Barbro Hejdenberg Ronström.
Barbro och Ing-Marie har varit vänner och kollegor i 20 års tid. Dagen för mordet skulle de hålla ett seminarium tillsammans. När starten för seminariet närmade sig hade Ing-Marie fortfarande inte dykt upp och Barbro och de andra började undra var hon hade tagit vägen.
– Vi tittade oss omkring på gatan och då såg vi att polisen hade spärrat av området. Dådet hade redan ägt rum då men ingen av oss tänkte ens tanken att det kunde vara vår Ing-Marie. Absolut inte.
Barbro och hennes kollegor genomförde de två seminarierna som planerat.
– Ing-Marie var alltid i tid, varken tidigare eller senare, precis som jag. Att inte dyka upp eller svara i telefon. Det var så oerhört olikt henne.
När seminarierna var klara kom katastroftankarna.
– Vi satt på podiet när andan gick ur oss. Tänk om, tänkte vi, men nej nej nej. Varför skulle någon vilja Ing-Marie något illa? Hon gjorde aldrig en fjäril förnär. Tvärtom verkade hon för den lilla människan i hela sitt liv.
Barbro och hennes kollegor försökte fråga poliserna som stod utanför vem det var som hade blivit knivhuggen. Men de ville inte svara på frågor. Till slut frågade Barbro rätt ut om det var Ing-Marie som var offret.
– Vi såg på polisens ansiktsuttryck att det var hon. Vi var i fullkomlig chock. Det var det värsta som kunde ha hänt. Men då fanns det fortfarande en strimla av hopp. Ögonblicket när vi fick dödsbeskedet blev vi helt utom oss av sorg.
Minuterna innan mordet deltog Ing-Marie Wieselgren i ett seminarium på Hamnplan.
Barbro berättar att Ing-Marie var en guru, förebild och mentor för många som arbetar med psykisk ohälsa.
– Ing-Marie var så rak, enkel och rättfram. Trots att hon var intellektuell var hon samtidigt en otroligt inkännande medmänniska. Det är ovanligt att det är så.
Barbro hoppas att det startas en minnesfond i Ing-Maries minne. Det hade hon nog velat. Hon hoppas också att Ing-Maries idéer, tankar och godhet ska föras vidare inom psykiatrin.
Det bästa sättet att hantera sorg är att prata mycket och att minnas allt det fina, tror Barbro. Och vara glad att man fått känna en så fin människa.
– Ing-Marie sa ofta ”man behöver inte ta de krokiga vägarna när det finns raka” och ”vad är det för fel på lagom?”. Allt blev så enkelt när hon sa så.