honom.
I Charlottes lägenhet, där den här intervjun görs, finns han i form av ett änglabarn i gips.
Hon fick skulpturen av en väninna som ett år tidigare gått igenom precis samma sak. De hade sett fram mot att promenera med barnvagnar tillsammans…men livet, snarare döden, kom emellan.
– Nu har vi var sin ängel istället, säger hon.
Ofta är hon tillbaka till den dagen, födelse- och dödsdagen.
Men än mer är hon i rummet tillsammans med läkaren en vecka tidigare, den 23 december för drygt elva år sedan.
– Dagen före julafton och jag fick veta att Marcus med allra största sannolikt inte skulle klara sig. Klockan var tre på eftermiddagen, alla skulle hem och fira jul, folk bara försvann, ingen fanns att prata med…man lämnades som i ett tomrum.
Allt det där ser hon framför sig, säger hon. Ofta. Det är hennes allra värsta minne. Det lade skuggor av oro även över efterföljande ivf-försök, varav ett alltså gav dottern Alma.
Allt det där har hon också med sig i sin profession som läkare.
– Inom mig är jag i det där rummet när jag lämnar obehagliga besked till patienter. Jag vet vad de går igenom, att de är i chock och har svårt att ta till sig vad jag säger. Jag tänker att man lär sig något av allt man är med om, antingen det är lätta eller svåra stunder.
Hon har inga problem att prata om det, säger hon. Och varför skulle hon ha det? Marcus är en i tanken levande del av familjen.
Han är både elva år och inga år alls.
– Jag har tre barn, varav två i livet, svarar jag om någon frågar. Jag märker att många blir obehagliga till mods, men så är det, det är en del av livet. Även om han inte fick leva så är han min son och barnens bror.
Nej, hon har inga problem att prata om sorgen över ett barn och glädjen över två andra. Däremot undviker hon helst kallprat, och är knappast något mingelproffs.
Hon har som vuxen anammat den "duktiga flickan" och gör sig inte det minsta till för att passa in.
– När jag någon enstaka gång hamnar i ett sådant sammanhang blir jag stående i något hörn och frågar ut någon stackare med alldeles för närgångna frågor.
Är det så? Frågor om vad?
– Jag är van att i jobbet ställa obehagliga frågor om alkoholkonsumtion, sexliv och allt vad det kan vara…ibland kan jag känna att jag nog går lite för djupt in när någon inte är beredd. Men jag tycker alltid att ytliga frågor är alldeles för små!
För du vill ju bara veta!
– Ja, eller hur. Frågar man inget får man heller inga svar. Men jag har lärt mig att hålla tillbaka. Man måste inte prata om blod och slem vid matbordet vilket jag ibland gör utan att tänka mig för.
Du är för otålig för att sitta i bilköer, sa du förut. Är det därför du hamnat på akuten, för att det går undan där?
– Jo, jag tror det, skrattar hon. Jag gillar att jobba med snabba beslut.
Hur tar sig otåligheten uttryck i vardagen?
– Allting går undan. Jag pratar fort, går fort, jobbar fort, föddes fort, en och en halv månad för tidigt, och var, som jag sade, först färdig med allt i skolan.
De veckor hon är utan barnen kan därför vara en pärs.
Hon målar akryl för att ha något att göra och bakar massor av bröd och kakor.
– Inte för att jag behöver, utan för terapi! Vill du ha en fralla, förresten? De är nybakade.
Hon är mitt i livet nu, barnen är ännu barn men på väg att bli mer självständiga. Hon längtar efter att sjunga i domkyrkan, vara medlem i någon kör, styra sin egen tid.
För närvarande styckar resorna upp veckorna, hon sitter på färjan någon gång varje helg.
– Den tiden kommer, så småningom. Men det innebär också att barnen blivit äldre, vilket i sig känns lite jobbigt. Det gäller att ta vara på den tid som är nu, att verkligen vara i den.
Förresten: De som först kanske hade funderingar på hennes namn men som sedan, utöver det där med konfaprästen, kan möjligen fått veta även en hel del annat.
Som att morfars far Adolf var sjöman på de sju haven, gifte sig med glansstrykerskan Hilma från Väskinde, fick två barn och så småningom dog i malaria. Kanske också att han snarkat så kraftigt när han jobbade på Hansa att det hördes till hamnpiren när båten låg vid kaj.
Eller kanske till och med att Charlottes förfäder var pigor och drängar i Sanda och Mästerby på 1600-talet, så långt har hennes fars forskning nått via hisnande släktled.
Fast det där var så klart parenteser.