Visby domkyrka invigdes den 27 juli 1225, Sankta Maria fyller alltså 800 år i år.
Du&Jag
Den här gången tar jag mig an en 800-åring. Maria på domkyrkoplan. Sankta Maria.
För man, jag, undrar ju verkligen hur det gick till när hon kom till världen, varken maskiner eller ens papper att göra ritningar på fanns vid tiden att tillgå.
Mäktig står hon ändå där nedanför innerstadens klint och sträcker sina trenne torn mot himlen, en reslig dam som sett krig och farsoter komma och gå, människor passera eller falla i bön, som öppnat sina portar i glädje och sorg.
Den 27 juli 1225 invigdes Sankta Maria domkyrka som församlingskyrka av biskop Bengt från Linköping.
Runt 1170 började hon byggas som gästkyrka för tyska handelsmän och kallades under medeltiden för ”Vår kära frus kyrka” och omnämndes ofta som Tyska Kyrkan.
I mitten av 1500-talet blev hon sedan hela stadens kyrka.
Tornet på Visby domkyrka är inte Gotlands högsta, det mäter dryga 46 meter. Det högsta finns i Öja.
Jag stämmer träff med Jakob Lindblad, arkitekthistoriker med särskilt inriktning på kyrkor. Bland annat undervisar han i just arkitektur på Uppsala universitet. Den dag vi ses har han gjort rundvandringar med två studentgrupper.
Hans intresse började redan i barndomen.
– Pappa var arkitekt och vi stannade ofta vid kyrkor när vi var ute och åkte med familjen. Med tiden började jag protestera om vi for förbi någon kyrka utan att stanna.
Ett udda trotsåldersuppror!
– Ja, skrattar han, det kan man säga. Men intresset för arkitektur fångade mig tidigt.
Detaljer, detaljer, detaljer.
Jakob är bosatt i Knivsta utanför Uppsala men befinner sig ofta på Gotland.
De gotländska rötterna på pappans sida går långt tillbaka i tiden och för några år sedan, 2016, fyllde släktens hus i Ljugarn 100 år. Farmors mor, som var konstnär, lät bygga det sedan hon flyttat till Uppsala.
Hans dröm är att någon gång flytta till ön på heltid, men än så länge sker besöken mest samband med undervisningen på Campus och arbetet på museet.
Om det gotländska kyrkorna vet han ”allt”. Inte minst genom den inventering han inom kort färdigställt på uppdrag av Gotlands museum.
Vad är det som fascinerar dig med kyrkorna, Jakob?
Det är många saker, säger han. Som att de allra flesta är gamla men genom århundradena ändå använts på samma sätt.
– Det är ofta arkitektoniskt vackra och de följer människan genom livet med dop, bröllop och begravningar. Det spelades ”Gammal fäbodpsalm” på orgeln när jag kom hit i dag, den använde vi när min mor gick bort för sju år sedan. Det finns något fint i det.
Altaret i Visby domkyrka.
Nåväl, detta om Jakob och hans värv. Nu ska vi ge oss in i byggandet av Sankta Maria domkyrka, utan att för den skull göra anspråk på att bli arkitektoniskt och historiskt heltäckande.
Kyrkan började byggas på 1170-talet. Först koret och tvärskeppet, alltså kyrkans östra del, därefter långhuset och tornet.
– Att bygga färdigt en del i taget var också för att kyrkan skulle kunna vara i bruk, berättar han.
Men faktum var alltså detta: Inga maskiner fanns att tillgå, inte papper för ritningar, inte heller metall eller annat som kan tas för självklart i dag.
Arbetskraft fanns däremot. Man tror att det kan ha krävts att 60-100 man var igång samtidigt med bygget.
Ett idogt arbete från morgnar till kvällar som dock tog paus när pengarna var slut. Det var den svåraste konsten – att få ihop medel så att bygget kunde fortgå, de allra första slantarna kom från de tyska handelsskepp som lade till i Visby.
Visby Sankta Maria domkyrka i Visby innerstad.
Man har använde ritningar på pergament och modeller i trä. Ingenting sådant finns kvar i domkyrkan. Man kunde också rista i putsen på väggarna. Sådana ritningar kan än i dag ses bland annat på kyrkorna i Tofta, Barlingbo och Stenkumla.
Sankta Maria byggdes av gotländsk kalksten som bröts i närområdet, Östergravar och brottet strax norr om Galgberget kan tänkas ha använts.
Då fanns en plan för hur stora stenar som skulle huggas för varje moment i bygget. Dessa transporterades sedan till platsen på någon form av släde eller bars med remmar av starka män.
– Grovhuggningen gjordes redan i brottet, finhuggning av stenen skedde sedan på plats, berättar Jakob Lindblad.
Kalksten och trä är huvudbeståndsdelar i Visby domkyrka.
Sannolikt kom de flesta stenhuggarna från Tyskland eller andra länder på kontinenten och hade med sig erfarenheter från liknande kyrkobyggen. Flera skrån var så klart inblandade, precis som vid dagens alla byggen.
Byggmästare, murarmästare och timmermän var verksamma och höll hårt på sina respektive kunskaper.
– Det finns berättelser om hur timmermän gjorde sina jobb i gryningen så ingen skulle kunna ta del av deras kunnande.
Först var en grund grävd för hand, på Gotland var underlaget vanligen tacksamt med hårt packat grus. Sedan anlände alltså byggklossarna i kalksten.
I förarbetet ingick också att spränga en del av klinten öster om kyrkan för att byggnaden skulle få plats, sprängning som gjordes med eld och vatten.
Se där, förarbetet klart. Dags att börja bygga. Och hur gjorde man då det?
Ja, Jakob. Hur gick man till väga? Hur fick man upp stenblocken i höjden?
– Man konstruerade en typ av hissanordningar och man använde även byggnadsställningar för att nå högre och högre upp.
Valvbågarna i domkyrkan stagades under bygget upp av träkonstruktioner som plockades bort när murbruket brunnit ihop.
Ställningarna – av trä och rep – stod dock inte nödvändigtvis från marken. När väggarna nått en viss höjd byggdes de istället från avsatser där själva kyrkomuren fick bli den bärande delen och där bjälkar förankrades.
Ibland går det att i kyrkor se hål där bjälkar som dessa en gång suttit.
Kalkblocken hissades sedan upp med block och talja, hissar kunde drivas med en typ av stora ekorrhjul roterades av mankraft.
Det troliga tillvägagångssättet är här beskrivet på endast några rader, i verkligheten var det ett arbete på liv och död. Balans, hållbarhet och precision var ledord, misstag kunde bli ödesdigra.
Finns det dokumenterat eller går det att gissa hur många som avled under bygget av domkyrkan?
– Det finns inga siffror men byggena skedde helt klart med liv som insats. Mycket av det vi ser hade vi aldrig tillåtit att bygga utan dagens moderna hjälpmedel. Folk dog och i Akebäcks kyrka finns en portalrelieff som man tror är till minne av en stenhuggare som fallit.
Om praktiskt taget varje detalj i Visby domkyrka finns en speciell historia.
När murarna var resta och fyllnadsbruket ännu inte torkat lade ett täcke halm som skydd för regn och snö. Sedan skulle taket på. Kraftiga takstolar av trä med takpanel eller munk- och nunnetegel på öppen träläkt.
De murade valv som domkyrkan rymmer byggdes underifrån, 15 meter upp. Detta var ingenjörskonst av rang och krävde gedigen kunskap inte minst i hållbarhetsberäkning.
Jakob Lindblad:
– Det byggdes träställningar som bar upp konstruktionen och de noggrant utvalda stenarna tills bruket brunnit ihop. I vissa kyrkor finns träkonstruktionen kvar än i dag uppe i tornet
Med tiden byggde man om domkyrkan med större och högre torn, det som i dag mäter omkring 46 meter.
Det är inte högst på Gotland. Vilket det är rådde länge delade meningar om, Rone eller Öja, båda runt 58 meter.
Härom året gjordes dock mätningar av Byggnadshyttan. Mark till torn, inga spiror eller flöjlar. ”Gra Gasi” i Öja vann. 59,15 meter, 29 centimeter högre än tornet i Rone.
– Men skillnaden är liten och själv håller jag ännu på "Långe Jakob", som tornet i Rone kallas.
Jakob Lindblad är arkitekturhistoriker och lärare på Campus Gotland.
Men det där var en utvikning. Tillbaka nu till Sankta Maria och de bränder som härjat i byggnaden genom åren.
1611 brann det i kyrkans östra del och östra tornens huvar var tvungna att byggas om. 1744 brann västra tornet varefter nuvarande tornhuven byggdes.
Mardrömmen är naturligtvis en storbrand i domkyrkan, likt bränderna i Katarina kyrka i Stockholm 1990 och den i Notre-Dame i Paris 2019.
Det stora problemet är höjden då räddningstjänstens stegbilar inte når upp. Därför finns ett sprinklersystem inbyggt i högsta tornet och byggnaden är också sektionerad under taket för att bränder inte ska kunna få spridning. De murade valven är sedan allra första början del av brandskyddet.
I räddningstjänstens insatsplaner ingår också att kunna verka från Kyrkberget.
Domkyrkan fyller 800 år i år, den första kända kyrkan började byggas på platsen i slutet av 1100-talet.
Visby Sankta Maria domkyrka är ett stycke historia som haft betydelse för människorna i 800 år. Kanske döptes de i den stora dopfunten i rödaktig kalksten från Lye daterad till 1240, kanske begravdes de under domkyrkans golv.
Skickliga skulptörer kopplade så klart in för att formge just dopfuntar, portalomfattningar, kolonner och annan utsmyckning.
Tidevarv har kommit och tidevarv har gått, icke desto mindre kan i dag levande och verkande människor kan hitta trådar bakåt i tiden via gravhällarna i golvet.
GT har tidigare skrivit om Max Lutteman som delar sin tid mellan Stockholm och Gotland och minns sin barndoms somrar på ön.
Max Lutteman har sina rötter under gravhällen i domkyrkans golv.
Johan Lutteman var en medicus som dog av pesten, berättar inskriptionen.
Hans förfader Johan Lutteman kom till Gotland runt 1630 och verkade som präst och medicus, alltså läkare, till sin död i pesten 1662.
Det var denne Johan som tog namnet Lutteman till Sverige, ett namn som i dag får över 100 träffar på hitta.se.
Inskriptionen på gravstenen i Sankta Marias golv lyder så här:
”Ein Medicus ich Johan Lutteman bin gewesen, Sollte andre von der pest tun genesen, Aber unverhoft die Todt nam selber hin mich, Das ich must sterben ehrlichlich.”
Ungefär: Jag Johan Luttemann har varit läkare, skulle hjälpa andra att räddas från pesten, nu tog döden även mig, som dog i ärlighet.
Max Lutteman berättade i nämnda artikel om hur han gärna sitter en stund i domkyrkan och reflekterar över tidens gång.
I sol, regn och snö har hon stått i 800 år, Sankta Maria.
Se där, ännu en utvikning. Till sist åter till arkitekturhistorikern Jakob Lindblad, han som blev sur när familjen åkte förbi en kyrka utan att stanna.
När går in i domkyrkan, hur reflekterar du då?
– Jag blir alltid lika gripen av arkitekturen, lugnet och alla spår som olika tider ämnat efter sig. Rummet påminner mig att livet verkligen är betydligt större än vardagens bekymmer.
Sankta Maria Visby domkyrka fyller alltså i år 800 år. Vi har därför den stora äran att gratulera.