Det var den 14 november som Tommy Wahlgren, tillsammans med hustrun Ingrid och två kompisar, påbörjade drömresan mot Sydafrika. På 10 000 meters höjd ombord på SAS-planet över Tyskland gick han på toaletten.
– När jag kom tillbaka till sätet där Ingrid satt kunde jag inte tala om vad säkerhetsbälte heter och jag kunde inte formulera ord. Hon bad mig läsa högt ur hennes bok – det går inte alls, säger Tommy Wahlgren.
Ingrid såg förvåningen lysa i Tommys ögon. Men någon verklig dödsångest eller rädsla var det inte frågan om.
– Rimligtvis borde jag ha blivit skräckslagen, men rädd blev jag inte. Jag försökte att tyst läsa texter jag kunde i huvudet för mig själv. Hasse och Tage, och Bröderna Byströms begravningslåt – men det gick inte, säger han.
I hela sitt liv har han försörjt sig på talets gåva. Nu fick han inte fram ett begripligt ord. Men efter bara knappt tio minuter släppte den blodpropp som hade orsakat akut syrebrist i hjärnan, en så kallad "tia".
Ingrid ville ringa på flygvärdinnan, men Tommy vägrade och gjorde precis tvärtom mot vad man ska: Varje år drabbas omkring 12 000 svenskar av en "tia" och läkarnas råd är att alltid och omedelbart söka akut vård.
– Aldrig i livet. Jag ville se om jag klarade det själv, säger Tommy och berättar att han vann diskussionerna som uppstod där Ingrid ville avbryta hela Sydafrikaresan.
Efter mellanlandning på Frankfurts flygplats lyfte de ändå mot Johannesburg och två veckors semester och upplevelser.
– Det var en tuff resa med buss och vi gjorde nästan hela Sydafrika med bland annat Krugerparken. Där fick vi efter bara någon timme se "Big five", det var helt fantastiskt, säger Tommy Wahlgren.
På måndagen efter att de hade kommit hem till lägenheten i Visby igen ringde Tommy till sin vårdcentral, för säkerhets skull. Men, nu blev det bråttom:
– Jag fick en tid direkt och skickades vidare till akuten. Där blev det fullt ställ och upp till strokeavdelningen, berättar han.
Genom datortomografi och röntgen av hjärnan kunde läkarna se att en mindre propp i ett blodkärl i hjärnan drabbat Tommy ombord på planet. Han hade dessutom en förträngning i en halspulsåder. Efter att ha åkt 360 mil buss i Sydafrika erbjöds han nu rullstol mellan avdelningarna. Först då förstod han hur allvarlig situationen kunde ha blivit.
– Jag hade nog en jävla tur. Först gjorde jag allt fel, sedan allt rätt som sökte vård, säger han och berättar att han inte legat på sjukhus sedan han sex år gammal vårdades för scharlakansfeber.
Nu blev det tre dygn på Visby lasarett och först för en vecka sedan fick Tommy Wahlgren tillbaka sitt körkort. På recept har han mediciner som han måste äta livet ut: Blodförtunnande, blodfetts- och tryckssänkande preparat.
– Tre tabletter varje dag är ganska lite, det finns de som drabbas värre än jag och jag är nästan hundra på att hälften av alla 75-åringar käkar mediciner, säger han.
Innan Tommy Wahlgren skrevs ut och fick lämna lasarettet träffade han en överläkare.
– Hon tittade mycket allvarligt på mig och sa att hon visste att jag är en man som har minst fem bollar i luften. Nu var det hennes order att bara ha en boll i luften åt gången, säger han.
Domen från läkaren tog Tommy på största allvar. Till årsmötet i Gutamålsgillet i mars har han avsagt sig omval, efter 13 år som ordförande. Men en del av de mindre uppdrag som han sedan pensionen från Svenska Spel för 13 år sedan tackat ja till överväger han att ha kvar.
– Man får erkänna att man är på sista kvarten av livet nu, säger han och berättar att han hittills levt efter mottot att det oftast är roligare att säga ja än nej.
Forskning har visat att en av tio som får en "tia" drabbas av större stroke inom ett par dagar. Efter blodproppen i luftrummet över Tyskland uppmanar Tommy Wahlgren andra att lyssna bättre på sin kropp och dess signaler.
– Det är bättre att kolla upp en sak för mycket, men det får inte bli någon hypokondri bara för att hjärtat råkar slå ett extra slag, säger han.
Läkarna har ordinerat Tommy att fortsätta leva så som tidigare, men med mindre stress. Han tänker fortsätta att spela innebandy tillsammans med gamla fotbollsdomarkompisar, och gärna ställa upp och döma knattefotboll om det behövs.
– Jag har ingen Bucket List kvar – vi har varit bra på att ta vara på livet och resa. Vi hoppas kropparna hänger med så gott de kan, säger han.