I Tchad behövde Pernilla Åberg genomföra flera större operationer, bland annat här där livmodern tas bort på en kvinna med komplikationer.
Med en yta mer än dubbelt så stor som Sverige och en befolkning på 17 miljoner invånare hör Tchad till de allra fattigaste länderna i världen. Visbyläkaren Pernilla Åberg har precis kommit hem till sin familj, efter ett flera veckor långt uppdrag för organisationen Läkare utan gränser.
– Det tog fem dagar att komma hem och det kändes verkligen som att jag hade varit vid världens ände, säger hon och berättar att resan startade med sju timmar bakpå en jeep på dåliga vägar, lift med ett flyg från UNHCR via mellanlandning till huvudstaden N'Djamena, vidare till Etiopiens huvudstad Addis Abeba och flyg hem till Arlanda, för att ta färjan till Visby.
Pernilla Åberg hade drömt om att få åka jeep i Afrika, något hon både var tvungen till och fick göra dagligen i Tchad.
För Pernilla Åberg har drömmen funnits där i 30 år, faktiskt ända sedan hon 25 år gammal valde att utbilda sig till läkare.
– Jag började läkarutbildningen för att jag ville jobba för Läkare utan gränser. Men barnen har varit små, och det har kommit massa annat emellan, säger hon och berättar att hon och maken har fyra barn tillsammans.
Som förlossningsläkare och gynekolog har barn och kvinnors hälsa i Sverige varit vardag, under många år på Visby lasarett och sedan tre år pendlar hon till jobb på fastlandet.
Efter en middag med två vänner och många samtal i våras fattade Pernilla Åberg mod och skickade in en ansökan till Läkare utan gränser.
– Det var jätteläskigt! Men vid 55 var det dags, antingen gör man något – eller så gör man ingenting, säger hon om att välja vägskäl i livet.
Barnmorskan Ashta under ett mangoträd, utanför en barnmorskemottagning med 21 sängar.
Innan sommaren blev hon tillfrågad om att resa för organisationen, som varit verksam sedan 1971 och bland annat fått ta emot Nobels fredspris. Varje år skickar Läkare utan gränser ett 100-tal personer från Sverige till olika projekt i världen.
– Tchad? Var ligger det, jag visste ingen som hade varit där, säger Pernilla Åberg om det mycket oroliga landet i centrala Afrika.
I Tchad finns olja och goda förekomster av andra mineraler. Men en rad militära kuppregimer har genom åren plågat befolkningen, och avlöst varandra vid makten. Hundratusentals människor lever i dag under svåra förhållanden i flyktingläger.
– Jag har varit på andra ställen i Afrika, men det här? Det är så sjukt fattigt, säger Pernilla Åberg och liknar vardagen för de flesta i Tchad så som folk levde i Sverige i mitten på 1800-talet:
– Smutsigt och eländigt. Barnen stod och läste sina läxor utanför där vi bodde – för där fanns det lysrör.
Pernilla Åberg på väg till jobbet första dagen i Tchad. Hon fotograferande sig själv i den ihoptejpade spegeln.
Medellivslängden för män i Tchad är 30 år lägre än i Sverige, bara 51 år, för kvinnor 54 år. Att bli gravid är en risk. I genomsnitt föder varje kvinna sex barn och barnadödligheten är hög, på grund av bristande eller obefintlig sjukvård, och sjukdomar som malaria.
– Mödradödligheten per 100 000 levande födda barn i Sverige är sex. I Tchad dör över 1 000, säger Pernilla Åberg och berättar hur hon jobbade alla dagar i veckan och hade jour dygnet runt under sina nästan fyra veckor i byn Moissala med 40 000 invånare.
På sjukhuset i Moissala driver Läkare utan gränser, i samarbete med det lokala hälsoministeriet, kvinno- och barnsjukvården. Många av de kvinnor som kommer för att föda eller få hjälp för ibland livshotande tillstånd körs dit på motorcyklar.
– Det är deras ambulanser. Folk kom på motorcyklar, och kördes därifrån när de var döda på motorcyklar, säger hon.
Kejsarsnitt hörde till de operationer som Pernilla Åberg genomförde näst intill dagligen på det lilla sjukhuset.
Pernilla Åberg berättar hur barnmorskan Beatrice tappade och gav av sitt eget blod till en patient, när inget annat fanns. En annan barnmorska hade haft 60 förlossningar på en månad, 112 patienter på en och samma dag.
– Jag gjorde 25 kejsarsnitt, en dag fyra under samma dag, säger hon och berättar att tre barn hade hunnit dö på grund av havandeskapsförgiftning, dessutom en mamma:
– Henne träffade inte jag, hon hade först körts till en häxdoktor innan hon kom till oss.
Här delar en medarbetare ut preventivmedel till andra kvinnor. I Tchad är aborter strängt förbjudet.
De senaste åren har Läkare utan gränser samlat in över 500 miljoner kronor bara i Sverige. Mycket av de pengarna går till material och logistik, för att hjälpa utsatta i fattiga länder och konflikthärdar som Tchad. Pernilla Åberg berättar hur patienterna ryggbedövades av en narkosläkare från Frankrike innan ingreppen.
– Det var en helt okej operationssal. Det var samma rockar och handskar som hemma, det stod Mölnlycke på dem och det kändes tryggt, säger hon och berättar att arbetsdagen där som hemma i Sverige startar med rond och morgonmöte.
I ett rum fick kvinnor med värkar vänta, för att när det var dags att krysta komma in i förlossningsrummet där två sängar fanns. Förutom operationsrum och intensivvårdsrum fanns också en gemensam avdelning med 21 sängar.
I den blå hinken kunde Pernilla Åberg och patienter tvätta sina händer i klorerat vatten. Kylväskan och kartongerna imponerade henne, där Läkare utan gränser har en enorm logistik för att få fram all utrustning.
I Tchad är aborter olagliga, men Läkare utan gränser utför dem och steriliseringar efter samråd med mannen och kvinnan, om man bedömer att det är fara för kvinnans liv.
– Det finns ett löv som kvinnor äter, som kan framkalla abort, säger Pernilla Åberg om det alternativ invånarna annars hänvisas till.
Med döden ständigt närvarande, på ett helt annat sätt än i Sverige, fick Pernilla Åberg tack vare Läkare utan gränser möjlighet att vara med och rädda liv. Hon berättar hur hon opererade bort livmodern på några kvinnor, som annars sannolikt hade förblödit.
– Det här var verkligen att göra skillnad och det kändes bra. Hade inte jag varit där hade de dött, säger hon och berättar om många fina möten som uppstod, trots ibland bristande språkkunskaper med befolkningen.
Pernilla Åberg berättar om liv och död, och den värme och tacksamhet hon upplevde tillsammans med lokalbefolkningen när hon kunde hjälpa till.
Tillbaka i Visby igen dagen före julafton har Pernilla Åberg ännu inte riktigt hunnit landa känslomässigt.
– När man känner livet i sig är det härligt, och det har jag verkligen gjort! Om man sitter på Gotland är man långt bort från världen. Här kan det kännas som att man är i centrum, men i Afrika vet ingen vad Gotland är.
Att få se de drömmar som hon burit på i 30 år gå i uppfyllelse, få hjälpa kvinnor i utsatta länder med sina egna kunskaper som läkare, har gett Pernilla Åberg mersmak.
– Jag kommer att åka igen! Det vill jag verkligen, säger hon medan det spritter i hela hennes kropp och ögonen glittrar.
Väl hemma på Gotland igen är Pernilla Åberg fast besluten, resan till Tchad är inte den sista hon gör för Läkare utan gränser.
I Sverige, menar hon, finns allt man kan önska som patient. Att i nära 40 graders hetta först klorera vattnet i en tunna, för att tvätta sina egna och patienternas händer i, menar Pernilla Åberg är något helt annat. Hon tycker att fler, oavsett om man är rörmokare, snickare eller vårdpersonal, ska fundera kring vad man själv kan göra i fattiga länder.
– Att få hjälpa människor är utvecklande och så givande. Det försiggår så mycket fint, de kämpar och bryr sig så mycket om sina familjer – även vid världens ände.