Tito Silva har levt halva sitt liv på Gotland, en plats han aldrig kommer att flytta från. ”Jag älskar Chile och mitt folk, men jag vill inte bo där”, säger han. Händelserna den 11 september 1973 bär han med sig genom livet.
Det är i dag den 11 september exakt 50 år sedan folkvalde socialistiska presidenten Salvador Allende störtades av den militärkupp som på några timmar kom att förvandla Chile till en diktatur.
Ingenting var längre som förr, för medborgarna gällde det att vakta sin tunga och framtiden…ja, hur såg framtiden egentligen ut under Augusto Pinochets fascistiska styre?
I 15 år kom Tito Silva att härda ut i sitt land innan han kände att det var dags att fly.
– En nära vän till mig hade en syster i Stockholm, han sade ”följer du med så drar vi”. Och så blev det, ingen fick veta någonting.
Det har gått så lång tid sedan dess, sedan militärkuppen. 1973. Hela 50 år. Men i Titos minne sitter den dagen fastetsad.
Vi ses i den lägenhet där han bor med livskamraten Birgitta, gotländskan han träffade i samband med att han kom till ön den 6 november 1988.
Snart har han levt halva sitt liv på Gotland, han var 36 då, nu är han 71.
– Jag var bara en kort tid i Stockholm, där fördelades vi till flyktingförläggningar runt om i landet. Min vän skickades till Strängnäs, jag till Gotland där jag inkvarterades vid Gustavsvik.
En helt ny plats på andra sidan jorden – men ändå inte.
– Nej, det är lite märkligt men jag kände till Gotland efter att ha gjort ett skolarbete om ön när jag var liten, berättar han.
I Stockholm blev han för övrigt synnerligen väl mottagen. När de sökte asyl bjöd polisen på kaffe! Det var annat än ordningsmakten i hemlandet.
Staden Valparaiso på Chiles kust är belägen tio mil från huvudstaden Santiago.
Men den där dagen, den 11 september 1973. Tito var 21 år och på väg från brandstationen i stadsdelen Playa Ancha i kuststaden Valparaiso – jo, han arbetade parallellt med studierna som brandman – till universitetet för en tenta.
Halvvägs dit stoppades han av aggressiv militär, beväpnad och maskeringsmålad.
– Jag sade att jag måste till universitetet, jag har prov i dag. Men jag tvingades hem ”om du inte försvinner härifrån kommer det aldrig att bli någon tenta för dig”.
General Augusto Pinochet (till vänster) och president Salvador Allende fotograferade den 23 augusti 1973. Tre veckor senare tog Pinochet makten i Chile via en militärkupp.
Han berättar om obehaget, känslan av att veta att något är i görningen men inte riktigt veta vad.
Så småningom, sedan de på brandstationen lyckades få in nyheterna på en kortvågsradio fick de svaret: En militärkupp.
– Militären hade tagit kontroll över all radio och tv, befolkningen fick ingenting veta. Men på några timmar ändrades allt, människor mördades, blodet flöt och över Valparaiso flög de flygplan som sedan kom att bomba presidentpalatset i Santiago tio mil bort.
Tito, hans syster och hennes barn hemma i Chile för många år sedan.
I den statskontrollerade televisionen var Chile från och med nu ett ”fantastiskt land fyllt av möjligheter”, som han uttrycker det, i verkligheten var det något annat.
Utegångsförbud från sex på kvällen till tidig morgon, militär verkade som chef på alla myndigheter, universitetsstudier började kosta pengar och befolkningen tvingades hålla inne sina fria tankar.
– Det fanns öron överallt, man fick hela tiden vara beredd på att dra en lögn, när som helst kunde man stoppas och bli utfrågad om vad som helst.
Han var tvungen att av ekonomiska skäl avbryta sina studier, framtiden blev inte som han ville, han blev inte den där läraren han tänkt sig att bli.
Tito Silva har barn från en tidigare relation kvar i Chile, så även en syster och många vänner.
Året 1988 arbetade han på Skatteverket, det var då hans vän med syster i Stockholm sade ”nu drar vi”. Läget i landet blev mer och mer oroligt, proteströrelserna allt mer högljudda.
Och så blev det, de drog.
– Vi sade ingenting, jobbade som vanligt på fredagen, på måndagen var vi inte där. Då flög vi till Argentina och därifrån till Sverige, det var inga problem, inga kontroller, bara att åka.
Han lämnade efter sig barn från en uppbruten relation, pappa, syster och vänner. Men han ville bort, till något annat, till frihet i såväl tanke som varande.
Med sig hade han de fasor han sett; lik och blod, skenavrättningar. Kanske 50 man uppställda, ”oliktänkande”, smattrande vapen…men inga skarpa skott. Aldrig lämnar den synen honom.
Musiken har alltid haft stor plats i Tito Silvas liv. På lördagen spelade han och några kamrater chilenska sånger i Vårdklockans kyrka.
Halva livet har han nu levt på Gotland, det har blivit hans hemma. Här föddes hans andra kull barn. När sonen Martin för knappt tio år sedan debuterade i FC Gutes A-lag var Tito lycklig.
Fotbollen var Titos sport, han spelade en tid hemma i Chile ”och det sades om mig att jag var ganska bra”.
– Att få se Martin springa in på planen…det var fint.
Någon längtan tillbaka till Chile har han inte, har aldrig haft.
– Jag älskar Chile och mitt folk men jag vill inte bo där. Gotland är min plats, jag fick så underbar hjälp när jag kom av den kontaktgrupp som tog emot oss.
Musiken har alltid haft stor plats i Tito Silvas liv. På lördagen spelade han och några kamrater chilenska sånger i Vårdklockans kyrka.
Det var då 140 chilenska flyktingar som anlände till ön, nu har de allra flesta flyttat härifrån. Tito har försörjt sig inom omsorg och sjukvård men är för många känd som musiker.
I lördags spelade han tillsammans med vänner chilenska sånger i Vårdklockans kyrka. Den förtvivlan som inträdde för 50 år sedan balanserades nu med fest och glädje.