05:38. Så dags ska bussen vara på rull från depån på Lundbygatan mot Hemse. Bertil Johansson har koll på klockan, och på alla hållsplatser längs samtliga öns busslinjer utom en.
05:38. Morgontidiga lastbilschaufförer är den enda trafiken på Lundbygatan i Visby när 10:ans buss rullar tom mot Hemse. Men hemma hos Bertil Johansson ringde väckarklockan redan klockan 03:15.
– Jag har en hund som ligger i sin egen säng jämte min. Då går vi promenad och sedan läser jag tidningen, säger han och berättar att det sedan är dags att sätta sig på cykeln för de tre kilometrarna till jobbet och bussdepån på Lundbygatan.
Ofta är Bertil på jobbet redan vid 05-tiden, alltid med lätta steg och sol i sinnet.
– Vilken morgon! säger han och rattar den gula bussen söderut längs 142:an.
Annan yrkestrafik, lastbilschaffisar och busskollegor, kan räkna med att alltid få ett leende och en vinkande hand från Bertil. Bakom ratten trivs han, så bra att han aldrig har kunnat sluta trots att pensionsåldern passerades för 13 år sedan.
– Vad skulle jag annars hitta på att göra? Jag bara fortsatte och jag har trivts så jäkla bra. När jag fyllde 65 hade några passagerare köpt blommor, men de kunde ju inte veta att jag inte tänkte sluta.
1965 började Bertil Johansson köra lastbil hos Nybergs.
– Då hade vi 6.38 i timmen. Man hade inte ens 50 kronor dagen, men det var fullt betalt, säger han.
Efter 20 år med grus och annat i lasten var det Bertils gamla skolbusschaufför från 1:an och 2:an i Follingbo skola som fixade jobb åt honom i stadstrafiken. Därefter blev det landsbygdstrafiken. I dag kan han varje hållplats och har kört alla linjer utom en.
– Linjen över Hellvi har jag aldrig kört, säger han och tittar ut över åkrarna i Hejde i den tidiga morgonen.
Här är gott om rådjur. Bertil berättar att han varit nära många gånger, men tack och lov sluppit såväl kollission med dem som att krocka med något annat under sina år bakom ratten. Ändå gick det illa en sen kväll i stadstrafiken i Visby.
– En narkoman klev på och i Pilhagen kom han fram och gav mig en smäll så jag svimmade av, säger han och berättar hur den våldsamma mannen satt grensle över honom och slog en gång till, när han kvicknade till.
En passagerare i bussen hade larmat polisen. Våldsverkaren hade försvunnit, men kunde senare gripas med hjälp av polishund.
– Det var tre poliser som brottade ner honom, så stark var han, säger Bertil Johansson och berättar att han fick 10 000 i skadestånd efter misshandeln på jobbet.
Det blev rättegång, och när domen förkunnats kom den dömde fram och tog Bertil i hand.
– Han bad om ursäkt för sitt beteende, säger han och berättar att han tyckte att det ändå kändes bra.
Bertil är inte ensam om att vara till åren bland chaufförerna hos Bergkvara buss.
– Man tror nästan att man kommit in på hemmet när man kommer in för att hålla frukost, säger han och skrattar.
Att ta busskort kan kosta 80 000 kronor. Behovet av nya är stort och ofta erbjuder sig en arbetsgivare att betala för utbildningen.
Vi passerar Linde, där Bertil pekar på det gamla skolhuset där han några år gick i skolan.
– Jag gick bara sju år i skolan, säger han och berättar om två klasser i kommunhuset i Hemse, innan han 1957 som den första årskullen fick vara med att inviga då nybyggda Högbyskolan.
I dag har två generationer skolbarn fått skjuts med Bertil till skolan.
– Ibland kommer det fram någon som själv är föräldrar och säger "Den farbrorn har jag åkt med när jag gick i 1:an eller 2:an", säger han och berättar att han älskar samtalen med andra passagerare.
Klistermärket "Samtal med föraren förbjudet under färd" struntar han i.
– Här på Gotland har vi lite andra regler, säger han och berättar att det hänt att han stannat för att någon blivit kissnödig, något som han menar vore otänkbart i Stockholm.
Vägens gentleman Bertil Johansson hälsar självklart på kollegorna, men också på lastbilschaufförer han möter, och det blir en hel del de fem milen till Hemse.
Två av Bertils tre söner körde en period också buss. Micke kör fortfarande skolbarn, men Peter har sadlat om till annat. Bertil har kört på övertid som timanställd.
– Jag ställer alltid upp när chefen Henric ringer, säger han och berättar att det mest är hans fru som vill att han ska sluta jobba – innan 80-årsdagen.
Så blir det, för torsdag är sista arbetsdagen efter 56 år bakom ratten. Huset på Ölandsgatan är sålt och att bli stillasittande i lägenhet lockar inte Bertil. Han cyklar flera mil i veckan, kör gärna någon av sina Mercedes-bilar, men har lovat sin chef att hoppa in extra vid behov.
Robin Karlsson är en av kollegorna som tvivlar på en förestående pensionering:
– Bertil är säkert här på fredag morgon igen!