”Det var inte så att jag sökte mig till stormarna, men till en miljö där det stormade”, säger den tidigare äventyraren Anneli Wester, som hittade lugnet i bergen.
– Jag fick posttraumatiska stressyndrom, den grava varianten. Då kommer tankarna farande, hela tiden, och man blir inte av med dem. Det går inte att tränga undan dem förrän man har verktyg att göra det, säger den tidigare äventyraren som i dag är föreläsare och mentor.
När hon var ung utsattes Anneli Wester för övergrepp och blev självskadande.
– När jag kom till vården kunde de inte hjälpa mig, utan i stället blev det ännu mer övergrepp. Hela vården blev en övergreppssituation som jag fick posttraumatiska stressymptom av, inte på grund av det som hade hänt tidigare, säger hon om åren inom psykiatrin och på sjukhus.
Hon beskriver det som misshandel, där hon med våld medicinerades, bältades och isolerades. Vilket ledde till ett självmordsförsök.
– På föreläsningar berättar jag det för att definiera var jag började någonstans, för att veta vägen tillbaka, säger Anneli Wester.
Vägen tillbaka gick över bergskedjorna.
– Det var inte bara bergen som läkande miljö utan det var ett intresse sedan barnsben. Jag växte upp Utby i Göteborg, alldeles vid Utbybergen och bergsklättring låg nära till hands då.
Till en början lekte hon vid klipporna och tränade i fjällen.
– Jag var väl 16 år när jag åkte på första vinterturen med Svenska turistföreningen till Storulvån och sprängde laviner och grävde fram pulkor som agerade människor. Det var där jag började lära mig de här grejerna. Så det har alltid funnits där. Det var mer att gå tillbaka och fortsätta där jag var, säger Anneli Wester.
Efter de nedbrytande åren återvände hon till fjällvärlden och började bygga upp sig själv och sitt liv. Hon klättrade Sveriges högsta berg, sedan Europas, Afrikas och Amerikas. På vägen blev hon en extremäventyrare.
– Jag vet inte var gränsen för extremt går. Min gräns för extremt var nog när jag försökte tälta på toppen av Aconcagua, på nästan 7 000 höjdmeter, säger hon.
Därefter åkte hon mot världens högsta bergskedja, Himalaya.
”En gång satt jag i tältet i en storm i en vecka på nästan 7 000 meter. Alla trodde jag var stendöd, men jag hade det hur bra som helst, säger Anneli Wester om sitt första försök att ta sig upp på Muztagh Ata. Hon nådde inte toppen den gången”, men däremot på sitt andra försök.
– Först måste man ju acklimatiseras och det tar mig ett tag att bara komma in till baslägret på 4 200 meter och sedan tar det kanske en vecka innan jag fortsätter upp på berget. Jag lägger kanske två, tre veckor på att gå upp och sitta på 7 000 meter så länge som möjligt, tills maten är slut och bränslet är slut. Och så går jag ner och vilar ett par dagar, säger Anneli Wester om förberedelserna innan toppförsöket på berget Muztagh Ata.
Till skillnad från många andra bergsklättrare stannar hon länge på hög höjd för att vänja kroppen ordentlig, i stället för att ta sig upp och ner till lägre höjd så fort det går.
– Antingen kutar jag så snabbt jag bara kan upp och ner, så att jag är därifrån innan musklerna hinner kopplas ner. Eller så tar jag det långsamt, långsamt, långsamt. Så att det funkar även när musklerna är paj och jag valde det.
Anneli Wester hade också märkt att hon mådde bättre där uppe i höjden, kylan och utsattheten. Hon klättrade även ensam, i alpin stil, utan hjälp.
”Jag drogs automatiskt till de miljöerna där jag fick mer och mer vila, sedan passade det min smak också. Jag har alltid gillat fjällen, naturen och äventyr, det ligger mig nära sedan barndomen”, säger Anneli Wester om äventyrsåren.
– Det stora med bergen var att det var en miljö där jag var tvungen att fokusera på nuet. Och då fick alla de här påträngande minnena av elände inte plats. Så jag brukar säga att ju mer det stormade desto lugnare blev det för mig, säger hon, som tar sig ända upp till Muztagh Atas topp.
– Och sedan är jag inte glad. Det var någonting som hade dödat glädjen, berättar Anneli Wester, som undrade vad som var fel.
Hon insåg varför först när hon hade kommit ner från berget.
– Jag skiter i rekord och grejer utan gör bara det här för upplevelsen, men jag visste att när jag kommer upp här är det den högsta solobestigningen som någonsin har gjorts av en svensk i alpin stil. Dessutom tältar jag på toppen och det blir världsrekord. Det visste jag, men jag trodde att jag inte brydde mig om sånt, men omedvetet hade jag gått in för prestationen och det tog död på hela grejen, säger hon.
För sin prestation fick hon utmärkelsen Årets äventyrare 2011. Själv var hon på väg mot högre toppar.
– Jag åkte till Pakistan och det var livsfarligt för att det var ett sådant här lavinår. Det bara rasade laviner nedför bergen så jag kom inte ovanför baslägret, säger hon om 8 000-metersberget Gasherbrum 2.
Även om hon inte kunde klättra upp, så kändes det bra.
– Jag hade den roligaste resan någonsin. Områdena ligger nära K2, i de hoodsen, och det är helt makalöst sjukt vackert. Så jag började hitta tillbaka till glädjen igen.
Anneli Wester har föreläst om psykisk ohälsa och att hantera livet. ”Grejen är inte att kolla vilken hemsk bakgrund jag har, utan kolla vad jag har lyckats ta mig tillbaka ifrån. Så här gjorde jag”, säger hon.
Därefter kom jordbävningarna i Nepal med jordskred uppe i Himalaya och på andra sidan gränsen stängde Kina av Tibet. Anneli Wester sökte sig till andra berg, i Anderna.
– Jag åkte till Argentina, till ett 6 000-metersberg och det är ju hur lätt som helst för mig, säger hon.
Där var vädret inte lika hårt och hon behövde inte bära lika tungt.
– Så jag hade utrymme att ta med mig lite andra grejer. Jag hade med mig makeup, jag hade smycken och det hängde juveler från skärpet och grejer. Jag hade en solladdare till en högtalare så att det dundrade Pink i mitt tält och jag hade ett tetrapack med vin. Så jag bara flyttade mitt party högre och högre upp på berget.
Hon klättrade på sitt sätt, eller som hon själv kallar det, Anneli-style.
– Och berget är lägre än min rekordhöjd, så det kunde inte bli några rekord utan jag kunde bara ha kul. Då kändes det som att jag var tillbaka.
”Det handlar inte om att livet ska vara perfekt och felfritt, utan att kunna hantera det utan att livet behöver hamna i diket”, säger Anneli Wester om sin föreläsning och sitt budskap i domkyrkan.
Att hitta sitt eget sätt är en av Anneli Westers strategier för att hantera livet. En annan är att göra det hon mår bra av, vilket var att klättra höga berg och tälta på deras toppar.
– I den miljön utvecklade jag tekniker hur jag också kunde börja få bort tankarna, när miljön i sig inte trängde bort dem. Jag fick en medvetenhet om att det faktiskt går att bli av med det och hur kan jag göra för att få stopp på det och hur kan jag börja styra, säger hon.
Det är vad hon lär ut till andra under föreläsningar, i privatundervisning och även på fjällturer.
– De får det i fjällmiljön i stället för från föreläsningsgolvet. Så jag talar om hur man kan förhålla sig till saker, som när man till exempel börjar vandra från Storulvån. Det börjar med en förfärlig backe som dessutom är väldigt sliten just nu och det är en mental utmaning. Då ger jag lite olika sätt att tänka för att kunna ta sig upp där.
Själv har hon tagit sig upp för många backar men hon klättrar inte längre i de värsta bergen.
– För mig räcker det med enkelheten i naturen i dag, det behöver inte vara det extrema, säger den 54-åriga Anneli Wester.
”Det var den varmaste, lenaste och finaste publiken jag har haft”, säger Anneli Wester efter sin föreläsning i domkyrkan. Den här tisdagskvällen är det domkyrkokaplanen Ulf Lindgrens tur.