Sandra Tellström var 17 år när hon miste sin mamma i bröstcancer. Hennes mormor drabbades också. Men Sandras cancer är inte av den ärftliga typen.
– Jag har ändå gått på regelbundna kontroller. I bakhuvudet har jag haft oron för bröstcancer, säger hon.
Sandra har sin svarta duk svept runt huvudet. Efter en stund frågar hon om jag vill se hur hon ser ut.
– Jag är inte bekväm med mitt utseende, säger hon.
Sandra lossar på tygstycket och berättar att yngsta sonen Liam, som är tio år, fick raka av håret när det började lossa i stora tussar i nacken.
Svart jämnlångt stubb är det som nu återstår av den annars axellånga page hon hade innan beskedet. Innan det helvete uppstod som hon nu tvingas genomgå.
I december 2015 var Sandra på mammografi på Visby lasarett, precis som vanligt. Då såg allt bra ut på röntgenbilderna.
– Men i april kände jag att det var något som inte var rätt, säger hon.
Varannan månad har Sandra alltid haft för vana att själv noggrant känna igenom sina bröst.
– Hade jag inte kollat mig själv hade jag inte suttit här i dag. Då hade det sett betydligt sämre ut än vad det gör, säger hon.
På utsidan av vänster bröst kände Sandra plötsligt en hård knöl, och det var ömt.
– Livrädd blir man, även om jag nästan väntat på den dagen och tänkt att jag nog inte slipper undan, säger hon.
Sandra ringde bröstmottagningen och fick tid väldigt fort. Hon är 36 år gammal, mamma mitt i livet, med pojkarna Tim, Sebastian och Liam. Det blev total blackout. Undersökning med ultraljud besannade hennes rädsla. Måndagen den 30 maj fick hon beskedet: Två tumörer fanns i vänster bröst.
– Jag visste att jag skulle få ett skitbesked. Helvete tänkte jag, sedan kom tårarna. Skulle jag dö nu och lämna mina barn? Jag vet hur det är att förlora en mamma och det blev kaos i huvudet, säger hon.
Sandra är själv undersköterska på Visby lasarett, nu blev hon patient på sin egen arbetsplats.
Läkarna ville operera bort bröstet. Sandra fick välja, om hon gjorde operationen på Karolinska i Stockholm kunde bröstet rekonstrueras samtidigt.
– Operationen gick bra och det ser redan fint ut, men det är annorlunda. Det nya bröstet är inte jag och det kändes som att bli stympad, säger hon.
Känseln i huden börjar långsamt komma tillbaka, men fortfarande tycker hon att det känns som att ha tandläkarbedövning i bröstet.
Under huden vid nyckelbenet har läkarna opererat in en port till Sandras vener. I den får hon cellgifter, via dropp på lasarettet. Tre kurer har det hittills blivit och Sandra tror att hon är halvvägs i behandlingen.
– Den första veckan efter cellgifterna byter jag från säng till soffa och mår hemskt illa. Då är det ett rent helvete, säger hon.
Tidigare tränade Sandra på gym. Mellan cellgiftsbehandlingarna är hon i dag tacksam om hon orkar ta en promenad. Ut i friska luften, bort från lägenheten där den mesta av hennes tid tillbringas.
När skolan är slut kommer de tre sönerna hem. De, och Sandras sambo, är hennes stora stöd för att orka med den tuffa behandlingen.
– Hade jag inte haft de famnarna vet jag inte, där får jag styrka och återhämtning, säger hon.
Dagen efter cancerbeskedet berättade Sandra för sina barn.
– De blev ledsna, men gav mig allt och en gnista tillbaka. När jag hade berättat fick jag sån skjuts och styrka av dem, säger hon.
Livet som cancerpatient har fått Sandra att fundera kring vad som är viktigt för henne. Hon förklarar att hon är trött på att mycket är så ytligt i samhället och bara handlar om saker och prylar.
– Jag tycker att det är viktigast att göra det man kan tillsammans och för sina nära. Jag är livrädd för döden, men jag känner att jag måste ta vara på livet. Jag tänker inte dö nu och det är många dagar kvar, säger hon.
Den tidiga upptäckten och snabba behandlingen, känner hon sig övertygad om, har räddat livet på henne.
– Det finns en väldigt god prognos för att jag ska bli frisk, säger Sandra.
Hennes råd till andra kvinnor är att gå på mammografi, men att inte helt förlita sig på den.
– Jag har fått råd från bröstläkare att själv känna igenom mina bröst en gång varannan månad. En vecka efter mens känner jag igenom dem och armhålan också. Det viktiga är att lära känna sina bröst, så att man vet hur de ska kännas till nästa gång, säger Sandra.