Vaccinet kom för sent för Barbro Hejdenberg Ronstens syster, men andra liv har kunnat räddas. Så här långt har Barbro gett 3 500 sprutor. Det är mer än var tjugonde vaccindos på Gotland.
Barbro Hejdenberg Ronsten anmälde sig till tjänstgöring direkt när vaccinationerna mot covid -19 startade. Hon är 72 år och efter några år som pensionär var det med glädje som hon drog på sig arbetskläderna igen. Uppdraget har inneburit många kära återseenden av gamla kollegor som hon har jobbat med under sina år inom sjukvården på ön.
– Region Gotland är annars styvnackade. Efter 67 års ålder får vi inte jobba, men nu är det pensionärerna som bär upp det här, säger Barbro.
Men det fanns fler skäl till att Barbro engagerade sig i vaccineringen:
– Min syster dog i covid bara några dagar innan vaccinationerna startade. Det bidrog till att jag hemskt gärna ville hjälpa till, säger Barbro och fortsätter:
– Hon var 85 år och bodde hemma, men så var hon några dagar på kortis och där blev hon sjuk med en gång. Som 85-åring har man levt ett långt liv, men det kändes ändå som ett snöpligt nederlag att hon skulle bli sjuk och dö så nära vaccinationerna.
Barbro började vaccinera i slutet av januari, när vaccinet ännu bara riktades till de allra äldsta. Många av dem tyckte att det var onödigt att de skulle få vaccin.
– "Jag sitter ju bara ensam här", sa de. Många tyckte att det första vaccinet istället skulle gå till poliser och lärare och andra utsatta grupper, minns Barbro Hejdenberg Ronsten.
I takt med att vaccinbokningen har öppnat för nya åldersgrupper har reaktionerna förändrats.
– När vi kom ner under 80 år mötte vi en tydlig tacksamhet. Ett väldigt vanligt utrop var att "nu kan jag få träffa mina barnbarn igen!". Det var dem som de hade saknat mest.
Vaccinbokningen är idag öppen för grupper som inte löper så stor risk att själva bli allvarligt sjuka, men tacksamheten finns kvar.
– Många tycker att vaccineringen är högtidlig. Det kom en tjej i fin klänning. När jag påpekade det sa hon att det här var en speciell händelse. En del blir rörda också. Jag har mött rätt många tårögda män som säger "äntligen".
Barbro Hejdenberg Ronsten valdes 2019 till förbundsordförande för Riksförbundet för social och mental hälsa. Hon ser att förbundets medlemmar har förlorat fasta punkter i sin vardag.
Barbro Hejdenberg Ronsten gillar att vara med där det händer. Hon har jobbat som sjuksköterska både på Gotland och ute i världen. Hon har också varit både vigselförrättare, begravningsförrättare och kommunpolitiker – bland mycket annat.
– Jag är nyfiken och vill lära mig saker, förklarar hon.
Och vaccinering har hon varit med om förut. Barbro var med 2009 när hela Sverige skulle vaccineras mot svininfluensa. Men då var det annorlunda.
– Det var massor av folk ute i bygdegårdarna. Begrepp som "karantän" och att man skulle isolera sig fanns inte.
Ett av Barbro Hejdenberg Ronstens senaste uppdrag är att vara förbundsordförande i Sverige för Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH. Det här är en grupp som har fått lära sig vad ordet isolering innebär under pandemin. Kamratstödet ute i lokalföreningarna har upprätthållits, men fasta punkter i vardagen har försvunnit för många:
– Dagliga verksamheter har lagt ned under pandemin och på grund av smittrisken har man fått mindre individstöd.
I mitten av september beräknas alla vuxna svenskar ha erbjudits minst en vaccindos. Barbro hoppas att det innebär lättnader för medlemmarna i RSMH och oss alla. För egen del är hon sugen på kunna resa utomlands och jobba igen:
– Jag hoppas och tror på utlandsresor efter det här, avslutar Barbro Hejdenberg Ronsten.
Barbro Hejdenberg Ronsten var med redan i vaccinationskampanjen mot svininfluensan 2009. Skillnaderna mellan nu och då är stora.