På Gotland är resandet med kollektivtrafiken på en generande låg nivå. Region Gotland är nog Sveriges sämsta huvudman vad avser kollektivtrafik. (I motsats till dem som kör, de trevligaste bussförarna har jag mött här).

För ett år sedan skrev jag här i tidningen att ”Det går att förstå att ökad turtäthet kostar pengar, men det går inte att förstå varför man aktivt försvårar för dem som vill försöka åka med den befintliga trafiken.” Något litet bättre har det blivit, nu har åtminstone stomlinjernas hållplatser markerats med skyltar.

Men sedan verkar ambitionen ha gått på semester. Den som vill åka från Kappelshamn eller Stenkumla får fortfarande gissa var bussen ska stanna. Dessutom är det obegripligt långt mellan hållplatserna på landsbygden. På vissa sträckor ligger de med tre till fem kilometers avstånd. Det borde förstås vara minst en hållplats per kilometer. Landsbygden är trots allt ingen ödebygd. Än.

I regionfullmäktige diskuteras nedsläckningen av landsbygdens vägbelysning, och vem som har det formella ansvaret. Men för busshållplatser är det kommunala ansvaret entydigt. Om man menar allvar med att sprida elljus över landsbygden borde det vara självklart att föregå med gott exempel. Belys hållplatserna!

Att resenärernas behov inte tillmäts något värde går också att utläsa ur beskrivningen av den så kallade resegarantin. Beloppet är ett hån mot alla utanför Visby – 200 kronor för taxiresa räcker knappt till framkörningen. Dessutom är alla händelser som normalt kan inträffa undantagna. Om bussen krockar, halkar, går sönder eller åker förbi på grund av fullbeläggning gäller inte resegarantin. Vad vill man säga? Undvik buss för viktiga resor?

Denna inställning från de styrande straffar sig. Det blir en sanning att kollektivtrafiken inte fungerar. Nyss var jag på bjudning där någon skröt över att hen aldrig (på 51 år) hade åkt kollektivt på Gotland. I helgen blev värdparet i Slite förvånat över att ingen av oss från Visby behövde förarranson. Men bussarna går trots allt. Slite-Visby på 35 minuter. Den som söker ska finna, trots aktiv passivism från de styrande.

* * *

I riksdagen finns det två partier som kan förkortas s-demokraterna. I höstens och vinterns mest brännande politiska fråga, migration, så går det inte att se någon skillnad på de båda partiernas politik, vare sig i retorik eller i praktik.

Det ena partiets ledare hyllar Ungern för att det landet bygger järnstängsel för att hålla flyktingar borta. Det andra partiets ledare stiftar lagar som tvingar fram järnstängsel i Danmark för att hålla flyktingar borta.

Det ena partiet skickar budskap till flyende genom att dela ut flygblad i Grekland. Det andra partiet skickar budskap till flyende genom att ställa formalistiska krav på barn.

Båda partiernas migrationspolitik är en skam för Sverige.

Därför är det befriande att läsa Gotlands Folkblads ledarsida i dessa dagar. Chefredaktören, ledarskribenter och debattörer markerar tydligt avstånd från den förda politiken. Heders!