Hon älskade det, säger hon, den till Gotland nyss till dels flyttade.
Älskade att helt inneslutas i den där bubblan av ljud, på Lundell-turnéerna, på Wilmer X-inspelningarna och allt det andra.
Där fanns nerven, känslan av att sväva, som i ett eget universum.
”Ha, ha, som om man skulle kunna spela för högt!” skrev hon i en dagbok hon sparat. Lack som hon var på arrangören som bad dem sänka när hon ny i branschen, tidigt 80-tal, spelade med bandet Rost.
För det var ju så det var, det kunde verkligen inte bli för starkt.
Tills den där konserten i Sundsvall för snart 25 år sedan, en av så många konserter. Mrs Soul and her Marshmallows, stort band, blås, ös och överdriven volym i en kaklad lokal…
– …och jag kände plötsligt bara panik! Det hände något i öronen, ljudet gick rakt in i huvudet, helt ofiltrerat, jag ville bara bort!
Vi pratar om det i den här intervjun. Om tinnitus, om sorgen efter den förlorade tystnaden, om den yrkesskada som tvingade henne att ändra hela livet.
Men också om att hennes hörselskador med tiden trots allt fått en mening.
Maria Blom är sedan två veckor verksamhetsledare för Kulturföreningen Roxy. Hon delar sin tid mellan Nacka och en hyrd stuga just norr om Visby. Det är en dröm som slagit in, en dröm om Gotland som hon burit i alla tider, vi ska få veta mer om den.
På 80- och 90-talet var Maria Blom i det musikaliska smöret. Hon och kollegan Ebba Forsberg blev en slags huskör, inte minst för skivbolaget EMI.
Hon sjöng med allt och alla, 150 skivinspelningar, du som har cd eller vinyler kvar, läs på konvoluten och hittar med säkerhet hennes namn; Bäckman och Hylander, Wilmer X, LeMarc, Eldkvarn, Imperiet, Lundell…alla.
Och det var inte ens dit hon strävat, säger hon.
Maria skulle bli konstnär, konsten var hennes första kärlek. Hon hade för all del en Sweet-affisch på flickrumsväggen i Kungsbacka, men i första hand hängde där Picasso och Toulouse-Lautrec-planscher.
– Det var målandet som skulle bli min grej, teckningar, akvareller. Jag målade jämt, och målar nu också, för övrigt. Det har alltid funnits som en trygghet att vila i.
Så därför, när hon var 20, flyttade hon till Stockholm för studier på Nyckelviks konstskola, bort från mamma, ”Kungsbackas näktergal” kallad, och pappa, diversearbetaren som en gång varit frisör på Amerikalinjen.
Ut mot framtiden och det som väntade där.
Och det var där livet sedan också kom att hända, men alltså inte som hon tänkt sig.
Istället slirade hon en kväll i det unga 80-talet in på en efterfest med bandet Rost (”Haha, som om man kan spela för högt!”, du minns), drog en blues på en lånad gitarr och så…ja, så bara var hon i branschen.
Ungefär så. Hon hann själv inte riktigt med.
Hon hann själv egentligen inte med.
– Plötsligt ringde Joakim Thåström och ville ha mig till en inspelning med Imperiet. Jag fattade ingenting, jag minns jag cyklade från min etta i Ektorp till Mistlurs studio i Vasastan för att jag inte hade råd med bussen.
Och så där fortsatte det – vi skissar lite här – år efter år, inspelning efter inspelning, turné efter turné med volymkontrollen på elva.
Men låt oss nu stanna upp här för ett ögonblick och titta på statistiken, ty den talar sitt eget högljudda språk.
Omkring 1,5 miljoner svenskar har i dag problem med tinnitus, 150 000 så svårt att det påverkar deras dagliga liv.
Detta ger också siffror från Musikerförbundet vid handen. Hälften av dess medlemmar har någon slags hörselstörning. Bland de som ägnar sig åt rock och jazz så många som tre fjärdedelar.
Men inte bara musiker har besvär. Lärare och tandläkare/sköterskor är andra yrkesgrupper som är överrepresenterade.
Tinnitus innebär att du hör besvärande ljud i öronen som andra inte kan höra. Kan uppstå i alla åldrar, de vanligaste orsakerna är att bullers. Innerörats sinnesceller har då skadats av ljudvågorna, vid extremt höga ljudnivåer kan det räcka med ett tillfälle. Sinnescellerna går inte att reparera. Detta upplyser sajten 1177 Vårdguiden.
Sedan den sena 90-talet är Maria Blom en pinne i den statistiken, det var priset att betala för att hon gjorde det hon älskade.
För så fungerar alltså tinnitus: du klarar de starka ljuden...tills du inte klarar dem längre och då finns ingen återvändo bort från brusande, tjutande, ylande och susande.
– Ta bara Lundell-turnéerna, Ebba och jag stod så här nära monitorerna som blåste på fullt och hade en kraschsymbal i öronhöjd. Inte tänkte jag på riskerna med det!
Inga tankar alls, jag menar det måste ringt i öronen efteråt?
– Det gjorde det ju, men det försvann efter ett tag, det var inget med det. Jag minns Sten Booberg, gitarristen, sa åt oss att använda öronproppar, men vadå? Då tappade vi ju känslan.
Så lite hon visste då, så mycket mer hon vet nu, efter den där konserten i Sundsvall.
Då när det aldrig slutade ringa och skära i huvudet och då hon så sakteliga och motvilligt insåg att det här...ja, det här var nog slutet.
1952 gav amerikanske avantgardekonstnären John Cage ut stycket ”4.33”, skrivet för instrument i tre satser. Det spelades dock oftast på flygel. Eller rättare: spelades inte. I fyra minuter och 33 sekunder är det helt tyst. Finns på Youtube.
Vi sitter i tystnad, inte ett hörbart ljud i den gamla järnvägsstationen i Visby där Kulturföreningen har sina lokaler.
I Marias huvud finns i dag ett ständigt brus och ett antal höga toner, men långt ifrån som när det var som värst. Åren har lagt som en hinna över det värsta oväsendet.
Öronen kan läka, åtminstone till att göra livet uthärdligt. Det är hennes vetskap och övertygelse. Att vistas i tystnad är plåstret.
Men där i början kantrade hela tillvaron, djävulens orkester slutade aldrig låta; ljudflimmer och högfrekventa, skärande toner dygnet runt.
Och dessutom den fysiska smärta som oväntade ljud innebar:
– Jag förstår verkligen att ljud kan användas som tortyr. Jag kunde inte åka tunnelbana eller buss, inte sjunga, inte diska eller torka håret, inte skratta, slog någon ihop två glas skar det i öronen och det värsta…
Ja?
– Det värsta var att inte kunna trösta min son som var liten då, jag kunde inte hålla honom i famnen när han var ledsen för då skar det som knivar i huvudet.
Det är ett högt pris.
– Ja, säger hon, sitter tyst länge. Oerhört högt.
Maria har för övrigt två söner, en av dem, Aron, är i en begynnande artistkarriär. Han har nyligen givit ut kritikerhyllade låten ”Six Years” och spelar i Vårdklockans kyrka i kväll (lördag), på Kultur i natten. Arons pappa heter Ola Nyström, gitarrist i Weeping Willows, och vars föräldrar Osborn och Ingrid är Fåröbor av ohejdad vana. Det är en anledning till Marias kärlek till Gotland, vi kommer till fler.
I arbetet med den här artikeln har jag pratat med flertalet lokala musiker, ytterst få tycks opåverkade av hörselproblem, vilket också statistiken ger vid handen.
Janne Bertholdsson är en av dem. Nyligen publicerade Di Sma-rösten följande inlägg på Facebook:
"Min tinnitus har på senaste tiden blivit riktigt jävlig. Hur handskas ni mer er? Svårt att sova med en tandläkarborr i ena örat".
Svar och tips kom i mängd; minska stressen, sov med radion eller andra avledningsljud på, skaffa ett porlande vattenfall vid sängen. Allt detta fullt användbara medel, visar vetenskapen.
Bakgrundsljudet började göra sig påmint för kanske tio år sedan, berättar han när jag tar kontakt.
– Jag höll på mycket med mina demos då, satt med hörlurar och spelade kanske rätt starkt, jag vet inte, men om kvällarna när det blev tyst var det som om något elektriskt surrade i lägenheten, säger han.
Det var det inte, han kollade tänkbara ljudkällor.
Sedan dess har problemen stegrats. 55 år på scen lär ha gjort sitt till, tänker han.
– Det låter som ett brus blandat med, ja, vad ska jag säga…en ilsken tandläkarborr. Det har gått från hanterbart till riktigt jävligt.
Han har tid hos en audionom för utredning. En gång tidigare har han varit på undersökning men upplevde då att han inte blev tagen på allvar. Som att han fabulerade.
Men allvar är det, nu mer än tidigare.
Jag tänker: Så många gånger och i så många sammanhang som jag haft ont av att ljudet är för starkt. På konserter, i butiker, på restauranger. Jag kan inte minnas att jag någon gång tyckt det varit för svagt.
Och allvar var det alltså och för Maria Blom som faktiskt tvingades lämna scenen och skola om sig till projektledare. 1999 bildade hon så, tillsammans med artistkollegan Marianne Flynner, föreningen Ammot, Artister mot tinnitus.
De hade då tillbringat en Hultsfredsfestival delandes ut öronproppar till publiken.
På en plats där Maria tidigare rockat på scen i Ulf Lundells band stod hon nu i LO:s tält i festivalens ytterområde.
Om det blev succé? Yes. 25 000 hörselskydd gick åt…och Maria insåg att…
– …det här måste vara ett jätteproblem. Och då bildade vi Ammot.
Under många år reste Maria land och rike runt och höll föredrag. För vuxna men också på skolor och förskolor.
Över 30 000 barn fick genom åren stifta bekantskap med Ljudhjältarna Tone, Ljudit och hårcellen Ellen. Allt i förebyggande syfte.
Hon använde – och använder – sig själv som avskräckande exempel, och det är i detta arbete hon trots allt hittat en mening med sin hörseldefekt; att vägleda.
Ammot som förening har upphört men utbildningsarbetet har Maria fortsatt med via Musikerförbundet och Sveriges orkesterförbund.
– Hörseln är inte en oändlig resurs, jag blir så in i hjärtat ledsen när jag träffar barn som fått tinnitus på sitt första skoldisco. Med lite större kunskap kan vi förhindra sånt. Spara dina öron till det du verkligen vill höra, är mitt budskap.
Och vad vill du höra?
– Just nu ingenting, skrattar hon. Oftast ingenting. Eller jo, min son som sjunger och spelar gitarr i vardagsrummet.
Det är så?
– Ja. Jag lyssnar inte särskilt ofta på musik och gör jag det är det via mobilen, utan hörlurar eller externa högtalare. Det är vad jag klarar. Det jag njuter av mest är tystnaden, trots min inre orkester, och det har tagit tid för min pojkvän att förhålla sig till.
Vilka ljud tycker du trots allt om, berätta!
– Jag älskar vindens sus i löven, lugna vågskvalp, en vacker akustisk gitarr, kärleksfulla röster...de små ljuden i vardagen, de som öronen är dimensionerade för. Och som finns här, på ön.
Ön, ja. Älsklingsön. Och här är hon nu, Maria. På Gotland, till slut.
Kärleken har varit konstant sedan hon första gången, under åren på konstskolan, hamnade i Rute. Aldrig hade hon sett något så vackert, säger hon, och minns sig sittandes vid vägkanten målandes cikoria och blåeld.
Sedan mötte hon Ola Nyström, redan nämnd.
Och genom åren har många turnéer burit hit. Stora produktioner då, i en annan tid. Nu mer lågmält, ty hon har kunnat återvända till scenen och bland annat framträtt på Visbyfestivalen.
– Nu omger jag mig med musiker som vågar spela tyst, som hon säger. Visor, akustiskt. Det har faktiskt utvecklat mitt skapande, att jobba mer med nyanser.
Men aldrig tidigare har möjligheten givits att verkligen bo på ön på riktigt, inte förrän nu. Även om hon för all del pendlar.
– Så när den här chansen dök upp…alltså, jag var bara tvungen att säga ja! Visst är det underbart.
Föreläsningar och filmer om tinnitus och ljudkänslighet som Maria producerat i finns, för den som vill, att se på Youtube.
Vad kan man då göra för att komma tillrätta med sin tinnitus?
Jodå, det finns en verktygslåda, låt oss öppna den här på sluttampen av artikeln.
Det bästa är förstås att förebygga och se till att aldrig få hörselskador, men om:
– Till att börja med, vila från starka ljud, hörseln kan återhämta sig men det tar tid.
Meditation och avslappning är av vikt liksom att helt försöka undvika stress. För egen del använder hon ett buddhistiskt chant, det fungerar som inre massage.
– Är du musiker, tänk över ljudmiljön i förebyggande syfte. In med tyg och dämpande material i replokalen, öva oförstärkt och ta ofta pauser.
Så med din bakgrund, hur mår du nu?
– Bra. Jag mår bra. Ljudkänsligheten är kvar och bruset och pipen, men det går att hantera. Och kan jag genom den här intervjun få bara någon enda att ta hand om sin hörsel är jag så himla glad.