Under sena delen av 1980-talet lärde vi i väst oss orden perestrojka och glasnost.
DU&JAG
Visby har med tiden blivit hemma för Shakir. I december 2008 lämnade han Kazakstan för Sverige med familjen, året därpå hamnade de på Gotland och är kvar sedan dess.
Han har hamnat rätt, säger han. I det fria öppna, stor kontrast till det Centralasien han kommer från…och han har tagit landet och folket till hjärtat:
– Det sägs att nordiska människor är slutna, men det tycker inte jag. Man kan prata med alla, skämta…det känns som om många bara går och väntar på att få skratta, säger han.
…och skrattar. Det gör han ofta, Shakir.
Men lika ofta är det tyst under den här intervjun, tanketrådar följs bakåt i tiden, från den plats i livet han är nu kommer minnena tillbaka hur det var då, i det gamla Sovjet.
Men låt oss först ta den stora bilden. Kommunistiska enpartistaten Sovjetunionen grundades 1922 och upplöstes formellt 69 år senare, den 31 december 1991.
Kazakiska SSR blev sovjetrepublik 1936 och Josef Stalins tvångskollektivisering av boskapsskötseln ledde till att hundratusentals kazaker svalt ihjäl.
Världskrig och kallt krig genomlevdes, innan klimatet i mitten av 1980-talet förändrades sedan president Michail Gorbatjov blivit unionens ledare och vi i väst fick lära oss ord som perestrojka och glasnost, förändring och öppenhet
Hela östblocket var vid tiden i gungning och i november 1989 föll järnridåns allra tydligaste symbol; Berlinmuren.
Förändringen skapade ett generellt friare liv för befolkningen, samtidigt ökade kraven på självständighet från de 15 Sovjetrepublikerna.
I augusti 1991 avsattes Gorbatjov som president genom ett kuppförsök att stoppa sönderfallet. Det visade sig dock att denne hade arméns stöd. Dessutom blev efterträdaren Boris Jeltsin, tidigare högt uppsatt partimedlem, en centralgestalt i motståndet mot kuppmakarna.
Under hösten samma år erkändes sedan den ena staten efter den andra som självständig och det mäktiga Sovjetunionen gick alltså formellt i graven detta års sista dag.
Kazakstan förklarade sig självständigt den 16 december 1991 och blev också detta, som sista delrepublik, den 25 december detta år.
Shakir Khalilov föddes 1962 på landsbygden utanför staden Uralsk vid Uralfloden i nordvästra Kazakstan, nära gränsen till dagens Ryssland.
Han kom att växa upp som den äldsta av fyra bröder.
När han var fem flyttade han med familjen tvärs över landet, från väst till öst, till den stad som vi i väst mest känner som Alma-Ata.
Dess högt belägna Medeo-stadion är särskilt berömd för de många världsrekord i hastighetsåkning på skridsko som sattes där på 70- och 80-talet innan sporten flyttade inomhus.
Då var den huvudstad, så inte längre och numera heter staden Almaty. Nuvarande huvudstad är relativt nybyggda Nur-Sultan, tidigare Astana, belägen centralt i landet.
Shakir Khalilov med en av sina många skulpturer.
Jag frågar om vardagen som ung och uppväxande pojke och Shakir säger att det var mycket idrott; kampsport, löpning.
Det är något han kommit att fortsätta med genom livet. På Gotland har han varit ledare för rehabgymnastik och instruktör i kinesiska kampsporten wushu.
Också konsten kom in tidigt. Det arvet har han från sin far som gick ur tiden för ett år sedan:
– Pappa jobbade som konstnär och dekoratör på en fabrik. Bland annat fick han till uppgift att göra stora målningar som hyllade kommunismen inför 1 maj och liknande, minns han.
Mamma Maria var sjuksköterska under alla yrkesår. Det är många år sedan de sågs i verkliga livet, hon bor kvar i Almaty, men de talar ofta på Skype.
Att leva i Sovjetunionen var förstås vardag för Shakir. Som det är var man än lever, det som finns omkring en är ens verklighet.
Alma-Ata är en storstad, där fanns hyggligt med mat i butikerna. Nog för att det fick stås i kö och som äldsta syskonet var det ofta Shakir som fick gå och handla.
– 30 minuter, en timme kanske, för att köpa korv eller smör. Det var så det var. Men vi klarade oss bra, de hade det svårare på landsbygden, där livnärde sig många genom mindre jordbruk.
CCCP efter en av många VM-segrar i ishockey, denna i Johanneshovs isstadion 1969. Det var ungefär vad väst såg av Sovjet vid tiden.
Shakir och jag är lika gamla, 59. Jag tänker på vad jag visste om Sovjet under mina uppväxtår. Inte mycket. Naiv och aningslös. Unionens röda hockeylag med CCCP på bröstet kom till väst, utklassade allt motstånd utan att röra en min och för att sedan försvinna. Det var det enda. Annat höljt i dunkel.
Så jag frågar Shakir, där vi sitter mellan målningar och skulpturer i hans bostad, vad han visste om väst:
Vad kände du till om Europa när du växte upp?
– Inte mycket, funderar han. Det visades aldrig något på tv, några enstaka bilder kanske på hus eller så, men allt var alltid till Sovjets fördel. Regimen ville väl inte få människor att längta dit.
Influenserna var sparsamma, men musiken strömmade ändå in över järnridån. Som Abba. Jodå, den unge Shakir lyssnade på Abba ("Money, money, money") långt där borta i Centralasien.
När Shakir var 25 vände han åter från Alma-Ata till Uralsk (idag Oral, men Shakir säger alltjämt Uralsk). Här gifte han sig med Yelena, som också var från trakten, och fick så småningom två barn.
Han livnärde sig som konstnär och som pedagog i dekorativ slöjd på ett fritidshem. Ett bra liv, trots allt, ett liv i det lilla sammanhanget i det stora landet.
Född och uppvuxen i Kazakstan men ändå i Sovjet…vem var du? Eller snarare: Vad var du?
Han tänker en stund, det är länge sedan han funderade i de här banorna. ”Du tog mig tillbaka till min barndom” som han säger efter intervjun.
Men:
– Det är en bra fråga…jag minns en lärare i Alma-Ata som sade ”glöm att ni är kazaker, vi är ett folk”. Så ja, jag var nog en Sovjetperson, det tror jag.
Men samtidigt hade han sina kazakiska rötter och behärskade språket även om allt i det dagliga livet skedde på ryska…så efter perestrojkan, när det åter blev tillåtet med kazakiska behövde han inte lära det från grunden.
– Då blev det nästan tvärt om. Många kazaker som vuxit upp med ryskan tvingades ta statliga kurser i kazakiska.
Shakir Khalilov
Hösten 1991. Han minns tv-bilderna att det hände något i Moskva. Några andra specifika minnen har han inte från de där höstmånaderna.
Livet i Uralsk pågick som vanligt…men samtidigt smög sig förändringar in. Allt mer kommersiell verksamhet öppnade, fler affärer. Tidigare statligt ägda fabriker såldes ut och privatiserades.
Han minns första bostaden i Alma-Ata när han ännu var liten, en röd barack. Grannarna som berättade hur KGB under Stalintiden hämtat folk som kanske pratat bredvid munnen och sänt i väg dem till…ja, vem vet. De brukade komma i en svart bil som kallades "svarta kråkan".
– Sibirien, kanske? Jag vet inte. Men den där rädslan hängde kvar, det gällde att vakta sin tunga.
Nu märktes en helt ny öppenhet, folk vågade tänka och prata fritt.
Det är 13 år sedan Shakir flyttade från sitt fädernesland.
Hustrun Yelena, som bland annat arbetar i ull, hade besökt en workshop i Kirgizistan och där träffat på en person från Gotland, vilket ledde till att familjen i augusti 2008 i fem dagar besökte folkhögskolan i Hemse.
Efter det bestämde de sig för att faktiskt flytta till ön; från Kazakstan med sina enorma landmassor till en liten svensk ö i havet.
Dessa resor var för Shakir de första utanför gamla Sovjetunionens gränser.
Hur var det, minns du?
– Det var som en saga…naturen, kulturen, mentaliteten här, det öppna. Jag hamnade helt rätt, jag kände det med en gång.
I dag har han permanent uppehållstillstånd och väntar på att bli svensk medborgare.
Men det finns de gånger du längtar ”hem”, eller hur?
– Ja, till familjen, det är länge sedan jag träffade dem. 2014 var jag i Uralsk för att förnya mitt pass, då träffade jag pappa. Inte mamma eller mina syskon, de bor i Alma-Ata dit det tar två dygn med tåg. Vi håller kontakten på Skype, som jag sa.
En av gatorna i Uralsk, belägen vid Uralfloden, nära gränsen mot Ryssland. Uralsk grundades av kossacker 1613 och är i dag huvudort i provinsen Västkazakstan. Uralsk har omkring 200 000 invånare.
Bröderna Askhad som arbetar som lärare på universitetet i Alma-Ata och Sadat är elektriker. Den tredje brodern Mindijar är inte längre i livet. Han avled för fem år sedan i samband med en tarmoperation.
Men igen, när du tänker på ditt barndomsland, vad tänker du?
Han skrattar till, många specifika minnen överraskar honom, som det här:
– Jag var riktigt liten, på landsbygden utanför Uralsk, jag sprang barfota i trädgården, det var mycket folk, kanske skulle det bli någon fest, männen slaktade lamm och kvinnorna kokade köttet i stora grytor, jag minns lukten av buljong när de rörde med slevarna.
Och, minns han…
– Hur kvinnorna också stekte något slags korn och när jag ville smaka hällde de det i handen på mig, det var varmt, jag nästan brände mig, men det var så gott, så gott.
Se där, små enkla minnen från en liten pojke på 60-talet, i ett land där historien hänt och hände.
Mellan 1991 och 2019 styrdes landet av auktoritäre presidenten Nursultan Nazarbajev, som alltså givit namn åt huvudstaden. I dag har handplockade efterträdaren Kasym-Zjomart Tokajev makten. Nazarbajev har dock behållit ett stort politiskt inflytande.
Vladimir Kapustin kom till Visby 1991, en av många fotbollsspelare från forna Sovjet som kom att spela i västeuropa.
Sovjetunionen hade närmare 300 miljoner invånare, några av dem lever i dag på Gotland. Som Vladimir Kapustin, som med tiden kom att bli tung centertank i VIF Gutes fotbollslag och prisad som Gotlands bästa fotbollsspelare någonsin.
Han växte upp tillsammans med mamma Natalja i ett fyravåningshus i stadsdelen Kuntcevo i Moskva, i dag huvudstad i Ryssland. Tre familjer i en trea där de delade toa och kök, mamma dubbelarbetade för att få ekonomin att gå ihop.
Lyckligt lottade ändå, de hade trots allt en lägenhet. Dessutom belägen bara 100 meter från en stadion där Vladi spelade hockey och fotboll.
18 år gammal blev han fotbollsproffs i först Dynamo sedan Spartak Moskva, klubben för vilken han senare kom att spela Europacup-matcher inför som mest 90 000 åskådare.
För oss i väst var Sovjet väldigt hemligt, hur upplevde du det hela?
– Man tänkte väl inte så, det var det enda man kände till. Men samtidigt, när jag började komma utomlands med fotbollen förstod jag att det var mycket man inte visste. Du vet, socialism mot kapitalism. Men jag hade kläder och mat, det var inga problem.
Det han minns är hur allt ställdes på ända när landet började reformeras. Maten i butikerna sinade, valutan devalverades, 100 rubel blev en rubel, två nollor mindre i förmögenhet närmast över en natt
När Sovjetunionen sedan föll öppnades vägen för bland annat idrottsmän att komma till väst. Så kom det sig att Vladi, i dag 61, och hans familj hamnade på Gotland, via först en fotbollssäsong i Gais, Göteborg.
Från storstaden Moskva till lilla Visby?
– Det är tryggare här, lugnare. Det uppskattar jag mer ju äldre jag blir.
Dock släpper han inte sin hemstad, även om det "gamla" Moskva inte finns kvar sedan byggboomen satt spår. Han har en lägenhet kvar och återvänder då och då för att hälsa på kompisar.
Förändringens vindar tog sig vid tiden ända in på topplistorna. Andra halvan av 1991 låg "Wind of change" med Scorpions 25 veckor på Billboard Hot 100. Tidigare under året låg den 13 veckor på "Tracks". Annat som hände detta år: Kriget på Balkan bröt ut, Carl Bildt blir statsminister efter borgerlig valseger, Tv4 startade och Lasermannen härjade på Stockholms gator.
Shakir Khalilovs konst springer ur en känsla.
Till sist åter till Shakir Khalilov. Han säger, sedan vi pratat storpolitiska skeenden, att han inte tänker så mycket på politik. Inte då, inte nu.
Han är konstnär, dagen efter den här intervjun ska han till Kräklingbo och måla med tredjeklassare.
– Jag har konsten i fokus, skulpturer, målningar. Vet du, jag brukar börja med att skvätta ut färg med penseln och så skapar jag efter det. Det kan bli vad som helst…det bygger på en känsla.
I somras ställde han ut under rubriken ”Art Walk”, då han och flera kollegor visade sina verk längs Norderstrand i Visby.
Närmast väntar utställningen i Lärbro, 26-31 oktober, det ser han fram mot.
Men om du till slut ser bakåt, Shakir. Hur blev livet i Kazakstan?
– I Sovjet tvingades alla vara lika. Samma tankar, samma levnadsvillkor och levnadsnivå.
Efter perestrojkan blev friheten större, precis som skillnaderna mellan förmögna och "vanliga människor".
– Men framför allt blev vi kazaker. Vi fick tillbaka vårt språk och vår kultur, vilket inte var tillåtet under Sovjettiden.