I två år var gotländska Somar Al Naher, hennes sambo Mikael Färnbo och dottern Selma bosatta i Beirut. Sedan ett år är de tillbaka i Sverige och just nu på besök hos Somars föräldrar på Gotland. Det var hennes pappa som berättade att han fått en nyhetsflash om en explosion i Beirut.
– Jaja, sa jag, det brukar ju hända lite nu och då. Men han svarade att det här är något annat, berättar Somar.
Det var först när bilderna av explosionen dök upp på nyhetssajter som Somar och Mikael verkligen förstod vidden av det hela.
– Jag såg bilder från vår gata, det gick inte att känna igen sig. Men så fick jag se en skylt från vår pizzeria, då började jag gråta.
Somar visar på sin mobiltelefon en karta över området för explosionen. Den lägenhet som de bodde i för ett år sedan ligger oerhört nära. Hela byggnaden är totalt urblåst.
– Vi fick panik och började ringa och sms:a alla vänner. En granne har berättat att flera i huset är skadade. Ett par av våra närmaste vänner har skadats av glassplitter, berättar Mikael.
I skrivande stund uppges över 100 personer ha omkommit och 4 000 skadats. Somar spekulerar i att om explosionen hade skett en annan tid på året så hade dödssiffran antagligen varit betydligt högre.
– Hundra döda är ganska lite med tanke på den enorma magnituden i explosionen. Men många Beirutbor lämnar stan under sommaren. Man åker till landet eller upp i bergen. Det är för varmt i stan och barnen börjar i skolan först i september, säger hon.
Vad som orsakat explosionen är inte klarlagt, men det finns uppgifter om att 2 750 ton av det högexplosiva ämnet ammoniumnitrat förvarats i hamnen efter ett beslag för sex år sedan.
– Vi bodde alltså intill en potentiell bomb. Är det här en olycka skulle det ha kunnat inträffat när som helst. Men just nu känner jag ingen lättnad utan bara en stor sorg, säger Somar.
Somar och Mikael har lyckats få kontakt med de flesta av sina nära vänner i Beirut, men de tänker också på alla andra.
– Beirut är inte som Stockholm. Man pendlar inte så långt. Det blir som små byar i stan och där träffar man samma människor. Jag lärde känna mycket mer folk där än i vårt kvarter i Stockholm. På väg till skolan med Selma pratade jag med fem till tio personer varje dag. Det är dem man tänker på. Bagaren eller den äldre mannen utanför butiken som alltid gav Selma en godisbit. Alla man hejade på varje dag. Vad har hänt med dem? undrar Mikael.
Återkommande elavbrott, omfattande korruption, vatten som var så förorenat att det varken gick att bada i eller dricka, en skenande inflation och ytterligare ett barn, lilla Sonja, på väg. Allt detta fick paret att återvända hem till Sverige efter två år. Men kärleken till människorna där består.
– Vi älskade Beirut och hade hittat ett liv där, men vi såg att staten var på väg utför och hade inte råd att bo kvar.
– Sedan vi flyttade därifrån har landet drabbats av en ekonomisk kollaps, en revolution, coronan och nu explosionen. Kan ett folk lida mer än så. Så många kriser slag i slag, fyller Mikael i.
Kommer ni att åka tillbaka tror ni?
Planen var att vi skulle åka i våras, men så kom coronan. Förhoppningen var att kunna åka nästa år, så kom det här. Ska man åka med barn vill man att det ska kännas tryggt. Så resan känns längre och längre bort, avslutar Somar.