Ledare Gotlands Folkblad En amerikansk politiker, Rahm Emanuel, sade 2008: ”Slösa aldrig bort en allvarlig kris. Med det menar jag att du kan göra saker som du annars inte kunde ha gjort”. Kriser öppnar nya möjligheter, och stänger gamla. Citatet har onekligen aktualiserats den gångna hösten.

En kris kan vara verklig, men den kan likagärna vara upplevd. En upplevd samhällsstress har precis samma effekter. Våra gränser förflyttas, och vi är villiga att acceptera åtgärder för att ”skydda oss” som vi normalt inte accepterat. Kris försätter oss i chock, oavsett om den är personlig eller politisk. Vi är i chock, vi behöver skydd. Från vad vi behöver skydd är egentligen inte viktigt, men vi behöver vaggas in i en känsla av att vi är skyddade. Att någon agerar, för vår säkerhets skull.Kris är ett effektivt verktyg för den som vill göra drastiska samhällsförändringar med stort folkligt motstånd.

I det här tillståndet införs ofta tillfälliga åtgärder. Åtgärder som vi vanligtvis protesterat mot som kollektiv, men som vi i chocken av den upplevda krisen inte förmår stoppa. Men gränsen för vad vi är beredda att acceptera har förflyttats och det som är temporärt, det som tidigare var otänkbart, riskerar bli permanent.

Det här är ett globalt, och i högsta grad psykologiskt, fenomen.Den kanadensiske författaren Naomi Klein, som för inte så länge sedan var med i Skavlan, har undersökt det här fenomenet i sin bok Chockdoktrinen. Att det här är ett återkommande fenomen, och i takt med att mekanismerna bakom det har undersökts har allt fler kunnat använda det för att genomföra sin politiska agenda. I Kleins fall menar hon extrema nyliberaler, men resonemanget går att översätta.

Att leda ett samhälle i kris är en svår sak, oavsett om den är ekonomisk eller mänsklig. Då krävs kyla och lugn – inte förhastade åtgärder med oklara konsekvenser.

Det är kanske den största lärdomen av de verkliga eller upplevda kriser vi sett i Sverige – 90-talskrisen, finanskollapsen 2008, och den senaste tidens flyktingströmningar. I dessa lägen är det frestande för en politiker att visa handlingskraft – men det är sällan det bästa. Handlingskraft innebär inte bara hårdare tag, nedskärningar, och stängda gränser. En alternativ berättelse kan skrivas, och handlingskraft kan också manifesteras i att mana till lugn. Det är synd att det så ofta glöms bort.

Det har i slutet av året talats om att Sverige ”nått en gräns”. Det är helt riktigt, men gränsen handlar inte om flyktingmottagandet. Där är ”gränsen” enbart vår kapacitet, och kapaciteten kan byggas ut. Nej, gränsen handlar om hur mycket stress och larm vi mäktar med som samhälle. Med terrorhot och svarta rubriker om den nära förestående samhällskollapsen når vi till sist en punkt där vi inte längre orkar ta det till oss, trots att vi vet att samhället inte överhuvudtaget är nära att kollapsa. Den upplevda krisen och stressen övermannar verkligheten, chocken styr den politiska kompassen. Så också för våra folkvalda politiker.

Men det är i grund och botten en statsministers uppgift att lugna och leda när den kollektiva stressen ökar - inte agera i chock.