DU&JAG
Charles är sedan oktober i fjol präst i Kristi lekamens katolska församling i Visby.
En man, 70 år, uppvuxen i Ohio men med bas i Kalifornien, med stark och grundad tro och nära till skrattet
Många hjärtliga och bullriga salvor avlossar han under den här intervjun.
Som när fotograferingen vid gudsterminalen kommer på fråga. Så klart han ställer upp, för att det är roligt, en glimt i ögat förenklar tillvaron.
– Och vet du, säger han. Vilket underbart ställe det här är. Jag har sett att det finns bilar det står Godman på. En sådan skulle jag ha. Guds man.
Vi talar om livet i den här intervjun, hur det var, blev och är.
Om kärleken till Gotland, den han närt sedan den där impulsiva weekend-resan för några år sedan nu, om länken till Sverige sedan tidigt 80 och om den där nyss nämnda glimten.
Nej, den har inte alltid funnits, visar det sig. Det har snarare varit en stundtals tung vandring mot ljuset.
Men det kommer vi till.
Vid bygget av församlingens lilla kapell i Visby innerstad återfanns stenvalv från 1200-talet. Det var som att knyta samman historien, på det århundradets 30-tal kom franciskanerna till Gotland och lät uppföra det som i dag är S:ta Katarina kyrkoruin.
Staden Youngstown i nordöstra USA. Det var här han växte upp, Charles, som nummer åtta av nio syskon, innan han som 22-åring drog till Kalifornien.
Youngstown, Ohio. Nära gränsen till Pennsylvania, mitt emellan Pittsburgh och Cleveland, tio mil till vardera staden, du får googla.
…det har jag gjort; det rutiga gatunätet, motorvägarna, slätterna runt om, Mahoning River som ett brunt band genom staden.
Det var 50- och 60-tal, en obändig tro på framtiden. Det var de tiderna, allting var möjligt, åtminstone i teorin, optimismen var obruten.
Stålverket var stadens hjärta, United States Steel. Då, förr. Det spred sin sot som färgade världen svart och smutsig.
Verket lades ner 1979, nu är allting rivet. Men alltjämt syns skorstenarna i staden logga, en slags identitet för många av tätorterna i det amerikanska rostbältet.
När stålverket blomstrade – i den mån stålverk blomstrar – bodde där 200 000 personer, nu bara 65 000, det är utflyttningsbygd.
– Ungdomarna ger sig iväg, som jag gjorde. Världen ser ju annorlunda ut nu, säger han. Människor flyttar, det finns inget som håller dem kvar där.
Vi träffas i församlingslokalen. Charles har bakat, yoghurtkaka och brownies. Det är tredje gången i livet han bakar, på onsdagarna är det öppet hus – Fika med fadern – och då behövs lite sött.
– Och som kyrkoherde får man ställa upp, som han säger.
Han är 70, skulle kunnat gå i pension, men fortsätter sin mission som franciskanermunk. Det är en tacksägelse, säger han.
– Jag kunde flytta hem, spela golf…nej, förresten, jag spelar inte golf. Men ta det lugnt, cykla, promenera, simma. Men jag stannar här. Jag visste tidigt att jag är en export från Ohio till världen så jag fortsätter att öppna mig.
Och, säger han….här i Visby finns ju verkligen hela världen, människor från alla hörn, här finns allt; haven, himlen, lämningar från 1200- talet då franciskanerna anlände.
Han känner den samhörigheten, säger han. Med 12 000 medbröder jorden runt känner han sig hemma var han än är men det är trots allt något extra att leva så nära S:ta Katarina.
– Jag brukar vinka när jag går förbi där. "Hej, hej, Franciskus" säger jag, ler han.
Vi uppehåller oss en hel del i det förflutna i den här intervjun, barndomen och uppväxten som så mycket formar människor till det de blir.
Han hade världen med sig redan från start, säger han, Charles.
– Jag är andra generationen amerikan, mammas släkt kom från Tyskland, pappas från Nordirland, vi bodde i en svart stadsdel där det fanns judar, italienare, polacker, afroamerikaner, alla tänkbara kulturer. Jag fick allt det där, alla intryck, det har jag haft otrolig nytta av.
Om du tänker dig bakåt, vem var den där uppväxande Charles?
Han skrattar igen, ofta, det bullrande skrattet:
– En nörd, verkligen, en geek! Inte bra på sport, jag läste, drömde och jobbade, med allt, vi hade det ganska knapert i familjen. Målade hus, klippte gräs, bar ut tidningar…allt jag kom över efter skolan.
De där drömmarna är spännande, vad drömde du om?
– Andliga drömmar, ler han. Jag tror att jag innerst inne alltid velat bli präst. Men det berättade jag inte för någon, det var min egen hemlighet.
Youngstown, förresten. Bruce Springsteen skrev en låt om staden till skivan ”The Ghost of Tom Joad”. Om stålfabriken, skorstenarna, soten, smutsen: ”…then smokestacks reachin´ like the arms of God, into a beautiful sky of soot and clay”.
När Charles gått ut college i Ohio väntade världen. Han var 22, uppbrottets tid.
Så han flyttade till Kalifornien, Oakland, San Franciscos fula styvsyster, kallad. Akademiska studier på Berkeley, det var 1972, allting i rörelse, Vietnamkrig, efterdyningarna av The Summer of Love och flower power, turn on, tune in, drop out och allt det där, men farligt också, kriminellt.
Men prästen i vardande vandrade aldrig i blommig skrud, nej, säger han:
– Det där gick mig helt förbi, jag var inte delaktig alls, jag ägnade mig åt studierna…som jag med tiden insåg inte var jag. Jag menar, jag är ingen akademiker. Jag hade det där andra inom mig, min hemliga dröm, jag insåg det då, hur stark den var.
Drömmen om det andliga?
– Ja…jag bar den med varsamhet.
Vi skissar lite här, stannar inte vid livets alla skeden, tar flyget över Atlanten och vänsterfilen till en grå novemberdag 1980 i staden Stockholm i landet Sverige.
En desillusionerad man vid namn Charles Talley vandrar Norra Smedjegatan fram på Norrmalm, får syn på S:ta Eugenia katolska församling, inrymd i en gammal biograf, går in där, tänker vad i helvete gör jag här…
….jo, han använder verkligen h-ordet i sin berättelse, för att det precis ringar in hans känsla där och då…
– Men jag satte mig ner och kände, trots allt att…ja, här är jag hemma. Jag kände lugnet inom mig, det här en min plats. Det var som en uppenbarelse.
Sju år tidigare hade Charles i Oakland träffat en svensk textillärare och på så sätt börjat väva, undervisa och så småningom skriva om konsthantverk i diverse tidskrifter, sökt och fått ett stipendium av Svenska institutet och hamnade därigenom, för första gången, i Sverige.
I landet långt borta, utan att kunna ett ord svenska.
Han reste runt i Norden, skrev om konst och hantverk och mötte alltså, i en stund av utsatthet, förvånat sin kärlek till kyrkan. Så starkt.
– Jag växte upp i ett katolskt hem, gick i katolsk skola men även om jag hade min tro betydde kyrkan ingenting, inte mellan 20-och 30, säger han på numera perfekt svenska.
Mest var den hjärntvätt, hade inget i hans liv att göra, fick honom att inte kunna andas.
Så vad var det som hände i dig, den där dagen?
Han funderar ett tag, tar sig inåt, bakåt, säger sedan.
– Magnus…jag var i Stockholm, visste inte vart jag skulle ta vägen, jag hade skalat av alla lager som vi människor bär; familj, kultur, arbete, språk, jag slet med ett jobb som knappt gav några pengar…mitt försvar hade brutits ner och i den innersta kärnan fanns bara en enda sak: min gudstro.
Ingen sentimentalitet, ingen nostalgi, inte mammas och pappas tro utan…
– …min egen tro. Jag kan inte förklara, jag pratar mycket som du märker, haha! Men detta går inte att förklara med ord. Jag lade min själ på altaret och gav mig till Gud…och där är jag kvar! Jag vet att kyrkan och tro kan hjälpa människor att komma till ro.
I Sverige finns runt 150 000 katoliker, i världen omkring 1,3 miljarder, mer än hälften i Latinamerika, mindre än tredjedelen i Europa. Katolska kyrkan leds av påve Franciskus, med säte i Vatikanstaten i Rom.
En månad före sin 50-årsdag 1999 prästvigdes Charles i Kalifornien.
1985 hade han då återvänt permanent till USA, läst teologi på deltid, 1993 anslutit sig till Franciskanerna och inlett sex års prästutbildning.
Men om han nu – vi fortsätter skissa – alltid haft en längtan till andligheten närde han också, sedan första besöken, en längtan till Sverige.
Han återvände då och då, under ett Stockholmsbesök för fyra år sedan tog han en weekend-resa med färjan till Gotland, fann det lilla katolska kapellet och kom därefter tillbaka fyra somrar i rad.
– Och så kallades jag att bli kyrkoherde, skiner han.
Han kom till Visby på heltid i oktober i fjol, installerades 15 februari…och så kom coronan.
– Så det har blivit många digitala gudstjänster. Men vet du.
Nej?
– Jag är så tacksam för alla år innan jag prästvigdes, uppväxten, de svåra tunga åren, allt det där…det lärde mig att vara människa med allt vad det innebär…så tacksam.
Okej, här bryter vi en stund för frågor som inte har någonting med något att göra. Bara för att det öppnar så många andra dörrar:
Vilket är ditt förhållande till campinglivet?
– Inget alls. Jag gör hellre dagsutflykter, tar promenader. Och (viskar han) helst bor jag på hotell, jag har blivit så bekväm med åren.
Vad äter du en lördagskväll?
– Jag är vegetarian så jag lagar fisk, ägg, ost, grönt, tofu, kanske, i min lilla lägenhet utanför murarna.
Hur centralt är trädgårdsskötsel för dig?
– Har jag aldrig hållit på med. Men när min mors familj kom till USA från Tyskland startade de en ros-farm varifrån rosor levererades lite överallt, bland annat skickades de med tåg till Vita Huset.
Har du varit på Munken?
– Munken? Vad är det? Jaha…jo, en gång, de trodde jag hade medeltidskläder på mig, haha, men det var min franciskanska habit.
Vad är du rädd för?
– Jag fick frågan en gång när jag var 20, då svarade jag att bli gammal, sjuk, fattig och ensam. Men nu…nu är jag rädd för döendet. Jag är inte rädd för att vara död men jag vill inte vara med när det händer, var det inte så Woody Allen sa?
Nåväl, detta om detta. Charles lever inte i kloster, är inte munk i den meningen. Han har levt i kommunitet i 25 år, men är nu att betrakta som missionär, därför bor han i egen lägenhet.
Från det franciskanska perspektivet är dock hela världen ett kloster, men utan murar, och han har ständig kontakt med sina ordensbröder och ordenslöften.
Dessa löften symboliseras av det runt midjan burna vita repet med tre knutar; fattigdom, kyskhet och lydnad.
– Yeah, that’s right, no money, nu funny, no honey som vi brukar säga, säger han.
Skrattar sitt skratt igen, ljudligt, hjärtligt, inifrån, hemifrån.
Av de tre, vilket är svårt att efterleva?
– Lydigheten, skulle jag säga. Att vara lydig mot Gud, lydig också mot vårt ledarskap…jag tillhör en franciskanerprovins på Amerikas västkust och vill chefen att jag flyttar hem, då måste jag göra det. Det är svårt.
Men, säger han, "fattigdom" innebär att inte odla alltför djupa rötter. Att inte äga något, inte äga sina relationer, sin plats. Det gör det trots allt enklare att röra på sig.
Men ändå, vilken är din plats, var har du ditt hemma?
– I naturen, tror jag. Ja…naturen, ut från städerna. Jag älskar att åka omkring på Gotland, jag har besökt alla 92 kyrkor, vissa två gånger, de är så lika…även som katolik har jag känt mig så välkommen och hemma där.
Det faktum att du valt att leva ensam, finns det någon sorg i det?
– Uppriktigt sagt ångrar jag inte att jag inte bildat familj. Det var nog aldrig en del av min kallelse. Jag tillhör flera familjer på ett sätt: familjen av min födelse, familjen till mitt religiösa brödraskap och den kyrkfamilj som jag kallats att tjäna.
För övrigt: ”Gods terminal” är skapat av gotländske konstnären Joakim Allgulander och består av neonrör monterade i plåt. Det lilla avståndet mellan S och T är fullt medvetet. ”Det hela är mycket sublimt och upptäcks bara om man är intresserad av att se nya betydelser av ord” säger konstnären. Guds terminal, alltså.