Sedan december 2023 är Jonas Bodinger Larsson präst inom Visby domkyrkoförsamling, ansvarig för verksamheten i Visborgskyrkan.
Dessförinnan var han präst i Fryksände församling i Torsby, Värmland, Sven-Göran Erikssons hemort och plats på jorden. Svennis som gick bort i augusti och nu är föremål för en dokumentär i SVT.
Många gånger kom deras vägar att korsas, inte minst brukade Svennis dyka upp på kyrkans gubbfrukostar:
– Han var så ovanligt vanlig, han berättade ibland om sitt fotbollsliv men försökte aldrig göra sig märkvärdig.
Från januari 2019 till december i fjol verkade Jonas Bodinger Larsson i församlingen, men redan sommaren 2018 då han första gången besökte Torsby sprang han på Svennis på byn.
Nog såg han vem det var, men det gick ändå inte riktigt att få ihop.
– Jag tänkte ”vad gör han här på torget”, men Torsby och Värmland var alltid hans hemma, det var fint.
Jonas Bodinger Larsson beskriver Svennis som oerhört social, han pratade med alla, frågade och var intresserad av svaren, men aldrig att han ställde sig i centrum.
– Han tog aldrig för givet att folk visste vem han var, han tog i hand, sa ”Sven-Göran” när han träffade nya människor.
”Ser du medmänniskan så ser medmänniskan dig”, så målar han bilden av Svennis.
– En gång var hustrun och jag ute och gick med hunden, då stannade en bil till vid trottoaren, rutan vevades ner och där satt Sven-Göran och frågade om läget. Det var så han var.
Respekterad blev han av en hel fotbollsvärld, Torsby-sonen, Svens pöjk från Stöpafors. Han lyckades ena starka viljor från skilda kulturer och religioner att dra åt samma håll genom att känna sig trygga.
– Tänk om man fått in honom på teatern, det hade varit spännande!
Han vet vad han talar om, innan Jonas blev präst arbetade han som skådespelare och fick på nära håll se kollegors reaktioner i Ingmar Bergmans närhet.
– Folk blev livrädda, Bergman blev omedelbart mittpunkten i ett rum. Precis tvärtemot Svennis som man ofta inte märkte alls.
Sven-Göran Eriksson begravdes den 13 september i den kyrka där Jonas verkat i fyra år. 600 gäster kom och bygdens folk följde gudstjänsten på storbildsskärm.
Jonas var inte där, han hade andra åtaganden i sin tjänst i Visby.
– Men om jag varit ledig hade jag rest dit, det hade varit fint. Jag hörde under alla år aldrig något ont ord om honom. Om det fanns en stolthet i bygden? Ja, det gjorde det, kanske mest för att han var så opåverkad av sin framgång.