Tove Eloa Öberg har saknat sin mördade bror Niklas i 25 år. Tavlorna på väggen har hon målat själv, att jobba mot psykisk ohälsa har blivit en del av hennes jobb.
En vecka efter mordet på Ing-Marie Wieselgren stannar människor vid det enorma havet av blommor som bildar cirkeln vid minnesplatsen på Donnersplats. Någon lägger ner en blomma, andra läser de personliga hälsningarna till henne. En av dem är Tove Eloa Öberg, själv drabbad av mord på en anhörig och starkt engagerad i arbetet kring psykisk ohälsa.
– Första rubriken var mordförsök. Det kan jag och min familj verkligen relatera till, säger hon och berättar hur hon som många andra först sent på kvällen på onsdagen under Almedalsveckan fick reda på vem offret var, och att Ing-Marie då hade avlidit av sina skador.
Som nationell samordnare för psykiatrifrågor på Sveriges kommuner och regioner var Ing-Marie Wieselgren en offentlig person. Ofta stod hon på barrikaderna för snabb och tidig hjälp med insatser till de som drabbas av psykisk ohälsa. Tove berättar att hon mött Ing-Marie flera gånger i digitala sammanhang, där hon som samordnare varit drivande på SKR och hållit i många seminarier.
– Det har alltid varit himla tydligt hur mycket kompetens hon har haft, både hjärta och hjärna. Och ett driv som lyst igenom henne och strålat ut – om psykisk hälsa och att få rätt vård, säger Tove Eloa Öberg och berättar hur hon sörjer Ing-Marie som den varma person hon var, men också känner den sorg hennes anhöriga och vänner nu upplever.
Mediernas rapportering om mordet den kvällen, med rubriker som innehöll ord som Mord och Visby, väckte känslor och starka reaktioner även hos Tove – som varit med om samma sak tidigare.
– Den 22 juni var det 25 år sedan Niklas gick bort. Varje årsdag är speciell, men i år lite extra eftersom han skulle ha fyllt 50 i år, säger hon och berättar hur minnena alltid finns där, och faktiskt också har påverkat stora delar av hennes eget liv.
25-årige Niklas jobbade som personlig assistent och hade nyligen fått lägenhet på Gråbo. Tove berättar hur han den söndagskvällen hade två tjejkompisar hemma på middag, plus en bekant som tillfälligt bodde på hans soffa.
– De käkade typ makaroner och köttbullar. Den här bekante killen fick besök av ytterligare en person och när någon skulle ringa ett samtal blev personen paranoid och trodde att han skulle anmälas till polisen.
Ing-Marie Wieselgrens ord "När jag inte orkar så orkar du. När du förtvivlar hoppas jag för dig också" är ord och meningar som Tove Eloa Öberg önskar ska leva vidare länge efter hennes död.
Tove skulle senare den sommaren fylla 14 år. Hon minns hur hon fick vara med under delar av rättegången, som slutade med en livstidsdom, och också läsa polisens mordutredning för att bearbeta vad som hänt. För den vanliga middagen i lägenheten på Gråbo slutade i tragedi och mord.
– Personen som var där drog fram en stor kniv som han hade med sig. Han höll alla kvar i flera timmar och ingen fick lämna lägenheten. Niklas skulle lugna ner honom, men blev stucken flera gånger. Både framifrån och personen slutade inte även när Niklas låg ner. Niklas förstod och bad för sitt liv, men blev stucken jag tror det var 13 gånger, säger Tove Eloa Öberg och berättar hur någon av de andra lyckades fly och larma polisen, som kunde gripa gärningsmannen.
Tove Eloa Öberg mötte Ing-Marie Wieselgren på digitala seminarier och hyllar hennes betydelse. Att jobba mot psykisk ohälsa är även en del av Toves vardag.
Tidningar och radio berättade nästa morgon om mordet, men familjen hade ännu inte fått veta.
– På måndagsförmiddagen kom det två poliser till pappas jobb. Han fick sedan köra hem själv och berätta. Jag minns hur jag satt ute på altanen och skrev, när mamma som klippte gräsmattan stängde av klipparen, säger Tove Eloa Öberg och berättar hur ofattbart ett besked om att en familjemedlem plötsligt mördats är att ta in, och att varken hon, hennes övriga syskon eller föräldrarna erbjöds samtalsstöd.
Mycket har hänt på 25 år. Direkt efter mordet på Ing-Marie Wieselgren höll Visby domkyrka öppet, med flera präster och personal på plats för samtal och stöd.
– Jag tror att det var väldigt bra, vare sig man gick dit eller inte, för att se att det öppnas en plats för att hedra den som gått bort, och att det finns en plats för samtal. Som socionom vet jag att tidigare upplevelser hos andra kan bli mer levande och att man kan ha minnen av tidigare förluster, säger hon om människors reaktioner.
Blommor, blommor och personliga hälsningar. På minnesplatsen på Donnersplats stannar många upp för en stunds eftertanke, vid havet av buketter på gatan.
Tove Eloa Öbergs yrkesliv har till stor del påverkats av mordet på hennes bror. Så även deras pappa Gunnars. Han gick bort 2012, men ägnade sig i flera år åt att åka runt i öns skolor och föreläsa. Dessutom startade han Niklas fond mot våld och droger som samlade in pengar till viktiga ändamål.
– Jag kan se att de frågor jag brinner för är relaterade till psykisk hälsa och förebyggande arbete. Mitt val att bli socionom kom bland annat ifrån min brors bortgång, i någon idé om att ”rädda världen”, inledningsvis. Då trodde jag att jag skulle jobba inom kriminalvården, säger Tove och berättar att det bara blev tio pass under utbildningen och att det inte alls var hennes grej.
Istället jobbade hon i flera år som enhetschef och verksamhetsutvecklare hos Region Gotlands socialförvaltning. För fem år sedan startade Tove Eloa Öberg eget, och hjälper sedan ett år tillbaka på heltid människor genom olika typer av svårigheter. Hon driver också två poddar, Popcornpodden och Självmordspodden.
Att våga prata om livets mening och psykiskt mående är viktigt, menar Tove Eloa Öberg. Både hennes bror och Ing-Marie föll offer för människor med koppling till psykisk ohälsa. Hon tänker också på gärningsmännen.
– Personen som mördade min bror växte upp i en miljö där han som barn inte fick det han behövde. Har man den starten har man inte lika många val på sin palett. Kan vi bidra till att människor mår så bra som möjligt kan vi troligen också drastiskt minska behovet av droger, säger hon och menar att det och psykisk ohälsa ligger bakom en del av de grova brott som sker.
Donners plats har blivit en minnesplats över mördade Ing-Marie Wieselgren. Tove Eloa Öberg är en av de som sörjer, och minns hennes livsgärning för ökat psykiskt mående. I år är det 25 år sedan Toves bror Niklas mördades i Visby.
Tove Eloa Öbergs råd till den som känner sorg och nedstämdhet, eller bär på trauman av tidigare upplevelser, är att försöka hitta bra sammanhang att vara i och människor som kan ge dem stöd.
– Det är friskt att reagera med sorg och oro. De reaktionerna är friska krisreaktioner, i en tid när det annars ska vara "tummen upp" på allt. Men håller det i sig över tid, om man fastnat i det under ett par veckor eller en månad, då kan man behöva vända sig till exempel till sin vårdcentral för hjälp.
Att finnas för den som drabbats, och att föra Ing-Marie Wieselgrens ord "När jag inte orkar så orkar du. När du förtvivlar hoppas jag för dig också" vidare, det menar Tove nu är viktigt. För även om det värsta drabbar en finns ett ljus i tunneln framåt.
– Det är okej att prata om sånt som skaver. Jag tycker att jag har ett rikt och bra liv, det kan man ha även om man varit med om svåra saker.