I Maratondansen användes ett annorlunda scenbygge som var centrerat i lokalen.
Efter ett 50-tal föreställningar dansades på lördagseftermiddagen den sista Maratondansen på scenen på Bredgatan i Visby.
– Det har varit en spännande spelperiod med en fantastisk ensemble. Maratondansen var en storsatsning från våran sida, med 16 personer på scenen och Gotlandsmusikens jazztrio. Det har varit en härlig tid och en föreställning vi är väldigt stolta över, säger Thomas Sundström på söndagsförmiddagen.
Efter avslutad föreställning blev det en sista kväll med gänget för produktionens alla inblandade.
– Vi är trötta men glada i dag. Sista föreställningen var en fullsatt matiné och efter det var vi kvar på teatern och hade lite avslutning, vi är ett 30-tal som har jobbat med den på och runt scenen. Den sista dansen för oss blev någon gång på småtimmarna.
Maratondansen bygger på Horace McCoys roman "They Shoot Horses, Don't They?" . Den publicerades ursprungligen 1935, men har stor relevans än i dag.
– Pjäsen har i många år varit ganska bortglömd, vi känner att vi har kunnat lyfta fram den här berättelsen om vad unga människor gör i desperation i en värld som ter sig alltmer svår. Maratondansen var sin tids dokusåpor och visar hur man kan tänka sig att göra det mesta för att synas. Många ungdomar som har sett pjäsen har själva dragit paralleller till hur det ser ut i dagens dokusåpor.
Hur känns det nu när produktionen gått i mål?
– Jag är alltid ganska melankolisk när det är slut, det är ett avsked till ett gäng och en föreställning. Det är bluesigt, jag har jobbat med Maratondansen i snart ett år.
Samtidigt en blues att vara stolt över.
– Ja självklart är det så. Vi skålar för att något läggs ner och för att något nytt ska komma, så det är i sin ordning. Och vi har fått gott om positiv respons från branschfolk runtom i landet.
Thomas Sundström har översatt och regisserat pjäsen
Speltiden för Maratondansen förlängdes med 20 dagar, från den 7 april till den 27 april.
– Det var bra det, för det var ganska fullt på slutet. Det är lustigt att det alltid blir så, att det ringer som mest på slutet när det är slutsålt. Det är synd, för vi hade platser i mitten av spelperioden där vi hade kunnat fylla mer.
Likt fjolårets produktion "På västfronten intet nytt" har Maratondansen spelats i två versioner, en komprimerad version har framförts specifikt för skolelever i veckorna.
– Det har varit intressant, och de elever som har sett den komprimerade versionen har erbjudits att se den långa versionen fritt. Så det har varit väldigt mycket yngre människor som har kommit med föräldrar eller andra anhöriga och sett föreställningen på helgen, vilket är kul.
Han ser att satsningen på föreställningar för gymnasiet har lett till en föryngring av publiken.
– Teaterpubliken i Sverige är i allmänhet äldre, men vi har en differentierad publik med många yngre även på våra andra föreställningar. Det är jätteroligt att den här satsningen har burit frukt och det arbetet vill vi fortsätta med.
För Länsteaterns del väntar nu närmast en förskoleturné med föreställningen Skrotissarna Nickelina och Nicke. Det är en berättelse som handlar om vänskap och att inte kasta bort saker som är gamla. I huvudrollerna ses Hanna Göland och Lennart Bäck.
– Det är 52 föreställningar i maj med premiär på torsdag, säger Thomas Sundström.