Med oväntad lätthet accelererar det över 14 ton tunga dieselloket från stationen i Roma. Torbjörn Andersson kollar bakåt, de gamla passagerarvagnarna är välfyllda av förväntansfulla resenärer. Sträckan Roma-Dalhem tar 20 minuter, men i dag betydligt längre tid eftersom mötande tåg ska väntas in vid den lilla stationen Tule och loken dessutom skiftas.
– Det gör att alla får åka en sträcka med ångloket, säger Torbjörn Andersson.
Efter den första kurvan ligger spåret rakt över åkrarna mot Tule. Här finns ett par av öns sällsynta järnvägsövergångar.
– Klart höger, ropar Torbjörn till kollegan Christer Rising och den klassiska tågtutan ljuder.
Tågljud gör Torbjörn Andersson lycklig. Ljud är både hans vardag och fritid, och ljuden på Gotland var faktiskt det som förde honom hit.
– Det fanns en personaltidning på lokalradion som hette "Antennen", de sökte långtidsvikarie för Björn Carlsson som skulle vara pappaledig, säger han.
Då hade Torbjörn Andersson sommarjobbat på Radio Jönköping två somrar som ljudtekniker, eller produktionstekniker som det heter i dag. Men egentligen ville han som 15-årig grabb helst bli sjuksyrra.
– Jag saknade 0,2 poäng och kom in på el- och teleutbildningen istället, säger han, utan att vara särskilt ledsen över det.
I mars 1988 tog lokalradiochefen Tommy Wahlgren emot honom i Visby.
– Tommy sa att det var pittoreskt med kullerstenar och alla backar. Inte det minsta, sa jag som är uppvuxen i Gränna. Jag kan inte riktigt se charmen i Visby innerstad, skrattar Torbjörn Andersson, medan tåget rullar in vid Tule station.
Han hoppar ut för att koppla loss kringlan som låser loket vid den första vagnen och hinner med att prata med passageraren Owe Järlö, tillika kollega på radion under mer än två decennier.
– Torbjörn är en fantastisk man som är väldigt mån om alla. Han hade alltid tålamod med mig, som är en teknisk idiot, säger Owe Järlö.
Torbjörn tror att det var jobbet som gjorde att han så snabbt rotade sig och hittade en social gemenskap på Gotland.
– Jag trivs med det gotländska kynnet, här är folk så genuint trevliga, säger han.
Radio, yttrandefrihet och det som public service står för har blivit en passion och en viktig del i Torbjörn Anderssons liv.
– Radio är som en bok där du i fantasin är helt hos den som pratar. En radioröst målar med ljudet och jag ser till att det funkar, säger han.
Torbjörn uppskattar den enorma utveckling som han har fått vara med om inom teknikområdet. Han halar upp sin Iphone ur bröstfickan på blåstället:
– Ljudet från den här är lika bra som från rullbandspelaren som vägde sju kilo.
Som tekniker är Torbjörn Andersson van att hela tiden ligga steget före. Mycket lärde han sig under tiden som vapenfri värnpliktig flygplatsbrandman, och trots 30 års erfarenhet tycker han fortfarande att alla sändningar utanför radiohuset innebär en viss anspänning. Torbjörn har sänt från de flesta möjliga och omöjliga platser runt om på Gotland. Han har sänt från Island games på Isle of Man och han har rattat provisoriska nyhetssändningar över Gotland från Stockholm, när Radio Gotlands fastighet spärrades av efter att en bomb placerats vid skattehuset 2011.
– Nyhetspresenatöreren och min kollega Sivert Nordström fick sitta i en Mercabuss vid Visborg och skicka ljudet via internet till mig i radiohuset i Stockholm, som i min tur skickade ner till radiosändaren på Gotland, säger han.
Två tillfällen är viktiga i Torbjörn Anderssons jobbkalender. Sedan tolv år hoppar han in under rally-VM i Värmland som webbredaktör och under Musikhjälpen arbetar Torbjörn som jourtekniker.
– I år blev det nytt rekord. Vi samlade in 49 miljoner kronor, för att barn i krig ska få gå i skolan. När jag får göra någonting gott mår jag bra i hjärtat, säger han.
Det har gått 13 år sedan Torbjörn började som eldarelev på museijärnvägen i Dalhem. Han har avancerat till lokförare och älskar ljuden av tåg.
– Det är själavård, jag blir som ett med maskinen, säger han och försöker förklara hur han lyssnar efter ventilerna och med hjälp av ljudet avgör exakt när det är dags att växla om i lokets maskineri.
Sedan fem år tillbaka bor Torbjörn, hans sambo, två hästar, kaniner och såväl tama som vilda katter, på gården från förra sekelskiftet i Endre.
Med 20 år kvar på jobbet i radioetern, innan han kan bli lokförare på heltid, har Torbjörn Andersson inga farhågor om att smittas av den "suragubbsjuka" han sett andra drabbas av. Han har sitt eget recept:
– Var beredd på att den dagen kommer då du inte är behövd. Skaffa fritidsintressen som tar för mycket tid och sylta in dig i föreningar, säger han och rullar in på perrongen vid Hesselby station i Dalhem.