Konflikter? Nej, det vill inte Anna Lundgren kalla de senaste månadernas händelser inom Visby domkyrkoförsamling. Men utvecklingspotential? Ja, det har de. Just nu håller församlingen på med en stor omvärldsanalys för att se vilka behov som finns i samhället. "Vi vet att den psykiska ohälsan ökat i och med pandemin. Hur kan vi svara upp där?"
Efter att den tidigare domprosten Elisabeth Ström arbetsbefriades i början av oktober förra året var Bimbi Ollberg vikarierande kyrkoherde i två veckor. Därefter tog 52-åriga Anna Lundgren över rodret i den då stormiga domkyrkoförsamlingen i Visby.
Sedan dess har hon, som kyrkorådets ordförande Inger Harlevi beskrev det, städat upp och skapat arbetsro.
– När jag fick frågan funderade jag en liten stund.
– Jag kände tidigt att jag har en del att bidra med. Jag har 29 års erfarenhet i ryggen av att vara präst och jag har varit arbetsledare på nationell nivå. Sedan har jag sett allt gott som finns i församlingen. Då var det inte så svårt att säga ja.
De senaste månaderna har kyrkans arbete dock hamnat i skuggan av de konflikter som kantat församlingen. Konflikter, ja, i alla fall i många gotlänningars ögon. Men Anna Lundgren ser det hela i ett annat ljus:
– Jag delar inte den mediala bilden, jag har inte upplevt några bråk. Det jag ser är otroligt engagerade medarbetare och förtroendevalda som bär på en jättekraft att vilja vara med och bygga det goda samhället och att vara kyrka i Visby. Men det finns alltid plats för utveckling.
Det har gått ganska exakt ett år sedan Anna Lundgren flyttade tillbaka till Gotland, efter 38 år på fastlandet. Hennes utpräglade gotländska skvallrar om uppväxten i När, där hon bodde med mamma Christina Nilsson som jobbade på När skola och pappa Kjell Nilsson som var präst i När och Lau församling. Som 14-åring flyttade hon till Roslagen, där pappa fått jobb som kyrkoherde.
– Men jag har alltid längtat tillbaka till Gotland.
För 15 år sedan köpte hon och maken Gunnar ett sommarhus i barndomssocknen. Men innan ett permanent flyttlass gick till Gotland hade hon hunnit med 20 år som präst i Gamla Uppsala församling, och flera år som chef för diakoni och hållbar och utveckling inom Svenska kyrkan på nationell nivå.
Var det en självklarhet att följa din pappas fotspår?
– Nej, men jag har alltid vetat att jag vill arbeta med människor. Ett tag studerade jag sociologi i Uppsala. Men så började jag, lite trevande, läsa teologi och då blev känslan starkare för kyrkan.
Under intervjuns gång kommer en man fram och frågar om Anna om han kan hjälpa honom att hitta en sovplats för natten.
– Absolut, vänta lite bara så hjälper jag dig snart, svarar hon.
Mannen behöver inte vänta länge innan han fått hjälp av Annas kollegor.
– Det är få platser i samhället där alla kan känna sig välkomna. Kyrkan är en sådan plats. Den finns till för alla, inte bara medlemmarna, säger Anna och tittar upp mot domkyrkans tak innan hon fortsätter:
– De här väggarna rymmer så mycket, från den mörkaste sorgen till den största glädjen. Kyrkan ger mig hopp och tilltro, och det vill jag dela med mig av.
När Anna inte är i tjänst tar hon varje chans hon får att umgås med sitt två månader gamla barnbarn Nils. Sedan underhåller hon sig gärna med grannlåtsbroderi, sång och spel på pianot i hemmet.
Efter en hel del formalia är det nu klart att Anna kan tillträda tjänsten som tillförordnad domprost den 29 januari. En tjänst hon kommer att ha fram tills årsskiftet, om inte en ny domprost hinner anställas innan dess.
– Jag är en team-människa som tror på olikheter, att vi människor kompletterar varandra. Jag vill att våra olikheter ska bli tydliga, så att vi kan ta vara på dem. Jag vill att alla blommor ska få blomma.
Hon pausar, sedan säger hon:
– Jag är nog en ganska vanlig människa.
Kanske är det de gyllene orden för hur en domprost i Visby domkyrkoförsamling ska vara.
Kommer du att söka tjänsten när den blir utlyst?
– Om jag och Gud vill.