Det här med proportioner är inte lätt för en person som vill kunna se logik och konsekvenser i tillvaron.
Till exempel att man sparar 15 miljoner på att under tre år avveckla kultur- och fritidsnämnden och dess förvaltning.
Samtidigt går alla nämnderna totalt med underskott på drygt 100 miljoner utan att majoriteten verkar tycka att det är ett problem. ”Vi får ju väldigt mycket bra verksamhet för pengarna”.
Är det några miljoner vi får ut väldigt mycket verksamhet och andra värden av är det kultur- och fritidsverksamhet.
Så vad vinner vi på att spara dessa 15 miljoner i det långa loppet och med hänsyn till nämndernas totala underskott?
I det läge vi är tycker jag att det är helt rätt att på allvar se över den verksamhet som regionen inte är tvingad att ha. Egentligen borde denna översyn vara ständigt pågående, oavsett ekonomiskt läge. Helt enkelt för att när vi väl hamnar i krisläge är det för sent.
Det jag värjer mig mot är utredaren, Jan-Olof Henrikssons, medvetet provocerande formulering: ”Det finns naturligtvis synpunkter på att man förlägger ”ALLT” i Visby och ”INGET” på landsbygden. Det kanske är dags att begrava stridsyxan från 1361 och inse att Gotland inte är tillräckligt stort för ett så brett utbud. På många håll i landet har man betydligt längre avstånd till sina idrotts- och andra centra. Det som är bra för Visby är bra för Gotland!”.
Det känns snarare som att man vill elda upp till strid snarare än förebygga den när man uttrycker sig så med anledning av att de neddragnignar som föreslås uteslutande drabbar landsbygden.
Den här effektiviseringsprocessen, att se över möjligheter att få ner kostnader (eller öka intäkter) måste pågå hela tiden.
Men sedan maktskiftet 2010 har det inte varit en prioriterad fråga. Underskott i sjukvården har vi haft oberoende av politisk majoritet i decennier. Det har kunnat pareras genom att övriga nämnder gått med överskott.
Det nya är att nu finns inga marginaler och framför allt har det inte funnits någon politisk signal att underskotten är ett problem som på sikt hotar hela vår välfärd.
När oppositionen gång på gång lyft de ekonomiska frågorna i fullmäktige har majoriteten svarat: ”Jamen säg vad vi ska spara på då?”.
Att efterlysa de egna förslagen från den som kritiserar är både rimligt och relevant. Men inte om man inte har några egna.
Tyvärr verkar krisinsikten fortfarande inte vara helt förankrad.
På sidan här intill har man sedan en tid bombarderat läsaren med hur bra det går för Gotland och hur dåligt det gick under Alliansregeringen. Senast i lördags informerade regionrådet Meit Fohlin om det beräknade resultatet för 2016 som man räknar kommer att landa på plus.
Det är självklart bra men så länge nämnderna går med underskott som räknas i tiotals miljoner har vi fortfarande ett problem.
Då hjälper det inte att försöka retuschera svensk politisk historia från 2006-2014 från att vara hyllad av omvärlden till att liknas vid en bussresa utan chaufför. Eller gråta för att journalister inte fångar upp denna retorik utan väljer att skriva om verkligheten.