Det var en förbipasserande som i ottan larmade 112 sedan rök setts stiga mot skyn.
När de första enheterna från räddningstjänsten anlände var Muramaris, fem kilometer norr om Visby, redan övertänt och katastrofen ett faktum.
Insatsledaren Mikael Pettersson ledde initialt räddningstjänstens arbete. Hans beslut att inte spola vatten kom, på sikt, att bli räddningen för kulturskatten.
Slås vatten på spricker kalk- och sandstenen i huset och blir otjänlig som stomme. Istället lät man det som kunde brinna göra det.
Men egentligen fanns det inga alternativ, säger han när vi tio år senare ses på brandplatsen. Kallt som den dagen, men ingen snö, ingen halka längs den smala vägen som gjorde den svår med den stora släckbilen:
– Det var redan så pass övertänt när vi tog oss ner på den smala vägen, vi såg att det mesta av inredningen redan brunnit. Det syntes inga möbler, ingenting. Och hade vi sprutat på vatten hade byggnaden inte gått att bygga upp på nytt.
Men det var förstås inget de visste då.
Ett annat hänsyn att ta är den mängd vatten som skulle krävas för att släcka elden. 100 kubik hade inte varit nog, förorenat vatten som i så fall sannolikt skulle gå ner i grundvattnet.
Det är en variabel att ta hänsyn till i varje släckningsarbete.
Så sett i efterhand, det var de rätta besluten som togs den morgonen, det har tiden visat.
Jonatan Ahdrian avlöste efter någon timme Mikael Pettersson som ledare för insatsen. Han kunde inget annat än att fullfölja kollegans inriktningsbeslut och låta byggnaden brinna.
Istället riktades arbetet in på att rädda omkringliggande hus på tomten. Hettan från branden gjorde dock insatsen riskfylld. Stycken av taket närmast exploderade och stenskärvor sköt i väg som projektiler.
– Mitt i allt elände som det verkligen var den dagen fanns ändå ett hopp. Jag träffade ägarna här under förmiddagen, och mitt i bedrövelsen fanns ett hop.
Många reagerade med sorg och bestörtning. Lars Sjösvärd var vid tiden chef för Gotlands museum. Han sade så här till GT:
– Det är helt enkelt för jävligt. Muramaris är en av de mest oersättliga byggnaderna som finns runt Östersjön. Hela byggnaden var ett konstverk.
Museet hade då en tid arbetat tillsammans med ägarfamiljen Amér för att restaurera fastigheten som var förfallen då den köptes 1995.
Fasad, tak och trädgård – en trädgård som designats av konstnären Nils Dardel – hade renoverats samtidigt som satsningar gjorts på att hålla öppet för allmänheten, inte sällan bokad för bröllop och födelsedagsfester.
Nu stod alltså ”Härden vid havet”, vilken är betydelsen av latinska ordet Muramaris, i ruiner. Men det fanns hopp, trots allt. För nog skulle byggnaden gå att återskapa.
Och visst gick det, det vet vi i dag.
Fyra år efter branden var det mesta av grovarbetet klart och restaureringen av Ellen Roosvals skulpturer pågick för fullt. Ellen Roosval som 1915 låtit bygga huset tillsammans med sin käresta Johnny Roosval.
Mycket slogs sönder av tonvis med bråte sedan taket rasat in, men genom ett gediget och tidskrävande pusselarbete lyckades bland annat den unika sandstensspisen, som är central i byggnaden, restaureras.
En del skarvar och några bitar från insidan kunde aldrig hittas, men med 437 originalbitar kunde den återställas i sin ursprungsform.
Jonatan Ahdrian är erfaren brandman, men det slår honom ändå varje räddningsinsats och det just där och då är så många som drabbas och får sin värld förändrad.
Så gick tankarna även den här kyliga morgonen för tio år sedan. Genom åren hade han många gånger promenerat i trakten, nu såg han det förstöras framför sina ögon:
– Att ha varit med då och stå här nu och se det uppbyggt igen, det är ändå fantastiskt. Att det kunde bli så bra till slut, trots den katastrof det var.
Orsaken till branden kunde inte fastställas men fem män stod under sommaren 2013 åtalade för grov mordbrand med åklagarkrav på åtta års fängelse.
Detta ogillades dock. Den 23-årige man som utpekats som den som tände på dömdes tillsammans med en annan av männen till åtta månaders fängelse för stöld. En tredje man dömdes till sex månader för samma brott.
En fjärde man sade sig inte ha något minne av att ha varit på platsen och dömdes till skyddstillsyn. Den man som ska ha varit chaufför ansågs inte ha haft brottsligt uppsåt och friades helt.