Peo Thyrén var inte mer är 13 när han och hans barndomskompisar bildade bandet Noice. Dess avtryck i den svenska pop- och rockhistorien är oomtvistat. Massor av hits men också en historia med svarta kanter.
DU&JAG
2023 släppte Noice ett nytt album, 43 år efter genombrottet. Titellåten ”Gustavsberg” är berättelsen om hur det var och hur det blev då de fyra tonåringarna tog över världen.
Nåja, tog över i alla fall Sverige och hängde som posters i många tonårsrum.
Från skivan ”Tonårsdrömmar” (1979) via ”Bedårande barn av sin tid” och ”Det ljuva livet” innan deras stjärna sakta började dala – men i någon mån alltjämt lyser.
Som på Wisby Strand om en vecka, lördag 6 april. Då står barndomskompisarna Peo Thyrén och Robban Klasen – de som gick i samma småskoleklass, spelade hockey tillsammans och 1975 bildade det som blev Noice – på scen och levererar bandets många hits under rubriken ”I natt är hela stan vår”.
I låten ”Gustavsberg” sjunger Peo Thyrén så här:
”Vi tog bussen till Slussen och tricken till stan, tonårsdrömmar varje natt och dag, vi ägde stan”.
…men också…
”Vi vann hela världen men förlorade allt, det ljuva livet vände och blev så kallt, jag kan ångra allt”.
Vi pratar om det i den här intervjun. Om det som var och är, hur det började och blev, om framgångens kolsvarta kanter, men också några minnen från bandets många spelningar på Gotland, den senaste faktiskt så sent som i december.
Och vad är det egentligen han ångrar? Allt?
Gustavsberg, tätt förknippat med bandet Noice.
Noice var vid flera tillfällen på posters och omslag i poptidningen Okej, dock inte i dessa nummer.
Gustavsberg, ja. Den lilla orten med 25 000 invånare öster och Stockholm, porten till Värmdölandet. Det var här det hände i mitten av 70-talet.
Från att ha varit en bruksort känd för sin porslinstillverkning hamnade den också på rock-kartan.
Det finns många band som är tätt förknippade med olika platser; som Gyllene Tider med Halmstad, Ebba Grön med Rågsved, Sven-Ingvars med Karlstad, Mando Diao med Borlänge och inte minst Ainbusk med Gotland.
…men Gustavsberg är definitivt Noices plats på jorden.
Peo bor ännu i trakten, på landet, någon halvtimme från centrum, under telefonintervjun vandrar två rådjur förbi, låter han meddela.
Här växte han upp tillsammans med de övriga i bandet, utöver Robban Klasen också de nu bortgångna Freddie Hansson och Hasse Carlsson, sångare med sin utpräglade stockholmska.
Två medlemmar som i högsta grad är närvarande i den kommande Visbykonserten; Det blir bilder, filmer, musik och minnen.
Noice 1981; Freddie Hansson, Peo Thyrén, Hasse Carlsson och Robban Klasen. I dag är Hasse och Freddie borta, Peo och Robban spelar fortfarande tillsammans.
Och vad skulle de göra med sina tonår? Jo, spela musik. Nog för att det alltså fanns både ishockey och bandy men det var musiken som tog över.
– Vi började repa i en källare, spela covers och raggarrock. Det var 1975, jag var inte mer än 13 och var äldst i bandet. Vi tog alla spelningar vi kunde få, berättar Peo.
Historien om Noice är flitigt berättad i böcker, tv-dokumentärer, radio- och tidningsintervjuer. Inte minst har Peo själv givit ut biografin ”Från Noice till nu – Du lever bara en gång”.
Charlie Grönwall, Robban Klasen, Peo Thyrén och John Persson är Noice anno 2024. ”Inte sedan 1981 har det gått så här bra” säger Peo Thyrén, en av bandets grundare.
Men låt oss trots allt skissa oss igenom historien med några pennstreck här. Inte för att det egentligen har i en gotländsk lokaltidning att göra, men...alla har ju varit unga.
Genom att ta ”alla spelningar vi kunde få” vässade de sitt musikaliska hantverk och Peo började skriva låtar.
Det gav möjlighet att spela in debutskivan och numera klassikern ”Tonårsdrömmar”, släppt sent 1979.
Där finns hits som ”En kväll i tunnelbanan”, ”I natt är hela stan vår” och ”Rock’n’roll å droger”, vilken förebådade det som skulle komma. Omslaget, där bandet sitter mot en gulkaklad tunnelbanevägg är fotograferat i ”Gula gången” vid Slussen.
– Drömmen var att hålla på med musik, skriva och spela, att då få göra en platta var ju stort. Jag var och är ingen särskilt duktig musiker, bara en simpel punkbasist, men tillsammans fick vi helheten att fungera.
John Persson, Charlie Grönvall och Peo Thyrén är ute på turné med Noices gamla hits.
En viktig punkt för Noice var deras medverkan i tv-programmet ”Måndagsbörsen”. Det var det vid tiden absolut mest betydelsefulla musikprogrammet i Sveriges Television.
Praktiskt taget alla som medverkade där slog därefter igenom. Det hela finns att se på Youtube, där programledaren Jonas Hallberg den 17 mars 1980 presenterar bandet som ”The Noice”.
Här fick de fyra barndomskompisarna visa upp sig för nationen, och sedan började saker hända.
Peo minns när skivbolaget meddelade att det fanns post att hämta.
– Det visade sig vara två fulla säckar. Då började vi förstå att något var på gång. Efter hand hade det blivit fler och fler spelningar, nu tänkte vi att vi nog kunde få göra en skiva till.
1998 deltog Peo Thyrén i Melodifestivalen i bandet BIG, Peo Thyrén i mitten i ljusblå tröja. I startfältet också gotländska Annika Fehling, längst till vänster. Jill Johnson, bredvid Thyrén, vann med låten "Kärleken är". I startfältet också Nanne Grönvall, med rött hår, vars son Charlie sjunger i Noice anno 2024.
Och så blev det alltså. Noice var överallt, media målade upp dueller mellan dem och Gyllene Tider, vilka var egentligen mest populära? Precis som det tidigare gjorts mellan Elvis och Tommy Steele och för all del Beatles och Stones.
Peo minns förvåningen över hur ung deras publik var, låt vara att de själva också var tämligen unga:
– Det var mest skrikande barn, det var inte precis det man drömt om när man själv gick på konserter!
För det hade han gjort, mycket. Redan när han var elva, tolv gick han på spelningar med sin äldre syster. Minns 10CC på Konserthuset 1974, Bowie i Kungliga tennishallen 1976.
– Vi trodde nog att vi skulle ha likadan publik, men så var det inte riktigt, skrattar han.
Att vara så unga som ni var, hur blev idolskapet? Limousiner och pengar och en massa frestelser?
– Att åka limo var ju kul, även om det var lite surrealistiskt. Men pengar…vi hade ju inte åldern inne för något. Vi kunde köpa skivor utan att behöva spara en massa, det var väl det. Annars åkte vi fortfarande kommunalt och så, vi hade ju inte körkort.
Varma mackor, en riktig 80-talare.
Tidiga 80-talet, jag tar mig dit, minns mina egna gymnasieår, studenten sedan och månaderna i lumpen. Mitt första tidningsjobb; minns banden: Utöver Noice och Gyllene också Intermezzo, Hansa Band, Snowstorm, Motvind…minns min fiskbensmönstrade långrock, mintgröna skinnslips, bootsen, Dave Johnson och Frankie Goes To Hollywood.
Körkortet, soppan som kostade 2:88.
Det var då det, en helt annan tid. Rubiks kub, ubåtskränkningar, Live Aid och varma mackor. Hårsprej, kontanter och Tipp-ex.
Nåja, time flies.
Lena Philipsson sjöng ”Dansa i neon” i Melodifestivalen 1987, Peo Thyrén var en av upphovspersonerna.
I låten ”Gustavsberg” sjunger Peo Thyrén om just ”en annan tid, ett annat liv” och så var det. Allt är så länge sedan, men ändå på sätt och vis precis nu.
I år fyller han 62, är gift sedan drygt 30 år och har fyra barn, han har arbetet som fastighetsmäklare, varit politiskt aktiv inom Kristdemokraterna, jobbat med marknadsföring på TV3 och med upphovsrättsfrågor inom Stim.
Parallellt har han fortsatt vara sitt musikhjärta trogen, lirat i Easy Action och Sha-Boom, skrivit låtar till andra (bland annat textförfattare till Lena Ph:s ”Dansa i neon”)…
…men trots detta är det tiden i Noice som i någon mån definierar honom. Tre, fyra extrema år i tidigt 80-tal med runt hundra spelningar om året och därefter olika comebacker.
Sångaren Hasse Carlsson var hes vid konserten på Murgrönan i juli 1981, varför det inte blev några extranummer. Men publiken trivdes gott ändå.
Jag hittar, som exempel, turnéschemat för 1981 på en Noice-sajt. 83 gig. I kommentarerna skriver en tjej ”Jag såg 27 av dem”.
Så jo, Noice-Peo kommer han aldrig ifrån:
– Det är något jag förlikat mig med, det var den impacten vi hade. Och för mig är det trots allt något fint, att musiken faktiskt lever kvar.
Minnena finns också kvar, i ljus och mörker. Jag frågar vad det var för ”en annan tid”.
Han sitter tyst ett tag, funderar, trots att han intervjuats tusentals gånger tar han sig tid för varje fråga.
– Det är ju speciellt att slå igenom så ung, även om jag så klart inte vet något annat. Det var så det blev. Det var en tid av hybris och storhetsvansinne, men samtidigt mäktigt att få sina drömmar uppfyllda.
I låten ”Gustavsberg” sjunger du att ”jag kan ångra allt” och i andra intervjuer har du sagt att det vore bättre om det inte blivit något Noice. Hur tänker du kring det?
– Jag kan tycka att det vore bättre om vi aldrig hade bildat Noice. Att jag aldrig hade skrivit de där låtarna. Det finns, som du sade, många frestelser i branschen och utan bandet hade mina barndomsvänner troligen varit vid liv i dag. Men man har aldrig facit på vad som ska hända längre fram, nu får vi förhålla oss till det som är.
Det var en rejäl artistkrock i Visby den 2 juli 1981. Såväl Noice som Bröderna Lindqvist spelade för hugad publik.
För historien om Noice är inte bara framgång och glam, den är också kantad av tragedier. Så är bandets arv.
Två av originalmedlemmarna – sångaren och gitarristen Hasse Carlsson och keyboardisten Freddie Hansson – gick båda ur tiden innan de fyllde 40.
De hamnade i missbruk sedan bandets stjärna börjat dala, när hålet i själen inte längre fylldes med musik behövde det fyllas med något annat.
Båda kämpade de länge med heroin-missbruk, vilket så småningom blev dem övermäktigt.
Att se sina barndomsvänner går ner sig, Peo?
– Hemskt. Vidrigt att se på nära håll. Det är ju den stora tragedin i Noice. Att bevittna så långt utdragna självmord…det var tufft. Vi tappade kontakten en tid och…ja, det mesta är bara sorgligt.
Att se men inte kunna hjälpa?
– Ja, de hade den drivkraften med heroinet. Då är man maktlös när man står bredvid.
Bandet Noice skapade odödliga låtar som ”En kväll i tunnelbanan”, ”I natt är hela stan vår” och ”Ut i natten”.
För egen del hittade Peo i det sena 80-talet den kristna tron. Han bläddrade i ett exemplar av Nya Testamentet, vilket ledde till en bibelskola och ett liv som troende kristen.
Drogerna var aldrig något för honom, det kände han tidigt.
Dock upplevde han i början att tron kunde krocka med livet som rockstjärna och det festande som finns inbyggt i branschen.
Så långt ifrån längre. I dag är tron grunden i hans tillvaro.
Gyllene Tider målades ut som huvudkonkurrent till Noice i parkerna i tidigt 80-tal. Bland annat gjorde artisten Totte Wallin en låt med titeln ”Gyllene Noice”.
Nu är han alltså ute med Noice igen, tillsammans med barndomspolaren Robban Klasen bakom trummorna. Med sig har de också John Persson på keyboard och Charlie Grönvall på gitarr och sång.
De surfar fram, de har så himla roligt, ”senast det gick så här bra för Noice var 1981” som han säger.
Vad är det som gör att låtarna håller än i dag, tror du?
– Det kan man fråga sig. Att de har bra melodier, tror jag. Och svenska texter som de som lyssna kan ta till sig.
Du skapade en nattlig värld, längtan in till stan, fylla och att inte komma in på disco. Något många ungdomar kan känna igen sig i, tänker jag.
– Jo, och vi var aldrig inställsamma. Jag skrev som det var, till dels om det jag själv upplevde, men också om sådant jag såg omkring mig.
Den 2 juli 1980 spelade Noice på Murgrönan i Visby, en av många konserter under hektiska turnéår.
Genom åren har han rest till Gotland med Noice ett vid ett antal tillfällen. Senast i december då de spelade på en julfest för Destination Gotland. Ser han bakåt flyter många minnen samman, men:
– Jag minns Murgrönan 1981, då hade vi också precis givit ut en singel, ”Vi rymmer bara du och jag”, som vi signerade i en skivbutik. Och så bodde vi på Kneippbyn där vi jammade med andra musiker på natten.
1995 var de tillbaka på ön – Snäck varje tisdagskväll den sommaren – och även 2009. Men nu är bandet alltså riktigt hett igen, inte minst genom ”Noice – rockmusikalen” som satts upp i Stockholm och Malmö vilken bygger på Peos redan nämnda bok ”Från Noice till nu”.
– De äldsta i publiken är väl runt 60, precis som jag. Men jag märker att vi även lockat en yngre publik.
Konstigaste Gotlandsminnet härrör sig dock från ett gig med Sha-Boom i sena 80-talet. Någon i publiken plockade av en benprotes, lade den på scenkanten och svängde loss på ett ben.
Ung var han, nu är han äldre. Gustavsberg är fyllt av minnen, där bor hans gamla mamma, snart 92, där hämtar han hyrbussen på OK när det är dags för turné.
Ett annat liv, en annan tid.
Saker och ting har förändrats, även i vid bemärkelse är det en rejäl resa han gjort. Bland annat finns han och de andra i Noice i deras högstadieskolas ”Hall of Fame”.
– Vi har lyfts fram som föredömen. Så lät det inte riktigt när vi gick i plugget, då var det krismöten och vi kallades för skolans värsta ligister, skrattar han. Men tiderna ändras och tur är kanske det.
Äh, lite mer 80-tal innan vi slutar: Axelvaddar, MTV, Tjernobyl, Okej, Michael Jackson, Milli Vanilli, benvärmare, hårsnoddar i neon, bergsprängare och Kniiiip.