Luis Barnes har obehagliga minnen från studentåren i Chile. Det värsta var inte sparkarna och slagen, säger han. Det värsta var den förödmjukelse militären utsatte honom för.
Intervjun publicerades första gången 3 februari 2018.
Plötsligt slogs dörren in med ett brak i den där lilla föreningslokalen i Santiago och en insatsstyrka rusade in med dragna vapen. De tio, femton ungdomarna som var engagerade i motståndsrörelsen tvingades ner på golvet under skrik och larm.
Han kan höra det ända hit, Luis Barnes. Mars 1985, snart 40 år sedan, men ändå fullständigt närvarande i minnet.
– Jag låg med ansiktet mot golvet, minns att några av mina vänner tuggade i sig hemliga papper. Det var som en film, men vet du vad jag minns mest?
Nej?
– Ljudet av sparken mot ansiktet. Hur en av mina vänner, Gabriel, sade något till en av poliserna som då gick fram och sparkade honom rakt i ansiktet så tänder och blod flög.
Han ser på mig, Luis. Pekar på sitt huvud, säger:
– Det sitter kvar här inne, det där dova äckliga ljudet...det kommer över mig ibland, när som helst. Jag kommer aldrig att bli fri från det.
Luis Barnes är biträdande rektor på Wisbygymnasiet. Han kom till Ludvika som flykting från Chile i december 1985. Sedan 1999 lever han på Gotland.
La Serena på Chiles stillahavskust, en turiststad med i dag 200 000 invånare knappt femtio mil norr om huvudstaden Santiago. Här växte han upp som andra barnet i en syskonskara om fyra.
Mamma och pappa drev en speceriaffär där det såldes allt från synålar till tvättmaskiner, i dag är de borta, båda två.
Han drömde om att bli fotbollsproffs som många barn gör. Han brukade lira med kompisarna på den breda gata med stora höga nektarinträd omkring som gick utanför hans barndoms hus.
Med tiden ändrades fokus, den yttersta önskan för Luis i de tidiga tonåren var att bli präst och han utbildade sig på en Jesuitskola i hemstaden.
– Jag var och är en troende person, men sett i efterhand var det en typ hjärntvätt. Eliten skulle utbildas, man skulle leva som Jesus som kastade ut månglarna ur templet, tron på den socialistiska staten var starkt och närmast utopisk.
Det här var en tid då mörkret och tystnaden rådde i Chile sedan militärkuppen 11 september 1973 då general Augusto Pinochet med våld störtade den folkvalde Salvador Allende och tog över makten i landet.
Han var åtta år då, Luis, och det är också en hågkomst som aldrig suddas ut.
– Jag var i skolan och blev hemskickad som man brukade bli när det kom jordbävningslarm, där satt mamma och pappa och lyssnade på radio hela natten.
Den unge Luis Barnes var student om dagarna men arbetade underjordiskt om nätterna i den chilenska motståndsrörelsen, vars mål var att få bort diktatorn Augusto Pinochet.
Han tänker sig inåt, bakåt. Minns oron, en stad som tystnade, känslan av mörker och det lågmälda pratet i köket, föräldrarnas förmaningar: tänk på vad du säger, engagera dig inte i något som är farligt.
Hur har det präglat dig, tror du, att växa upp i en diktatur?
– Man fick vakta sin tunga, Pinochet var närvarande i allt, i radio, tv, tidningar, militärpolisen patrullerade på gatorna. Det är klart att man värderar friheten högt med den erfarenheten bakom sig.
Men samtidigt, säger han, fanns det ett liv under ytan. Ungdomar fann sätt att hitta kryphål i lagen, tillstånd kunde begäras för att exempelvis fira födelsedagsfest. En lista lämnades då till myndigheterna över närvarande personer, vilka sedan tvingades stanna över natten.
– Det var utegångsförbud mellan 22 och 06. När som helst kunde polisen göra razzia för att kontrollera att det inte överträddes.
Det var den 11 september 1973 som stridsvagnarna rullade in i Santiago och andra chilenska städer.
Han berättar, Luis. Små händelser som tillsammans skapar en vidare bild. I dag flyr många ensamma ungdomar från otryggheten i Afghanistan och Syrien. Han känner så väl igen sig i många av dem, säger han. Rädslan, utsattheten. Han är en av dem som lyckades komma undan.
De politiska fångarna i Santiagos fängelse hade fått nog, de gick i strejk och fördelades som straff ut till flera av landets mindre anstalter.
Det var 1981 och Luis var 16 år. Några av dem hamnade i La Serena där lärarna i Jesuitskolan kom att bli ett stöd för dem.
Det kom att bli en brytpunkt för Luis som året därpå flyttade till Santiago.
– Jag släppte prästtanken och engagerade mig istället politiskt. Vi hade alltid politiska diskussioner hemma, särskilt vid söndagslunchen när hela familjen var samlad, men det här steget var mitt eget beslut. Målet var att få bort Pinochet.
Samtidigt som det var ett steg mot den tänkta friheten var det ett steg under jorden och ett utpräglat dubbelliv.
Om dagarna var han studenten Luis Barnes som läste flera kurser och presterade toppbetyg på universitetet, om kvällar och nätter bar han en annan identitet; annat namn, falska id-handlingar. Allt skedde i total hemlighet.
– Ingen i familjen visste något, ingen av mina gamla vänner. Ingen.
Så vad ägnade du dig åt?
– Tillverkade banderoller, flygblad, politisk information med målet att folket skulle ta makten. Det var ingen lek, varje vecka hörde man om kamrater som mördats av regimen, men inom mig kände jag ändå att det var rätt väg, för mig själv var jag tvungen att fortsätta.
Luis Barnes tvåa från vänster tillsammans med studentpolare i Santiago.
Det var som en James Bond-film, en tidning under armen som bytte ägare på en bar, eller som när polisen slog en järnring runt den förort där Luis befann sig för att distribuera de flygblad han hade gömda i kläderna.
– Jag satt på en buss, jag tänkte ”nu är det över, här tar det slut”. Men av någon anledning vinkades just min buss igenom utan att kontrolleras.
Men nu åter till den där föreningslokalen på Calle Bandera i Santiago som inledde den här texten. Den användes som täckmantel, i det bakre rummet pågick en helt annan verksamhet och med ett brak sparkades dörren in.
Det var i mars 1985 och Luis tvingades med bakbundna händer ner med ansiktet mot det smutsiga golvet.
Vad var det för känslor inom dig då, minns du?
– Uppgivenhet...kampen är över, nu är jag i deras händer, tänkte jag. Det enda jag kan göra är att anpassa mig. Ja, uppgivenhet.
Nu talar du om politik...med rent personligt, du måste varit fruktansvärt rädd!?
– Absolut. Det var ren skräck. Skräck inför vad som skulle hända. Inte om jag skulle misshandlas eller inte, men ovissheten...skulle jag dö nu och i så fall när och hur?
Luis Barnes är i dag rektor på Wisbygymnasiet. Han kom till Sverige som flykting 1985 och lever sedan 1999 på Gotland.
Luis satt fängslad från mars till december 1985. Flummiga anklagelser, som han uttrycker det, om förberedande av terroristverksamhet men aldrig någon dom, aldrig några bevis.
Lagom till jul det året släpptes han ur fängelset, det är tradition i katolska länder att frige ett antal fångar i juletid.
Dagen efter frisläppandet satte han sig på ett flygplan mot Sverige, ett land han inte visste mycket mer om än Björn Borg och Abba.
– Varje torsdag och söndag var det besökstid i fängelset och mamma kom dit varenda gång. Pappa var aldrig där, han orkade inte att se mig fängslad men mamma kom vecka efter vecka.
Det var mamma Carolina som vid ett tillfälle sade de där viktiga orden: Vi tycker att du ska lämna landet. Det är tryggare för oss om vi vet att du har det bra.
Vid tiden fanns kvotflyktingavtal med Sverige, Belgien och Frankrike, en plats per nation, och via de hjälporganisationer Luis och andra fångar fått stöd av under fängelsetiden fick de möjlighet att lämna Chile under FN:s beskydd.
De tre just frisläppta som valde att ge sig av fick därmed dra lott.
– Och på min lilla papperslapp stod Sverige, säger Luis.
Du arbetar inom motståndsrörelsen för friheten i ditt barndomsland och så avgörs ditt livsöde med en papperslapp!
– Jag har tänkt på det där...så lite man vet.
Augusto Pinochet, tvåa från vänster, tog makten i Chile via en militärkupp 1973.
Det är, säger Luis, som om den här just berättade historien hänt en annan person. Så långt bort är det, så främmande. Chile fick demokrati 1990, Luis har ”slutit fred” med kyrkan och går nu i gudstjänst nästan varje söndag. Motstånds- och fängelsetiden har ingen som helst bärighet i hans tillvaro i dag.
– När jag berättar för mina barn tror de inte det är sant, som att jag hittar på.
Tänker du på den tiden i dag?
– Jo...jag fortsatte ju att arbeta politiskt i Sverige i många år. Tacksamhet är fel ord...men jag bär med mig en massa personers öden och har känt mig tvungen att fortsätta. Jag besöker alltid första maj-demonstrationerna, till exempel, det sitter i mig. Många jag känner gav sitt liv...jag känner att jag är skyldig dem det.
Varför är tacksamhet fel ord?
– Jag vet inte...det är mer att jag tänker vilken jävla tur jag haft. Och jag kan också ha dåligt samvete för att just jag klarade mig medan andra miste livet. De känslorna kommer jag aldrig ifrån.
Den var inte så bred, den där gatan i hans barndoms stad. Och nektarinträden inte särskilt höga.
Varje gång han i dag är i Chile, där alla hans syskon bor kvar men släkten i övrigt börjar tunnas ut, besöker han La Serena. Det är en annan stad i dag, men dofterna, ljuden och känslan av barndom skänker honom välbehövlig ro.
– Jag kan känna stark längtan dit, och när jag är där längtar jag tillbaka till Sverige. Det är här jag har mitt liv och min vardag.
Och Gabriel, han som fick tänderna utsparkade, hur gick det för honom, vet du?
– Vi har kontakt, han jobbar som tjänsteman i en av Santiagos förorter. För mig vände livet när jag kom till Sverige, för honom när demokratin kom till Chile...det är stort.
När intervjun är klar och vi reser oss för att gå säger han:
– Vet du vad som var det värsta i fängelset? Det som knäckte mig? Det var inga slag eller så, nej, det var när man hämtades till förhör, tvingades klä av sig naken och sitta på en stol mitt i ett rum i flera timmar tills någon kom in, ställde en fråga om ingenting alls, och man sedan fick sitta där i ytterligare några timmar. Du kan inte förstå hur förödmjukad och skyddslös man känner sig då.