I slutet av förra året släppte Birgitta Dahl (S), före detta riksdagsledamot, miljöminister och riksdagens talman från 1994 till 2002, en bok om minnen från hennes liv och politiska gärning. Kampen för jämställdhet präglade stora delar av hennes karriär. I en intervju i Tv4 Nyhetsmorgon berättar Birgitta Dahl om hur hon under sin tid i riksdagen blev mobbad när hon la fram förslag om delad föräldraförsäkring, och att hon kände att hon ställde till med besvär. Under många år kämpade hon bland annat för att få ett förbud mot barnaga och för att våldtäkt i äktenskap skulle förbjudas. Birgitta Dahl var inte ensam om att gå i bräschen för kvinnor i politiken, och möta motstånd just därför.
År 1994, när Birgitta Dahl blev utsedd till talman, gjorde gotländska C-politikern Gunhild Bolander sitt sista år i riksdagen. Som första kvinna från Gotland tog hon plats i riksdagen 1981. En torsdagskväll fick Gunhild Bolander ett telefonsamtal från centerpartistiska riksdagsmannen Torsten Gustafsson.
– Han sa ”jag blir statsråd imorgon, kan du vara här på måndag?”, och det var jag, berättar hon, nu 86 år.
När hon började i riksdagen var hon 49 år, och hade redan vant sig vid att vara ensam kvinna i de flesta rum. Innan riksdagen var Gunhild Bolander landstingsledamot från 1966.
– Det var bara att anpassa sig. Det var ett väldigt funderande kring om jag skulle få vara med på herrmiddagarna eller inte, säger hon, och visar en bild från landstingsmötet 1970, där hon själv står i en ljus klänning tillsammans med 24 män i mörk kostym.
När Sonia Landin (S), mångårig kommunpolitiker på Gotland och nuvarande kommunrevisor, valdes in i fullmäktige första gången 1976 var hon ganska ensam. Hon var både ung och kvinna.
– Fullmäktige var väldigt mansdominerat. Det hände titt som tätt när jag var uppe i talarstolen att jag hörde männen säga dumheter sådär halvhögt, att några lämnade rummet eller började prassla med papper, berättar Sonia Landin, som fyller 70 år i maj.
Hon minns otaliga situationer då hon stretat på i uppförsbacke och mött motstånd, för att hon är kvinna.
– En gång när jag gick ned från talarstolen sa någon ”hon har i alla fall snygga ben”. En annan gång såg jag att en grupp män hade ett möte, där jag även borde ha varit, så jag knackade på och gick in. Då sa någon ”vi är mest män men Sonia är med ifall det skulle bli dans”. Det fanns tillfällen jag kände att det inte var värt det, säger Sonia Landin.
I riksdagen var Gunhild Bolander ledamot i försvarsutskottet, en församling med majoriteten män.
– Ibland kände jag mig litegrann som ett alibi, att de bara behövde en kvinna men inte mer. Men jag har inte känt mig motarbetad, berättar hon, och beskriver att hon alltid haft en bra intuitionsförmåga och varit eftertänksam, vilket har hjälpt henne.
– Man får försöka förstå sällskapet, och inse vilken situation man är i och utifrån det bestämma vad som är klokt och inte.
Känslan av att vara ett alibi delar Sonia med Gunhild.
– Jag kunde känna mig som en gisslan. Att jag kvoterades in på grunderna ”här behöver vi en ung kvinna”, och då var det givet från början att man bara satt tyst, säger hon.
På 70-talet när Socialdemokraternas riksdagslista skulle fastställas fick Sonia Landin frågan om att stå med av dåvarande S-riksdagsledamoten Per-Axel Nilsson. Detta var efter att partiet hade infört principen ”varannan damernas” på valsedeln.
– Jag sa till honom att jag inte vill till riksdagen, och dessutom har jag precis fått barn och ammar ännu. Då skrek han ”om Birgitta Dahl kan amma i riksdagen kan du”, berättar hon.
Birgitta Dahl var en omtalad politiker, och en förebild för andra kvinnliga politiker, anser Sonia Landin.
– Hon var jäkligt tuff och stod rakryggad, men att hon fick bära massa skit tror jag inte att många visste, säger hon.
Trots att Gunhild Bolander inte känt sig motarbetad kommer hon tydligt ihåg ett tillfälle då hon känt sig åsidosatt på grund av sitt kön.
– Jag hade fått igenom en motion om att gotlandstrafiken skulle utredas och drivit frågan i riksdagen. Då tyckte jag att jag borde fått platsen som utredare, men det var en man som ville ha den och han fick den, säger Gunhild Bolander.
Stöd hämtade hon i Centerpartiets kvinnoförbund.
– Vi hade ett starkt kvinnoförbund som arbetade för att någon skulle komma någonstans någon gång. Kvinnor skulle beredas plats. Där fanns ett visst systerskap, det var viktigt att få, säger hon.
Män hade en tendens att hålla med andra män om olika förslag, berättar Sonia Landin. Så precis som att Gunhild Bolander hittade styrkan i C-kvinnor, gjorde Sonia Landin det med sina kvinnliga partikollegor.
– Vi i S-kvinnor i fullmäktige träffades en timme innan fullmäktigegruppen för att peppa varandra. Vi kallade oss ”tjejmaffian”, berättar hon, och fortsätter:
– Under någon period träffades vi kvinnor från olika partier, på Bakfickan om jag inte minns fel, och pratade om hur vi skulle göra. Det var inte alltid så lätt.
År 1991 beslutade sig Sonia Landin för att ta en paus från politiken. Den var tänkt att vara i åtta år, men så blev det inte. Efter valsegern 1994 fick hon frågan om att bli kommunalråd, det första kvinnliga någonsin på Gotland.
– Förutom att det var fantastiskt roligt att få frågan kände jag att ibland måste man tacka ja för andras skull med, säger Sonia Landin.
Hon fortsatte som kommunråd under kommande mandatperiod, och fick då sällskap av en kvinna: Vänsterpartiets Brittis Benzler.
– Det var skönt att vara två. Jag har tänkt att hade inte Brittis varit där hade jag inte varit kvar.
Från 90-talet och framåt tycker Sonia Landin att det har blivit stor skillnad för kvinnor i politiken.
– Det har hänt jättemycket. Ingen skulle i dag ifrågasätta att Meit (Fohlin) eller Eva (Nypelius) sitter på regionstyrelseordförandeposten, säger hon.
Trots den positiva utvecklingen när det gäller jämställdhet bland politiker finns det en sak som fortfarande måste förbättras, tycker hon. Nämligen situationen för fritidspolitiker.
– En del har svårt att få ledigt från sina jobb för att delta i politiken och man får lägga många timmar på kvällar och helger. Det gör att vissa grupper inte orkar med det, föräldrar med småbarn och kanske framför allt kvinnor, säger Sonia Landin.